• Planering: Att ha haft en noggrann planering i ryggen har varit en stor del av framgångskonceptet. Givetvis har jag inte följt planen slaviskt, utan varit öppen för ändringar under vandringen både vad gäller vägval, sträckor, boenden mm. Med facit i hand har planeringen hållit till 90%, och det är främst tack vare vädret som jag gjort omplaneringar.

• Mentalt tänk: Mentalt fungerade planen på att ha ett Vasaloppstänk, dvs fokusera/tänk bara en delsträcka i taget. Ska dock erkänna att ibland när det var som värst hade jag bilden av Grövelsjöns blåa dörr på näthinnan. Jag har haft min planering för hela turen men aldrig detaljplanerat varje delsträcka förrän vi stod inför den (som exempel var vindskydd/raststugor mm finns). En förutsättning för att lyckas är att man verkligen vill slita ont för att komma till målet, och att orden ”ge upp” inte existerar i den mentala världen (en allvarligare fysisk skada givetvis undantaget från det tänket)

• Positiva tankar: En ”sommar” som denna gällde det att skjuta bort alla negativa tankar och försöka hitta något positivt i allt. En ständig fras var att jag faktiskt gör det här helt frivilligt för att jag vill. Även när det ösregnade och blåste så kunde det varit värre…….

• Nyttja dagen: Att startat tidigt på dagen. Här följde vi min ursprungsplan till 100 %. Vi kom iväg runt klockan 0700 de flesta dagarna, ibland tom klockan 0600. Några dagar med kortare etapper unnande vi oss en ”sovmorgon”, dvs startade kl 0800. Tanken var även att inte vandra längre än till klockan 1900 på dagarna men tyvärr blev det ett antal vandringsdagar som blev väldigt långa. Det var oftast yttre faktorer som vattentillgång och vädret, som var orsaken till det.
  
  
•  Att vandra långt o länge med hund. Hade från början bestämt att detta är något vi skall göra tillsammans. Med andra ord skulle något hända med Bozz så kommer vi båda att bryta.  Att genomföra bandet tillsammans med en fyrbent vän är helt fantastiskt.Men det är ett stort ansvar, Bozz kunde aldrig tala om hur han kände och mådde, så det gällde att läsa honom ordentligt. Vid några tillfällen markerade han klart att ”nu räcker det för idag”.  Eftersom jag känner honom väl och vet att han är en kämpe, resulterade det oftast i att vi stannade för dagen alternativt tog en lång paus. Kändes inte bra de gångerna jag tvingade honom att fortsätta, och satte på klövjeväskan trots att han sprang undan och la sig.

En viktig del i framgången var att förbereda honom och träna på de utmaningar vi skulle ställas inför. Han har sedan han var nio månader fått träna på att gå med klövjeväska. Fram tills han var 15 månader innehöll den endast bubbelplast för att fylla ut den. Sen har jag succesivt ökat vikten och under vandringen har han som mest burit 7,5 – 8 kg.

Båttransporterna kändes trygga efter allt båtåkande tidigare år på Grövelsjön. Var väldigt skönt med en lugn hund när jag tex rodde från Aktse över till båtlänningen i Laitaure.

Att gå på normala svenska stålbroar med otäckt underlag hade vi tränat på så det var inga problem. Inte ens när bron gungade samt vattnet forsade ordentligt under. Att de norska broarna är väldigt speciella visste jag, men hade inte räknat med det stora avståndet mellan plankorna. Vid ett tillfälle missade han och ett bakben hamnade mellan plankorna. Blev en stor oroskälla vid broövergångarna, och där det var möjligt gick jag bredvid och höll i handtaget på klövjeväskan Var lite orolig inför vaden då vi inte kunnat träna detta moment. Kändes tryggt att kunna säkra honom i en säkerhetslina vid de första häftiga vaden på Nordkalotten, men sen fick han vara lös och själv hitta bästa vägen över. Detta fixade han galant.

