Den klart kallaste morgonen hittills.  Frågan var bara är det var ytterligare fem minus i Sälen?

Morgonstund har guld i mun, eller…. Nej så kändes det inte när klockan ringde 0310 i morse. Vartenda år är det samma olustkänsla på morgonen inför loppet. ”Vad har jag gett mig in på, och framförallt VARFÖR”? Men efter lite frukost (som inte smakar gott så här dags på dagen) och med skidkläderna på, så börjar den lille tävlingsjävulen vakna till liv. Nu kör vi så vi slipper bilköerna in mot starten. Jodå, meteorologerna hade rätt. Ju närmre Sälen vi kom, desto kallare blev det. När vi passerade köldhålet Tännäng så var det -18.  Magnus konstaterade mindre glad att så här kallt har det inte varit något av de nio åren som han varit med.  Brrrr!

Vi kom fram till Sälen i god tid, redan 0530, och det var skönt att ha sluppit sitta i bilkö. Det är faktiskt en viss känsla
att komma fram dit i totalt mörker och sen uppleva hur morgonljuset når startplatsen. Men nu var det bäcksvart!

Vi satt kvar i bilen fram till 0615 eftersom jag inte behöver stressa ut för att bevaka en bra startposition. Försvarsmakten har en egen fålla i början av leden, och det gäller bara att ha gå in i den innan 0640. Detta innebär även att vi har lyxen av en bestämd starttid. Kl 0700 släpps vi, och några av sponsorerna iväg, och fem minuter senare släpps hela fältet.
Den stora termometern på startfältet visade -17, och det kändes verkligen. Ett av de värsta momenten med hela loppet är det sista toabesöket vid starten. Att klä av sig alla extra kläder i en trång bajamaja är inte lätt. Är det sen som i år kallt så är det verkligen inte skönt. Mina förfrusna fingrar reagerade direkt och blev vita och utan känsel.  Men som tur var hade Magnus tagit med handvärmare, och de åkte snabbt ner i handskarna. Skönt!

Inne i startfållan gällde det att hålla igång för att behålla värmen. Tack gode Gud för motoroverallen, den är verkligen guld värd. Varm och lätt att ta av.

  Snart dags för start. Även om jag nu har stått här 23 gånger så känns det alltid lite pirrigt. Nio mil
är trots allt något man skall ha respekt för, så det är som synes inte med ett glatt leende jag står här.

Vartannat år kör Försvarsmakten sitt Försvarsmaktsmästerskap på skidor i samband med Öppet Spår (vartannat år är det ihop med Engelbrektsloppet), och i år var det dags igen. För två år sen vann jag min klass, men det kommer jag nog inte att göra i år.  Min målsättning är tydlig. Jag bryr mig inte om tiden, jag skall bara ta mig i mål.   Det var riktigt fint vid starten med ett ovanligt stort militärt inslag. Livgardet ställde upp ett antal soldater uppe på kullen framför starthuset, och de var alla klädda i gamla uniformer och beväpnade med gamla gevär. Några sekunder innan sjuslaget beordrades skyldra gevär, och prick kl 0700 beordrades ett samtida eldöppnande och Pang pang(blev inte helt samtidigt) , där gick starten.
Redan de första metrarana kändes det att det var strävt i spåret. Perfekt fäste men absolut inget bra glid. Men nu var jag på väg mot Mora. Fick redan på startsträckan en ovanlig känsla i kroppen. Kände mig lugn och brydde mig inte om att jag blev omåkt av många som hade en stressad blick.  Så när jag kom fram till backen hade jag för en gång skull inte stressat på mig en massa mjölksyra. En bra start!

När den långa backen väl var avklarad och jag kom ut på myrarna kändes det ganska bistert. Som tur var blåste det inte, utan var för en gångs skull vindstilla. Jag var verkligen glad över att jag hade valt tumvantar, även om det kändes i armar o axlar att de gamla stavarna var tyngre än mina nya. Det sträva föret gjorde att man inte fick något gratis och det gick inte, eller rättare sagt jag orkade inte, staka över myrarna så det fick bli mycket diagonalåkning. Kändes hyfsat i kroppen, bortsett från luftrör och hals. Det sved rejält vid varje andetag och som ett brev på posten kom hostan tillbaks.  Svor över att jag inte köpt en värmeväxlare, eftersom jag verkligen behövde ett ”gristryne” nu.  Men det var bara att bita ihop, och det skulle ju bli varmare under dagen. Till min stora förvåning var jag framme i Smågan redan klockan 0812. Det hade gått betydligt fortare hit upp än vad det känts som, och minst 15 minuter snabbare än de tre senaste åren.

Kallt fram till Smågan, och fullt av rimfrost i ansiktet. Här stannar jag inte för länge. Full fart framåt mot Mångsbodarna.

