19 – 23 januari.  -   Polarnatt

 

Efter att ha varit ifrån Svalbard ett par månader, åkte Fredrik tillbaka dit efter nyårshelgen. Den här gången skulle han jobba på KROA, den i mitt tycke mysigaste restaurangen i byn. I år var väskorna inte riktigt lika fullpackade, eftersom han mycket av sina prylar kvar på ön.  Men det blev en favorit i repris innan han åkte. Kristina var på besök med Thea och Hugo, och givetvis måste morbror få en riktig (is)björnkram.

Lyckades få ledigt en vecka i slutet av januari, faktiskt precis samma vecka som förra året, för att åka upp för ett besök. I år borde jag få se norrsken, det kan ju inte regna där uppe två år på rak vid den här tiden. Fredde fick mig att längta ännu mer då han hela sista veckan innan jag åkte skickade bilder på det fantastiska skådespelet på himlen.
I år åkte jag med SAS, vilket innebär en mellanlandning i Tromsö. Snabbt ur planet med allt handbagage för att direkt checka in igen och gå igenom passkontrollen. Känns onekligen ganska onödigt, och är man sen som jag fullpackad med tungt handbagage (ja jag vet att maxvikten är 8 kg, men kamerautrustningen väger mer.) är den här manövern ganska bökig.

Det var i alla fall en väldigt fin inflygning mot Tromsö, och solen strålade värmande i kylan. När vi lyfte från Tromsö tog det inte så lång tid innan fenomenet med att se mörkret framför sig inträffade.

  


Man skall hålla på traditionen, och det är vad det har blivit nu med att fotografera den här skylten.

I Tromsö var det som sagt ett antal minusgrader och strålande sol. Men här uppe var det betydligt sämre väder. Snö och blåst. Riktigt ruggigt kallt. Fredrik med kompis kom och hämtade mig, och det var knappt man såg vägen på sträckan in till byn. Med andra ord inget norrsken i kväll.

Vi gick direkt till Freddes jobb och åt KROAs Kokkefrukost. En bastant måltid som i innehåll varierar från dag till dag. Men man blir mätt och priset är under 100 NOK.

KROA

  
Von Post rummet för stora sällskap, och konjakstunnan från Jenssen. Tyvärr är bilden lite suddig, men när jag kom hit i april var tunnan borta, så jag fick ingen chans att ta om det.

För att inte bli tjatig och upprepa mig själv från förra årets berättelse tänker jag vara väldigt fåordig och istället visa bilder. Anledningen är att det inte hände särskilt mycket den här veckan. Vädret blev absolut inte bättre, snarare sämre. Och jodå det regnade en hel del också. Resultatet blev att gatorna bestod av översnöad is, och var såphala. Tur att byn har börjat med gratis lånesparkar. Utan dem hade jag inte vågat mig ut. Men nu var den gröna sparken en ständig följeslagare som jag krampaktigt kramade mig fast i.

Foton från Longyearbyen i mörkret under Polarnatten.

Lika folktomt i år på bynns ”Karl Johan”

  
Här har det hänt något under året. Skinnboden har byggt in sin entré.

  
Även om det går långsamt så går det framåt med Hotellbygget.

Sockertoppen med ”Indianhusen” En bil passerade, därav det röda strecket.

Nästan samma vy som förra året, men här är början på hela byn med. Inkl sockertoppen och Platån. Det är inte norrsken som lyser på himlen utan gatljusen som lyser upp den virvlande snön.

Och som avslutning några bilder från minnesplatsen på andra sidan älven, och på gruvtornen mm.

Minnessten rest till minne av de som gav sitt liv vid striderna vid Spetsbergen 1940 - 45

Det har druckits en hel del koppar kaffe på KROA den här veckan, ja givetvis en o annan öl också, eftersom det har varit betydligt skönare inne än ute. Sista kvällen, nej det var visst på dagen, hade Fredde lånat en skoter så vi skulle kunna ge oss av ut en liten sväng. Tanken var att köra upp på Breen. Men när vi kom till passet upp dit stannade han och ville inte köra längre. Det var en hel del snö som rasat ner, och det kändes som att risken för en lavin var överhängande. Det fick bli en mysig kväll på KROA istället.
Ja som alla förstår så blev det varken norrsken eller isbjörn den här gången heller. Men trots vädret har jag verkligen njutit av tiden här uppe.
Men jag blev inte glad när junior ringde när jag satt på flygplatsen och sa att nu var det norrsken ute. Jag kunde ju inte komma ut och titta. När vi sen gick till planet hade det åter mulnat på.  Även piloterna talade sen om norrskenet när de skulle landa……

Dagen efter att jag flugit hem ringde Fredde och sa att det gått en stor lavin i Fahrdalen, inte alltför långt ifrån där vi vände. Tyvärr omkom en av byns ungdomar. Det känns som ett väldigt smart beslut att vi inte fortsatte upp på Breen den kvällen vi var ute och åkte.

   
Så här såg det ut ett par dagar efter att jag lämnat byn… Foto Paal Uglefisk.