Något jag inte räknat med var fuktexemen som uppstod då han aldrig var torr under magen under den första månaden. Löste dock problemet genom att klippa och raka (inköp av engångshyvlar) problemområdena samt inhandlade även en flaska klorhexidin att tvätta med. Vädret gjorde det dock omöjligt att hålla honom och exemen torra.
Bozz tassar klarade alla underlagen perfekt och han hade inga problem med trampdynorna. Smorde in tassarna med Försvarets hudsalva ett par gånger/vecka.

Att tälta med honom var inga problem. Han älskade att krypa in i tältet när det var uppe. För att rädda mitt uppblåsbara liggunderlag och tältgolvet fick han ha strumpor på tassarna när han var i innertältet. Använde barnsockar som jag satt kardborreband på. Tycker de är bättre än vanliga hundsockar, då de även täcker sporren. Dessutom betydligt billigare.

Att tänka på är att det uppstår mer kondens i tältet med en hund, framförallt om han är fuktig/blöt. Ett problem som jag inte tänkt på var hur jag skulle binda upp honom när jag satte upp tältet och det fanns renar i närheten. Nu band jag honom i min ryggsäck och hoppades på att tyngden av den skulle hindra honom från att förfölja de spännande renarna. Jag borde även ha tränat mer på rutinerna vid tältuppslagningen och iordningsställandet i tältet när det ösregnade ute. Nu blev det lite kaos med all utrustning och en dyblöt hund i absiden på en gång. Men vi hittade våra rutiner så i slutet fungerade det bra. Ett annat problem var när vi tältade, och det, pga solen, var varmt inne i tältet på kvällen samtidigt som det var miljarder knott i riset utanför tältet. Bara att välja mellan pest eller kolera.

Trots att det bitvis var mycket mygg o knott klarade vi det bra. Är glad över min snilleblixt att sätta på honom ett vanligt myggnät för människor. Bozz insåg snart att myggnätet över huvudet var skönt så han kom självmant fram o ville att jag skulle sätta det på honom. Som komplement har jag använt myggsprayen centaur på honom.

Varje kväll har jag gjort en visitation av Bozz där jag gått igenom tassar och ben samt letat efter skavsår. Efter upptäckten av fuktexemen blev det även en noggrann koll av hans mage och bröst på jakt efter de förhatliga fläckarna. Sen har vi avslutat allt med stretching, vilket han tyckte var väldigt skönt.

Det absolut jobbigaste att vandra med Bozz har varit alla möten med renar. Att gå med en stor hund som hela tiden drar i sidled är jättejobbigt. Nu är ju schäfern en vallhund och det ligger i hans gener att driva ihop de där förvirrade fyrbeningarna på fjället. Så med en icke vallande ras kan det säkert vara lättare.

Asfaltsvandringar är inget som någon av oss uppskattade. Visste från början att det här var Bozz akilleshäl, och det var även här problemen uppstod.  De första längre etapperna på asfalt gick bra, men vid ca 100 mil gjorde sig hans muskler vid höften påminda och han började halta. Att innan vi åkte ha fått råd och hjälp av en hundfysioterapeft hur jag skulle stretcha och massera honom samt åtgärda ev höftförskjutningar kändes väldigt bra. De sista 10 milen vägvandring blev helt på hans villkor med många o långa pauser där han fick massage. Så fort vägvandringen var slut och det blev fjällvandring på bökigt underlag försvann alla problem med hälta.

• Torra fötter: Att hålla fötterna torra var helt omöjligt. Väl impregnerade Gore Tex kängor med högt skaft till trots så var jag blöt om fötterna större delen av vandringen. Var absolut ingen ide att följa den gyllene regeln att byta till torra strumpor, då dessa blev blöta direkt. Valde därför att spara torra strumpor till kvällarna i tältet/stuga. En ny favoritpryl under vandringen blev skotorkar. Fanns bla på Kvikkjokk fjällstation, Ammarnäs Wärdshus, Bäverholmen, Hemavan Fjällcenter, Oldens bystuga och Fjällnäs camping o Lodge.