Det var absolut inte lika skönt och lättåkt som det var förra veckan när Atlas och jag turiståkte mellan Smågan o Mångsbodarna. Men det var soligt och fint, och väldigt vackert. Och det kändes att solen började värma, den där isande kylan försvann. Men idag var det absolut inte läge att stanna och fota. Blev ganska snart efter Smågan uppåkt och omkörd av Linnéa som hade bra fart på skidorna. Vi körde tillsammans några hundra meter, men sen sa vi hej och hon försvann. Vi ses i Mora!

  Försökte koppla in stakningen så ofta jag orkade, men det blev mycket diagonalande.  Det var verkligen skönt att mötas av varm blåbärssoppa i kontrollen, så jag slängde raskt i mig två muggar. Hann med och prata lite med Magnus, men valde att behålla de varma vantarna till efter Tännäng. Han berättade att Linnéa passerat för en stund sedan.

  
Mångsbodarna – en av favoritkontrollerna. Nu känns det som att man är tillbaka i civilisationen och framförallt, i rätt kommun.  Linnéa låter sig väl smaka av soppan.

Backarna ner från Mångsbodarna till Tännäng var i år riktigt behagliga att köra. Men att vi var på väg mot loppets köldhål märktes snart. En betydligt kallare o råare luft för varje meter vi närmade oss Tännäng. I sista backen blev det tvärstopp. Här var det kö och allmänt kaos. Spåren var helt bortplogade och en räddningsinsats för att ta hand om ett benbrott pågick mitt i backen. För första gången någonsin under alla mina lopp bestämde jag mig för att vara feg, och tog av skidorna och gick ner. Känns som ett ovanligt smart beslut av mig! Och det är ju tillåtet att gå nerför backarna, dock inte uppför.
Magnus stod framme vid slogboden som han brukar, och nu bestämde jag mig för att byta handskar och stavar. Eftersom det nu var uppför en bra bit så skulle jag nog klara av att hålla värmen i fingrarna.

Den stora fördelen med att ha familjen med är att det blir ett antal extrakontroller. Tännäng är en av våra kontroller, och nästa är den som vi kallar för ”Flygvapenbacken”. Den ligger i den sugande backen upp mot Risberg, och namnet har den fått av mig för att Flygvapnet förr alltid brukade stå och serva sina deltagare där. Så skulle det vara även i år, men det enda jag såg där var en vimpel med Ärna IF. VAR var servicepersonalen? Men Magnus var där och jag stoppade i mig lite apelsin. Saftigt o gott!

  
Faktum var att backen kändes ovanligt lätt i år. Om det bara inte varit för hals o luftrör. Det sved ordentligt. Här passerar jag min klubbs vimpel, men ingen service…….

Blåbärssoppa i Risbergskontrollen och en Gel av Magnus. Sen var det bara att ge sig i kast med den för mig värsta etappen upp mot Evertsberg. Hoppas all träningsåkning på sträckan fått motviljan att försvinna. Men tiden, som jag absolut inte skulle tänka på, var bra, och klockan var bara 10.40 när jag lämnade Risberg.
Vår nästa kontroll ligger 7 km bort vid Evertsbergssjöarna. Här väntade inte bara Magnus utan även Kristina, Martin Thea och Hugo. Det var verkligen kul att se dem längs spåret och höra de små rösterna hojta ”Hejja Mommo!!”

Sträckan fram till sjöarna kändes ovanligt bra, och ännu hade jag inte drabbats av någon mental trötthet, Höll den beräknade hastigheten

Men sen kom det en liten fartminskning. På de sex kilometrarna fram till Evertsberg tappade jag sju minuter på den databeräknade tiden. Men sträckan kändes helt Ok, och kanske har jag kommit över mitt motstånd mot den.

Efter Evertsberg var det så dags för nerförsbackarna. Nu kändes det bra att Kristina och jag åkt dem i går, så jag var förberedd på hur de skulle se ut. Och det stämde. Sönderplogade och isiga på stora delar.  Men med lite sunt förnuft och mycket försiktighet kom jag ner utan någon incident, så det var verkligen skönt att köra under vägviadukten och vara framme i Vasslan. Här väntade hela familjen igen, men någon klockringning från den medtagna koskällan blev det inte. Den hade Hugo fått om halsen, och ve den som tog den ifrån honom.

Hejja hejja, men rör INTE bjällran, Den är min!!

Nu blev det en jobbig etapp för mina luftrör och vid varje liten nerförsbacke fick jag sätta handen framför munnen. Evertsbergsbackarna blev nog dödsstöten för dem. Det här kommer jag nog att få betala för, men kommer jag bara i mål så är det värt det.  Tog det som vanligt lugnt uppför Lundbergsbackarna, och kunde till min glädje konstatera att fästvallan fortfarande funkade.

I Oxberg väntade inte bara familjen, utan aven Fjällgänget. Det var härligt att se alla och det gav en liten extra kick. Trots sex mils skidåkning och ont i halsen så var humöret på topp. Hugo hade nu däckat på pappas rygg, men bjällran fanns fortfarande runt halsen.

