Så var vi då äntligen framme vid avresedagen. Men i år hade vi hela dagen på oss för att slutpacka. Och tur var det, för givetvis hade jag inte fått loss tummarna och börjat packa i god tid. Trötthet efter sommarskolan och en vecka i Grövelsjön hade tagit ut sin rätt. Att planera kändes plötsligt jobbigt! Men efter någon timmes springande med prylar och lite överväganden om prylarna verkligen behövdes så var det mesta framlagt på sängen. Det såg ju faktiskt inte så mycket ut…….(farlig tanke…!) Klädpåsarna hade blivit mindre, mycket beroende på att Göran på Naturkompaniet hade lyckats övertala den tidigare så anti ull tänkande Eva, till att ha börjat älska Icebreakers merinoullskläder. De är helt underbara och väger nästan ingenting! När kläderna och sjukvårdspåsen packats ner i ryggan (gott om plats och nästan ingen vikt) blev det matens tur. Och nu ökade vikten dramatiskt med 5 kilo. Att man alltid skall vara så småsnål och hellre bära på maten än att köpa i stugorna….. Men fortfarande var det gott om plats… Nu återstod bara alla ”bra å ha” prylarna och all teknisk utrustning. Jag har verkligen blivit slav under tekniken. Fram plockades kamera, kamerastativ (ett litet) resrvkamerabatteri, batteriladdare till kameran, regnskydd till kameran, GPS, tolv batterier till denna, mobiltelefon inkl laddare, solcellsladdare till mobilen (ja jag VET att det inte är täckning i fjällvärlden men telefonen kan användas till så mycket annat), mm mm. Dessutom stoppades det ner flytande medicin i de hålrum i säcken som fortfarande fanns kvar. Och plötsligt vägde ryggsäcken 20 kg…..
Klockan 1500 åkte vi in till stan för en liten fikastund hos mamma och pappa. Det var riktigt skönt att sitta i deras trädgård och för en gångs skull inte känna sig stressad inför avresan. Sen körde vi och hämtade upp Lisbeth och kom i god tid fram till stationen där Anna redan väntade.
Anna berättade glatt att foten nu kändes mycket bättre, men att ryggsäcken slog alla rekord på att vara slimmad i år. Kläder, mat, ja det mesta hade starkt ransonerats för att minska vikten på foten. Till och med kameran blev lämnad hemma i år, men vad gör det, Anna var ju med oss!
