4 augusti: 

 

Vaknade vid halv sextiden i morse av att jag var riktigt svettig. Anledningen till detta var riktigt trevlig, solen strålade för fullt på tältduken, så det såg att att bli en riktig kalasdag. Låg och funderade lite på hur dagen skulle utvecklas. Skulle vi komma hela vägen fram till Pielevalta eller bara till det som enl. alla beskrivningar skall vara det värsta vadet – över Tjågnårisjåkka. Det kanske tom skulle visa sig, hemska tanke, att vi inte kommer över utan måste vända…… Att hoppas på att snöbryggan skulle ligga kvar var inte att tänka på, den brukar ju försvinna i mitten på juli. Förmodligen låg Magnus hemma i Haverdal och hade samma funderingar. Han kommer säkert att vänta nervöst på att få mina ”Allt ok” meddelanden efter vaden. Tankarna gick som synes på högtryck, så det var riktigt skönt när klockan blev 0600, och jag gick ut för att väcka de övriga.

Vilken underbar morgon!!!! Skyndade mig tillbaka till tältet för att beväpna mig med kameran och få en bild på den lätta morgondimman i Ruothesvagge. Något som var ännu underbarare var att det var väldigt lite mygg ute. Det sista glädjeämnet försvann i och för sig snabbt, men vädret stod sig, och dimmorna lättade allteftersom.

Vy över Ruothesvagge och Mihkástugan kl 0600

resp kl 0715

Innan Kristina o jag startade våra frukostbestyr (vi hämtade upp vatten i går kväll så vi behövde inte gå den långa biten ner till jåkken) blev det en översyn av hennes skoskav. Jag dränerade blåsorna lite och byggde upp ett nytt skydd, så nu var det bara att springa vidare… Frukostförberedelserna startade efterhand i resp tält, och snart kokades det gröt och kaffevatten.

 

Nu verkar det som om åtminstone vi har fått snurr på morgonrutinerna, för redan kl 0725 var tältet nere och skulle bara packas i min ryggsäck. Nackdelen med att bära tältet i ryggsäcken är att jag inte kan packa ner mer än sovsäcken i förväg. Tur att det inte har regnat på mornarna, så allt blivit blött! Medan jag ordnade upp kaoset utanför min ryggsäck passade Kristina på att förbereda sig för dagens vad genom att ge sina kängor en insmörjning. Efter någon minut var ryggan klar, och då återstod det bara att leka lite med kameran. Kristina suckade lite, men hon är härdad sedan barnsben så det var bara att ställa upp sig….

 

Smile!!!!!!

Humöret i lägret var på topp, även om det gick att urskilja en viss nervositet inför de små fotbaden vi hade framför oss. Lisbeth och Linnéa var helt eniga om att den lille bebisen absolut skulle ha mellannamnet Sarek.  Efterhand blev de andra klara och anslöt till oss, för är man i centrala Sarek så skall det givetvis tas en gruppbild.

Hela tjejgänget i Skarja.

Första vadet över Máhtujågåsjåkka låg ca 2 km bort, och vandringen dit var riktigt härlig. Lättvandrade fjällhedar, som i och för sig var rejält blöta på sina ställen.  I och med att vi kom fram relativt tidigt i går så hade våra smått slitna kroppar fått lite extra vila, så det var med lätta steg vi vandrade på.

Att vandra här var precis som jag hade föreställt mig en vandring i Sarek när vädret är som bäst. Omringad av mäktiga toppar med snö på, samt djupa gröna dalar med många jåkkar. Vi gick verkligen och njöt, och kamerorna gick varma. Att beskriva den här upplevelsen med ord går bara inte, så jag berättar genom mina foton istället.

 
Två bilder med vy in mot Guohpervágge. En vandring in i den här dalen ligger på planeringsstadiet inför 2014.

Vy mot Svarta spetsen. Toppen jag enl den första planeringen hade lagt en toppbestigning till just idag….  Men toppen ligger kvar!

Vy mot Rapadalen

Efter en ganska svettig uppförsbacke, blev det för att fortsätta gå i jackorna, så det var bara att slänga av dem och bjuda in myggen till smörgåsbordet. Men vi hade tur, antingen blåste det tillräckligt mycket för att de inte skulle vara ute och flyga, eller så hade vi kommit upp så högt att det inte finns några här. Skönt var det i alla fall! Så var vi då framme vid Máhtujågåsjåkka, som inte såg alltför besvärlig ut. Men det var tillräckligt mycket vatten som forsade för att det inte skulle kunna gå att komma över torrskodd, så det var bara att byta på fötterna. Ännu en gång välsignade jag Lundhags coverboots! Och denna gång blev kastet över till Kristina hur bra som helst – nästan lyra.

 
 
 
Inga problem med att ta oss över Máhtujågåsjåkka, och utsikten från jåkkens mitt går inte att klaga på.

Det kändes skönt att kunna trycka in OK meddelandet på SPOT-sändaren, och efter fottorkning och kängor på, så var det bara att fortsätta. Fortfarande sköna hedar att gå på men de ersattes snart av ganska blöta partier. Vi kunde inte följa den ibland helt översvämmade stigen, utan vi snirklade oss fram för att undvika de mest blöta partierna. Kristina var i alla fall glad över att hon vårdat sina kängor på morgonen, och av skoskavet kände hon inget, så där hade jag lyckats bra! Vi såg några vandrare som kom gåendes mot oss, men de gick betydligt högre upp på sluttningen än vi gjorde. Smart, med tanke på träsket vi harvade runt i! Men till slut blev stigen torrlagd igen så vi kunde följa den.