• Fötterna: Jag som nästan alltid brukar få skoskav och framförallt om jag går med våta fötter, lyckades klara mig från större fotproblem. Mycket tack vare förebyggande tejpning. Har inte gått en meter utan att tejpa fötterna ordentligt. Nu känner jag mina fötter väl och vet var de svaga punkterna finns. Fick under vandringen bara en blåsa på stortån som sen blev en valk. Men med tejpning gjorde det inte ont att gå. Fick lite mer problem med undersidan av tårna där huden luckrades upp av all väta. Åtgärdades med compeed och störde mig inte så mycket. Ägnade mycket kärlek åt fötterna på vilodagar där det blev fotbad och filning. Hade dessutom med fotcreme som jag smörjde med på kvällarna. 

• Dagsetapperna: Har genom jobbet gått många längre vandringar på runt tre mil och då känt mig ordentligt sliten i kroppen dagen efter. Därför hade jag lagt en planering på etapper runt 15 – 18 km/dag.  Nu är kroppen fantastiskt anpassningsbar, så det nya normala blev ganska snabbt betydligt längre och en vanlig disatans/dag blev 2,4 mil. Flera etapper slutade på runt 30 km och trots detta så kändes det helt ok att gå upp och fortsätta vandra dagen efter.

• Inte stressa: Var väldigt frestande att dras med i jakten på att komma i mål så fort som möjligt.  Men att hålla sig till planen med vilodagar på bestämda platser, var viktigt. Kroppen behövde vilan. Hamnade bara i stresskonen en gång och det var när jag valde bort Broktjärnskojan för övernattning och ville hinna fram till Skedbrostugan innan mörkret. Blev en mil som inte var kul, framförallt som vi redan gått drygt 21 km vid Broktjärnskojan.

• Lyssna på kroppen. En väldigt viktig punkt för att vi lyckades. Vid några tillfällen var huvudet o kroppen inte överrens, men då fick kroppens signaler vinna över viljan att fortsätta. Detta resulterade bla i fler än en vilodag på några platser. Lika viktigt var att lyssna/läsa av hur Bozz kropp mådde.

• Vandringstaktik. Att inte glömma bort att ta en paus är jätteviktigt. Har lagt upp dagarna på taktiken 50 – 10, dvs vandra i 50 min och sen 10 min rast. En längre rast på förmiddagen resp eftermiddagen samt lunchrast. Framförallt viktigt vid asfaltsvandring som sliter på knän, höfter och benmuskler.

• Mat: De flesta måltiderna jag ätit har bestått av torrfoder, REAL. Det har fungerat utmärkt och magen har inte protesterat. För att minska på vikten och volymen har jag tömt ut innehållet i påsarna hällt det i vanliga fryspåsar. Har då även kompletterat med extra gräddpulver för att få upp energivärdet. För att få upp det värdet ännu mer har jag tillfört olivolja till varje måltid. Detta har gett ett snittvärde på ca 800 kalorier/måltid. Eftersom jag inte äter gröt så har mina frukostar bestått av blåbärssoppa med granola. Som extra energitillskott under dagarna har jag ätit 3 – 4 energibars (jag tål inte nötter så det har varit uteslutet). Med facit i handen, dvs en viktnedgång på 12 kg så har jag uppenbarligen inte fått i mig tillräckligt med kalorier. Har dock inte känt mig matt eller trött pga detta. Vet inte hur jag skulle gjort, större portioner- tyngre packning- jobbigare, dvs mer brända kalorier. Vilodagarna har gått åt till att proppa in en massa kalorier så här har det frossats på onyttigheter. Jag som inte brukar dricka läsk (tycker det är en sockerchock) har gått o haft hallucinationer om Coca Cola och köpt det så ofta jag kunnat.

