2016
11 – 20 augusti

I år var ordningen återställd, när vi nu tillsammans ska få njuta av en vecka i vårt älskade Grövelsjön. Inga barn eller barnbarn den här gången, bara VI och Atlas. För att få några extra dagar här uppe åkte vi upp redan på torsdagen i V32, och planerade att sova i tält i två nätter. Nej, ingen tältvandring det här året, utan tältet slår vi upp utanför fjällstationen.  Vi kom relativt sent, så det höll på att mörkna när vi letade tältplats. Nu tog latheten överhand över sunda förnuftet, och vi hittade en plan plats nära bilarna. Men när tältet var uppe och vi höll på att inreda med liggunderlag o sovsäckar upptäckte vi att det var blött. Får dock duga för den här natten, men i morgon byter vi tältplats!

Och HUR tänkte vi här? Slå upp tältet nästan mitt i mossen….

Även om vädret inte var det bästa, så stoppade det oss inte från att ge oss ut på en liten tur på Blåkläppen. Vet inte om vi kan kalla det för vandring, snarare en liten promenad utan packning och utan kängor. Men det är riktigt skönt att bara gå omkring och drälla. Vinden var dock lite kall, så efter några timmar drog vi oss ner till fjällstationen för att käka lunch.

Efter lunchen ägnade vi någon timme åt att flytta tältet till en betydligt torrare plats. Tur var väl det för på eftermiddagen kom regnet, så några fler utflykter blev det inte. Atlas ville dock ha en lite kvällstur, så han och jag trampade iväg på Trollstigen. Väl tillbaka blev vi sittandes inomhus för att lyssna på OS och damernas match mot USA. Det lockade onekligen inte att gå ut till tältet, för ute ösregnade det verkligen.

I natt har vi trots ösregnet hållit oss torra! Efter att ha hängt in allt som blivit blött på tork, gav vi oss ut på en liten förmiddagspromenad, upp på Långfjället och bort mot kåtan. Lunchen åt vi idag nere på Storsätern, där vi, utöver en god pytt i panna, fick en trevlig pratstund med Erik och Anders.

En viktig plats för oss här uppe är vattenfallet nere vid Storsätern. Här brukar vi alltid stanna på uppvägen, men i år hade vi inte tid att stanna till där. Men nu hade vi gott om tid, så det blev en dryg timmes fotograferande och filosoferande vid fallet.

      

När klockan passerat tre kunde vi äntligen köra ner till Sjöstugan och installera oss. Nu var vi tillbaka i ”mamma och pappas stuga”, eftersom Annas stuga inte längre är till uthyrning. Även om den här stugan är mindre kändes det helt ok att flytta tillbaka hit. Den räcker gott o väl åt oss tre. Under kvällen tittade solen fram och vi fick uppleva ytterligare en fin solnedgång här.

       

Solen hann dock försvinna till nästa morgon, då molnen låg lågt över topparna. En tur till Valdalsbygget verkade som en perfekt plan för dagen. Atlas var överlycklig över att få komma ut, och när vi stannade till för en liten paus skällde hann för att skynda på oss.

    
Skynda er era latoxar, jag vill gå nu, så vi kommer fram till Valdalsbygget snabbt

Passage av Norgegränsen. Atlas var lite konfunderad över ”ingången” till Norge.

Fika på en trädstam i Norge. Kaffe, tunnbröd med Gustavs korv och så givetvis en liten belöning efteråt.

När vi kom tillbaka till Sjöstugan var vår fyrbente vän så skitig så det fick bli ett bad för honom innan han fick lov att komma in. Tur att han älskar att bada.

Snälla matte, kan vi inte stanna här o leka länge

Resten av veckan har vi ägnat oss åt att besöka några av våra favoritplatser. Några längre turer var inte att tänka på, eftersom både Magnus och jag besvärades av varsin onda fot. Men till Silverfallet skulle vi väl ändå kunna gå?
Som vanligt gick vi den övre vägen till fallet på ditvägen, för att få den hyfsat starka vinden i ryggen. Det blev trots den kyliga blåsten en fin tur, även om det var väldigt blött över myrarna. Tur det finns spänger att gå- och ligga på mage på!  Resten av turen presenteras med bilder.