Snart såg vi ytterligare två vandrare som även de gick betydligt högre än vi. Nu började jag fundera i banorna om att den där snöbryggan kanske ändå kunde ligga kvar. För inte var det väl så att alla kände till att det var blött där vi gick och därför höll höjd? Men att den skulle ligga kvar kändes ändå inte troligt, eller……….

När vi tog en liten rast drogs mina blickar obarmhärtigt upp mot jåkken som vi nu såg de övre delarna av. Och det forsade på ganska bra….

 
Mäktigt vattenflöde, MEN kan vi verkligen ha sån tur att snöbryggan ligger kvar…..

Jag beslöt mig för att hålla mina snöbryggetankar för mig själv, och inte sprida några falska förhoppningar i gruppen.. Vi skulle ju onekligen få facit om en liten stund! När vi kom fram till Tjågnårisjåkka var det hyfsat mycket vatten som forsade fram med god hastighet. Det blev lite tyst i gruppen när de såg vattenmassorna och en stilla fråga om VAR vi skulle gå över ställdes. Vid tidigare genomgångar har jag sagt att vi skall ta oss neråt om vi inte kommer över vid huvudstigen, så mitt svar förvånade nog de flesta, då jag menade att vi skulle gå uppåt för att se vad som kan finnas där. Och vilken härlig syn som mötte oss när vi kom upp en bit. SNÖBRYGGAN LÅG KVAR!!!!!!!!!

Nu gällde det bara att avgöra om den skulle hålla eller inte . Ett beslut som låg på mina axlar, så även om den såg tjock och stabil ut, så klappade hjärtat lite när jag tog de första stegen ut på snöfältet. Men det kändes direkt att det inte var några problem, trots sprickan som uppstått i snön. Det var bara att traska över. Som vanligt vid vattenövergångar fick Kristina, som trots att hon nu har framvikt, är mest stadig på foten, bli kökarl och gå sist.

Kökarlen har kommit över och ansluter till oss andra.

Gissa om det kändes skönt att trycka iväg meddelandet att vi kommit över utan problem! När vi kom hem berättade Magnus att han suttit tillsammans med mamma o pappa och tittat på datorn och gissat att antingen låg snöbryggan kvar, eller så var det ovanligt lite vatten . De hade gissat på det förstnämnda eftersom vi gick uppåt ca 100 m först. Återigen, det där med att köpa en SPOT var jättebra!

Eftersom vi kommit över jåkken så smidigt kunde vi nu kosta på oss en längre rast och bara njuta i solen och värmen. Det tog inte lång tid innan de flesta slängt av sig nästan alla kläderna, så några foton från rasten blir det inte. Däremot lägger jag gärna ut lite bilder från den här fina jåkken.

 
Tjågnårisjåkka

Efter en dryg timmes rast (jodå det blev kaffe också!) fortsatte vi med betydligt lättare steg vår vandring till dagens etappmål – Pielavalta. Nu anade vi Pastavagge snett framför oss, men blickarna drogs snett mothöger där Rapadalen öppnade sig mer o mer. Men det var inte den grönskande dalen utan de snöklädda topparna som jag fascinerades av.

Rapadalen får bli ett senare projekt, nu var det Pastavagge som gällde. Nu hade vi ett jättefint parti framför oss, där vi i ett lagom medlut gick bredvid en sakta porlande bäck som gick mellan några små sjöar (eller rättare sagt vattensamlingar).

 
 
Fotografen i full action, och resultatet blev hyfsat

Efter att ha tankat upp ordentligt med vatten fortsatte vi, och snart kom vi över en liten höjd och såg Pielavalta med sjön Bierikjávre framför oss. Och helt enligt rutin satte nu gänget i täten full fart  och det dröjde lite innan jag fick stopp på dem.” Hallå!!!  Fel väg vi skall gå åt andra hållet, dvs gå över den lilla sjön innan renvaktarstugan…”

Gänget återsamlat efter utbrytningen. Bakom oss syns ingången till Pastavagge

Bietrikbakte

Här var verkligen vackert, men någon längre lunchpaus på andra sidan sjön blev det inte tal om. Nu hade myggjävlarna hittat oss igen! Jacka på! Enligt min ursprungsplanering skulle vi nu ta oss upp mot Bielavárásj för att få lite utsikt över området. Men övriga tyckte att stigen rakt mot Pastavagges öppning var betydligt mer lockande, och så fick det bli. Nu var frågan bara hur långt vi skulle gå innan vi slog läger. Vi gick förbi flera fina tältplatser, men jag ville längre in i massivet, med tanke på morgondagen.

Och VAR skall vi hitta en hyfsat platt plats för fyra tält….

Till slut gav jag med mig och tälten slogs upp. Och det här med tältslagning går numera jättefort. Återstår bara att få ner den med samma hastighet….. Kläder hängdes på tork och kängorna las ut för luftning, och i vissa fall för torkning.  Nedanför vår lilla campingkulle fanns det en liten sjö med iskallt vatten i. Ett uppfriskande dopp väntade och sen var det middagsdax. Tyvärr hade solen försvunnit och ersatts av en kall blåst. Alltså ingen gemensam måltid utomhus i dag heller.

 
 

Det blev återigen en tidig kväll, och redan vid 2000 började vi dra oss in i våra tält. Kommer att bli en intressant natt med tanke på att det sluttar lite. Redan efter 10 minuter hade jag slagit fötterna i tältduken…..