• Hundmat:  Även Bozz har ätit frystorkad mat, och det har fungerat perfekt. Här har vi sparat mycket vikt o volym. Enda nackdelen är att det går åt mycket vatten vid varje måltid, så det har varit ett måste att ha tillgång till vatten. Även han gick ner mycket i vikt, så här kan jag bara konstatera att hans portioner kunde varit något större. Har kompletterat även hans middagar med olivolja. Framförallt skulle jag skickat med mer mat i depålådorna för vilodagarna. Nu fick jag komplettera hans torrfodermåltider med att köpa burkmat, extra torrfoder falukorv mm, samt att han då fick ett extra mål mat/dag.

• Bozz utrustning: Hans utrustning har fungerat väldigt bra och jag är supernöjd med klövjeväskan från Snowdogs. Lätt att ta av o på, och han har klarat sig från skav. Dock skavdes pälsen bort på manken, men det var nog mer slitage på pälsen än skav. För trots att han var flintis uppe på manken så skavde det aldrig på huden. Behövde aldrig använda hans tasskydd (hade med två dragsockar och ett par tjockare skyddssockar), så i Åre skickade jag hem två av paren. Tror han uppskattade att få täcket på sig på natten, för han körde glatt in huvudet i det. Kändes i alla fall bra för mig att han hade lite skydd mot fukt o kyla. Klorna behövde jag bara klippa två gånger, i Jäkkkvik och Åre. Fick investera i en pälskarda i Hemavan då jag tappat bort den lilla smidiga kammen jag hade med från början. Lite klumpigare och inte så effektiv. Men pälsen måste ju skötas.
  Hans regnväst har varit helt suverän och  med ett vanligt regnskydd över klövjeväskan så har han och väskan varit hyfsat torra.

• Boenden. Vädret bidrog till att det blev betydligt fler boenden inomhus i STF stugor än vad jag planerat för. Här hade vi tur, då det fanns lediga hundrum överallt. Hade tom lyxen av att vara ensamma i de flesta hundrummen. De nätter vi fick dela hundrum fungerade det jättebra tillsammans med andra hundar. Lite irriterande är det dock att man måste boka ett helt rum med fyra sängar på flera av fjällstationerna bara för att man har hund.Blir betydligt dyrare. Undantaget är Saltolukta, så hatten av för dem! Är mycket tacksam mot STF och deras rabatt för oss bandare i fjällstugorna.                                                                                                   Ett problem har varit att få all utrustning torr. Framförallt gällde detta i STF stugorna, då man inte får torka tälten inomhus. Eftersom vädret var som det var, var torkrummen ofta överfulla.
  Länsstyrelsens stugor på Lapplandsleden var helt underbara. Jättemysiga och billiga (200kr). Samma standard som STF stugorna bortsett från att de inte har ngn stugvärd och att man får använda eget bränsle till sina kök.                             Det negativa på boendesidan var att det inte finns något billigt boende i Klimpfjäll om man inte vill tälta. Finns två alternativ, Hotell Klimpfjäll och Klimpfjällsgården, och båda har en boendekostnad på straxt under 1000 lappen……. 

• ”Resebyrå” på hemmaplan. Att det löste sig med boenden längs med hela vägen är till stor del min dotter Kristinas förtjänst. Att boka in boenden långt i förväg fungerar inte, då ankomstdatumen långt ifrån är säkra förrän ca två dagar innan beräknad ankomst. Skickade meddelanden till henna via min Garmin Explorer och bad henne boka in oss på fjällstationer o andra boenden. Det lyckades hon med överallt och det kändes verkligen skönt att veta att en varm dusch o säng fanns inom räckhåll. En oroskälla var just att jag behövde ett hundrum, och de är inte så många på de olika boendena.På flera ställen visade det sig vid vår ankomst att det var fullbelagt o inte fanns plats kvar för drop in gäster, och framförallt inte om det var en hund med. Tack Kristina!