  

Men säg den glädje som varar. Nu kom tröttheten och jag blev helt tömd på energi. Aldrig har det varit så långt fram till Gopshus. Fortfarande kan jag inte åka förbi ett träd straxt innan backen utan att se pappa stå där beväpnad med en skalad apelsin, och mamma som vinkade från bilen när jag körde förbi. Men det var då det, minnena finns i alla fall starkt kvar.
Vid Gopshusbacken såg jag Magnus stå vid spåret, men vad han tittade på vet jag inte. Inte var det mig i alla fall. Kunde inte få fram ett ljud när jag åkte förbi honom i nerförsbacken. Rösten var helt borta. Men han fattar väl att jag passerat, och fortsätter upp till Hökberg. I backarna upp till Hökberg hörde jag en diskussion bakom mig om vad klockan var. När den ena tjejen sa kvart i fyra kändes det lite som ett slag i huvudet. Jag hade glömt se på klockan när jag lämnade Oxberg, men hade jag verkligen åkt SÅ sakta från Evertsberg? Nu gick det plötsligt ännu tyngre….

Men framme i kontrollen fick jag en riktig kick. Klockan var bara 14.32 när jag körde över tidtagningsmattan, och trots tröttheten hade jag bara tappat ca 10 min på den beräknade åktiden. Styrkt av blåbärssoppa, energitillskott och glada tillrop från Magnus kändes det lättare när jag lämnade kontrollen. Nu var det ju bara upploppet kvar!

Det var nyspåret i backen ner från Hökberg, så det var bara att låta skidorna glida på. Härligt! Nu började även mitt vallade superglid att komma fram. Plötsligt gled skidorna jättebra och stakningen började funka. Tröttheten var som bortblåst (nåja i alla fall betydligt piggare) och det var riktigt roligt att skida vidare mot Eldris.

Men först väntade Läde och familjekontrollen. Fast här höll det på att gå illa. Efter att ha druckit vatten hände något och jag höll på att stå på öronen. Men efter diverse mer eller mindre smidiga akrobatiska konster så höll jag mig på benen. Givetvis lyckades Magnus få med det mesta på bild…

  
                                            OOUUUUUPPPPS!!!!!

Det är verkligen synd att det inte går att komma upp i Eldriskontrollen för åskådare. Det är så skönt att få lite uppmuntrande ord på vägen de sista nio kilometrarna. Kommer ihåg alla de åren mamma, pappa och ungarna när de var små stod i kontrollen och hejade. Återigen är det bara att konstatera att alla nio milen har många fina minnen att återberätta.

Sista biten gick lätt, och det var en obeskrivlig känsla som spred sig i kroppen när jag kom in på campingen och såg kyrkklockan. Nu skulle inte ens ett benbrott kunna stoppa mig från att ta mig i mål! Uppför o nerför Auklandsbacken och uppför Zornbacken och så var det bara ett underbart skönt upplopp kvar.

Gustav Vasa, som under alla åren jag åkt funnits på plats på upploppet och åkt fram o tillbaks. Ett trevligt inslag!

Ett par kraftiga stavtag till och sen var jag iMÅÅÅÅÅL! Hurra! Jag hade fixat det. Trots allt som varit under året så gick det!

Efter målgång blev det stort kramkalas med Magnus o Fjällgänget, och jag fick min glasstaty, en kopia på den glasbiten som Vasaloppsvinnaren får (den väger dock ca 10kg mer..), stort hästhuvud och lagerkrans. Tack vandringsgänget, det värmde!

I did it!!!!!!!!!

Nu skulle det firas!!!!!

Magnus hade köpt en liten flaska champagne, som efter lite problem med korken, avnjöts. Smakade onekligen betydligt godare än den traditionella proteindrinken efter målgång.  Men nu var musklerna värda ädla bubblor!

Linnéa anslöt efter att ha duschat, och hon instämde glatt i skålandet. Hon hade ju nu klarat av sitt 14 lopp, så hon var värd en liten slurk.

Nu återstod det bara att gå in och hämta ut sin medalj. Till skillnad mot när jag hämtade ut 10-årsmedaljen, gick det nu smidigt o lätt, och snart hängde den på bröstet. Det är onekligen en viss känsla när hela rummet hurrar och den lilla metallbiten hänger på bröstet.

  

TACK ALLA SOM HJÄLPT MIG O STÖTTAT MIG UNDER DE HÄR 20-ÅREN.

Utan er hade det förmodligen inte blivit så här många lopp.  Mamma o Pappa som troget följde alla loppen fram till 2003, och sen följde dem hemma via SMS-tjänsten. Sjunne, Helena, Kristina, Fredrik, och på senare år Magnus, Martin, Thea och Hugo. Och i år mina fjällkompisar.  TACK!!!!!

FILM: Stilstudie av Eva