  

När vi passerade den stora stenen med massa små stenar på kunde Magnus som vanligt inte lägga upp en ny sten utan att Atlas
skulle hämta den.

Renstaketet uppe vid gränsen.

Olån

  
Silverfallet

Har hon inte fotat klart snart? Vi vill ha fika!

Nästa vandringsdag blev målet Oskarsstugan. Vägen dit valde vi att gå över Blåkläppen, medan hemfärden gick längs med skoterspåret nere i dalen. I år stötte vi för ovanlighetens skull inte på några renar på vägen dit. Eftersom det satt vandrare med hund utanför stugan valde vi att slå oss ner på baksidan av vedboden. Efter att ha mumsat i oss lunchen, strosade vi runt i stugområdet och njöt. Det var en hel del minnen, fina sådana,  från våra raster här med mamma o pappa som dök upp i huvudet.

Vid klyftan mellan topparna på Blåkläppen

  
Hösten börjar så smått avisera sin ankomst

  

På onsdagen hade vi tänkt ta det lugnt och bara gå upp en bit på Linnéstigen , eller ”Vita stigen” som Thea och Linus kallar den, och sen sitta och bara njuta. Vädret var helt perfekt och fjället såg verkligen inbjudande ut.

Här satt vi fint vid bäcken, och så fick vi fint sällskap av Plupp.

Trots att det var så skönt att ligga och lyssna på bäckens porlande började det återigen klia i mina ben. Att en sådan här kanondag  vara så nära Salsfjället, och inte gå upp på toppen skulle ju vara ett klart misstag. Min onda fot till trots så skulle det väl vara genomförbart? Magnus ände inte samma dragkraft mot toppen, så han överlät åt mig till att bestiga den själv. Sagt och gjort, Atlas o jag sa hej då till honom och satte kurs mot toppen.

Det blev en svettig timma och foten protesterade ordentligt, men det var väl värt all mödan. Här uppe trivs jag verkligen! Efter en timme på toppen tyckte jag att det var lika bra att ta den norra toppen också.

Tänk att Plupp liftat med Atlas upp utan att jag sett det.

När jag stod på toppen såg jag Sylöra långt där nere ute på sjön.
Samtidigt befann sig Magnus längre ner på Linnéstigen och bestämde sig för att fota samma motiv.

Norra Salsfjällstoppen

På vägen ner mötte jag lite sämre väder, men fick ändå behålla solen tills gränspassagen

Det lite sämre vädret passerade under natten, så nästa dag var solen åter på sin plats, dvs på den klarblå himlen. Långfjället nästa!  Vi tänkte ta oss upp förbi ”kärleksplatsen” och sen sitta och beundra utsikten. Vi fick en varm och svettig start på Naturstigen, och det är tur att det finns små bäckar längs med vägen.  Vattnet smakar utmärkt, och det är dessutom roligt att fotografera det.

Klart o fint fjällbäcksvatten

Sista biten upp från Kärleksplatsen och till ”Stenen”, gick lite lättare, eftersom vi nu möttes av en liten bris. Uppe vid stenen gjorde vi halt, och lunchen packades fram. Till Atlas stora glädje fanns det även lite fika till honom – baconininlindad kycklingfilé. Att sitta här i stillheten är verkligen lugn och ro för själen. 
Efter ett par timmar hade vi dock fått nog av lugn o ro, och nu väntade Jakobshöjden. På håll såg det ut som om där var ett nytt hus och fler master än sist vi var där uppe. Detta måste ju kontrolleras. Våra misstankar var helt riktiga, det är inte samma topp nu som vid tidigare besök.

Tillbaka nere vid fjällstationen smakade det gott med en ”After fjäll”, dvs en kall öl med lite tilltugg.

Det går inte att gå förbi kåtan utan att se mamma o pappa stå där. Här stötte vi på varandra helt oplanerat vid flera tillfällen.

Det här har vi förtjänat!

Ett år går så fort. Ett år av saknad.

En vecka går fort i vanliga fall, men här uppe går den jättefort. Nu var det dags att säga farväl för den här gången. Det hare varit en skön och avkopplande vecka där vi tankat lite ny energi inför hösten.

Ett sista besök nere vid Grövlan och sjön.

Vi valde att köra via Norge, och då bara måste det bli ett kort stopp vid mamma o pappas favoritplats vid Femunden.