• Kartor/Navigering: För att navigera har jag till största delen använt mig av digitala appar i form av ”TOPO GPS” och ”Min karta”.  Vid ett tillfälle var vädret så dåligt så då fick det för säkerhets skull bli gammal klassisk orientering med karta o kompass och med den digitala appen som backup. Har haft papperskartor som täckt hela sträckan. Har inte använt dem särskilt mycket för att navigera, men de är outstanding för att få en bättre överblick av området i stort. Betydligt roligare att studera en riktig karta än att stirra på en liten karta i mobilen. Är dessutom en säkerhet om mobilen skulle haverera.
  Rekommenderar verkligen att våga gå utanför lederna och orientera fritt.

• Mobiltelefon:  Jag har använt mobilen flitigt varje dag. Det här är första riktiga vandringen som jag inte haft med någon systemkamera utan mobilen har varit min kamera. Har dessutom använt den som navigeringshjälpmedel (se punkten ovan) samt att jag varje dag skrivit bloggen med hjälp av den. Viktigt att tänka på är att ställa in den med så mycket batterisparlägen som möjligt samt att ha med bra powerbanks. Jag valde två st på vardera 10 000 istället för en på 20 000. Dumt att lägga alla äggen i samma korg om den skulle gå sönder. Jag hade inte klarat mig med bara en powerbank, jag var aldrig i närheten av att tömma båda. Att använda den som mobil fungerade förvånansvärt bra på många platser. Från Gäddede och ner var det nästan mer undantag än regel när det inte var täckning.

• Lapplandsleden: Den nya leden som invigdes vårvintern 2022. Man blir lite lurad av kartan på sträckan mellan Hemavan och Skälvattnet. Ser på kartan ut som att leden går relativt rakt, men i verkligheten går den i serpentin och man skall ta sig upp på varje liten kulle. Är lätt frustrerande med alla slalomsvängar som verkar onödiga. Inte heller helt lätt att hitta bra tältplatser eftersom det är en ganska våt sträcka och det var inte bättre en regnig sommar som i år.
  Roddleden vid Skälvattnet var ett skämt. Varför ro längs med en sjö när det finns en markerad stig på kartan som funkade jättebra att gå? Förmodligen en marktvist men är glad att jag skippade roddturen på 700m. Dessutom finns där bara två båtar så man måste ro fram o sen tillbaka med en båt på släp. Vansinne! Stigen är i slutet lite blöt, men väl värd att gå.
  Antar att det även är en marktvist med en sameby som gör att leden nere vid Nedre Vapstsjön är dragen bort över Gränssjö. Jag valde att lämna leden vid bron över Vapstälven precis innan sjön, och att gå den svartprickade stigen över Vardofjället. Det är en jättefin gammal led där de gamla ledmarkeringarna i form av rösen finns kvar. Man kommer ner från fjället och tillbaka på Lapplandsleden precis vid Åtnikstugan. Som jag tidigare nämnt, full poäng till Länsstyrelsen Västerbottens stugor längs med leden!

Den gamla leden över Vardofjället

• Utrustning: Är väldigt nöjd med min utrustning, och efter Abisko bar jag inte på något som jag inte använde under turen. Efter Nordkalottdelen skickade jag hem shorts, Linne, och solglasögon och det ångrade jag aldrig. Är även glad att jag under de senaste åren kompletterat min utrustning med prylar som har lite lägre vikt, dock absolut inte ultralight. När det gäller tältet så var det dock aldrig aktuellt med något riktigt lättviktstält, och jag har varit supernöjd med mitt Fjällräven Abisko Endurance 2. Framförallt tacksam över den stora absiden med tanke på att vi ätit 99% av alla måltiderna i tältet. Är även glad över att jag köpte den lite tjockare Gore Tex jackan samt byxorna från Norröna. Jag har varit så torr man kan begära med tanke på vädret. Har använt mig av tändstål för att tända köket och fixa eld, så har inte haft något problem med våta tändstickor. Det enda ”felet” med packningen var att jag satsat på två T-shirtar och en långärmad underställströja. Borde varit tvärtom eftersom den varmare tröjan även behövdes som sovplagg. Var väldigt skönt med två par helt nya strumpor i Gäddede. Att jag slängt ner en nästan full burk med skovax i depålådan till Ammarnäs var en underbar upptäckt vid uppackandet. Den tog nästan slut innan vi kom till Grövelsjön.

