Familjens första besök i Grövelsjön

Att vara utomhus har alltid varit en röd tråd i familjen. Grunden till att få ett aktivt utomhusliv las förmodligen redan på 60-talet då jag hade förmånen att få tillbringa mina första år i Luleå. Här var det skidåkning som gällde, och varje helg begav vi oss ut på skidturer på isen eller i skogen. Nåja, för att vara ärlig så kanske mamma, storstadsbon från Göteborg, inte var så förtjust i det där att förflytta sig med brädlappar på fötterna. Men jag älskade det, så pappa och jag tillbringade mycket tid i skidspåren. När vi 1967 flyttade från Luleå och ner till Halmstad gick det att fortsätta med de här utflykterna. Då fanns det faktiskt gott om snö även i Halland. Däremot var jag måttligt förtjust i att bara gå ut och gå i skogen. Det var ju dötråkigt! Men när jag fick min första hund i 10-årspresent blev det betydligt roligare. Men några idéer om att vi skulle åka upp och gå i fjällen fanns vad jag kommer ihåg inte i familjen.

Men 1986 blev mina föräldrar ”upplurade” till Grövelsjön av goda vänner från Luleåtiden. Och då blev de förälskade med en gång – både i jällnaturen och av fjällvandring och den mysiga Sjöstugan.

När de sedan kom hem pratade de sig varma om den här platsen, så när jag och min familj åkte iväg på en husvagnstur, utan mål, hamnade vi så småningom i Idre med ett dagsbesök i Grövelsjön.  Det här var i början av september, och fjället hade börjat få sin höstskrud, men det var fortfarande varmt, så även vädret var med oss.
Vi var absolut inte rustade för att fjällvandra, men Långfjället såg så lockande ut, och den lilla stugan på toppen av berget såg ju spännande ut. Dit skulle vi gå, det såg ju inte så långt ut…
Snacka om nybörjare och optimister! Vi hade inte gått länge innan vi insåg att det här blir man svettig av, så lite vatten hade varit gott att ha. I brist på kunskap, och erfarenhet, så vågade vi inte heller dricka vattnet i några bäckar vi passerade. Hemma är det ju farligt att göra så….  Vi segade oss i alla fall uppför Långfjället, och med tanke på att Helena och Kristina bara var sex-resp fem år så gick det förvånansvärt fort. Lite pauser, där min man och jag beundrade utsikten mot de norska fjällen och tjejerna smakade på blåbär, blev det i och för sig.  Men nu skulle vi väl vara uppe snart, bara över krönet, och så skulle stugan ligga där…..

Men när vi kom över det sista krönet fick vi en ny fjällektion. Det finns alltid en topp till när man tror man är uppe. Vi hade bara kommit upp på Långfjället, och för att nå stugan på Jakobshöjden måste vi vandra en stund till, och framförallt göra en stigning till. Eftersom det blåste lite mer här uppe, och vi inte var klädda för det, beslöt vi oss för att gå tillbaka ner till fjällstationen. Ytterligare en erfarenhet rikare, ha alltid med extra kläder! Oj vad vi lärde oss mycket på den här lilla turen.

Uppe på Långfjället, men Jakobshöjden tar vi nästa gång.

Efter bergsbestigningen körde vi ner till Sjöstugan för att testa de av mamma så omtalade våfflorna. Och där hade hon helt rätt, de var supergoda! Med våfflor i magen promenerade vi sen omkring nere vid Grövelsjöns strand och bara njöt av miljön.  Hit måste vi återvända till sommaren, och då skall vi givetvis bo på Sjöstugan.

Sjöstugans våfflor – Mums. Det här var de första våfflorna, men sen dess har det blivit mååånga fler!

Hit vill vi åka fler gånger!