• Depålådor. Den här punkten var min stora oroskälla under vandringen, och inte blev det bättre av att det inte funkade med den första depålådan i Abisko. Känns som att Abisko Turiststation inte bryr sig det minsta om lådorna och att serva bandare med dem. Var ett väldigt nonchalant bemötande när jag panikartat letade låda på Turiststationen. Trots att den var adresserad enl konstens alla regler (dubbelkollade med fjällstationen) så hamnade den nere på Abisko östra och skulle skickas tillbaka en dag efter att jag hämtade ut den.
  Rekommenderar inte att använda sig av Abisko som depåställe!
  Att använda många depåställen var, trots oron över utebliven låda, skönt. Det minskade vikten på de olika etapperna. Väl värt alla avgifter på Post Nord/Bussgods.

• Nödsändare. Ett absolut måste! Jag ger mig aldrig ut på fjället utan nödsändaren och på en sådan här vandring är det absolut nödvändigt. Dels som säkerhet men även en trygghetskänsla för anhöriga att kunna följa med på kartan via tracks var man är. Dessutom enda kontakten med omvärlden där det inte finns mobiltäckning. Jag har Garmins stora sändare Garmin Explorer se, men deras minisändare fungerar utmärkt.

• Kroppsvård. Givetvis är hygienen viktig under en sån här vandring. Hade planerat att bada i sjöar o jåkkar, men nu blev det mest en daglig tvättning i tältet med uppvärmt vatten och tvättlapp. Givetvis avslutades (nästan) varje dag med stretching och främst då för benen. Hade även med liniment så lårmusklerna kunde få lite massage. Skönt!

Att summera en sommar som denna i ett par ord är omöjligt men jag gör ett försök:

Bland det häftigaste jag gjort, obeskrivbart, en härlig utmaning både fysiskt och psykiskt, en sommar som pendlat mellan himmel o helvete, något utöver allt annat, gå-äta-sova-gå-äta-sova….osv.

Vad är då det bästa och det jag främst kommer att ta med mig från sommarens äventyr? Främst är det att ha fått uppleva allt detta tillsammans med Bozz, och att känna hur nära varandra vi kommit, och att inse att han i princip är beredd att lägga sitt liv i mina händer. Att se hans utveckling till en tuffing som inte räds något har varit fantastiskt roligt. Hade inte velat göra det här utan sällskap av honom.

En annan oförglömlig punkt är alla mötena med människor. Gröna Bandare, ”vanliga” vandrare, stugvärdar, folk längs med vägen som hejat och ställt upp med glada tillrop och bjudit på både något att äta och dricka……. Kommer aldrig att glömma Stig i Olden och hans vän Leif i husvagnen utanför bystugan. Att träffa på andra bandare längs med vägen har varit fantastiskt roligt och ett speciellt tack till Thea, Monika, Marianne, Emma, Petter, Fetze mfl, för härligt sällskap och roliga stunder tillsammans.

Och så det ögonblicket jag aldrig kommer att glömma, mitt möte med vargen ute på mossen på så nära håll. Helt fantastiskt!

Trots att det varit en tuff sommar ångrar jag inte en sekund att jag gjort det här, och jag rekommenderar andra att göra samma sak.

Eva

Till STARTSIDAN