5 SEPTEMBER
Phippsöja, valrossar och isbjörn
Vi har rört oss åt nordost hela natten, så när vi vaknade i morse var det en ny del av fastlandet vi hade söder om oss – Nordaustlandet.
Vi var nu framme vid Phippsöja, där det brukar ligga en stor valrosskoloni. Så även den här gången, så vi gjorde oss klara för att gå i zodiakerna. Men från sin utsiktspunkt på bryggan upptäcker Anders att det inte bara är valrossar på stranden. Där ligger även en vit nalle…… Med andra ord inte helt hälsosamt att ta sig iland…..
Så mycket god mat för en utsvulten nalle. Men isbjörnen anfaller inte valrossarna.
Ibland kan de försöka skrämma flocken för att komma åt de unga djuren, men de ger sig inte på de äldre.
Vi hoppar i alla fall i båtarna och beger oss in mot stranden för att avvakta om björnen tänker ligga kvar. Det var riktigt ruggigt och kyligt, så tom jag drog ner en mössa över öronen. Snart blir vi livligt uppvaktade av nyfikna valrossar som simmar och dyker runt båtarna. Så här ser de väldigt smidiga ut, och faktiskt lite söta.
De här klumparna dyker ner till 10-50 m djup för att hämta mat (kan dyka ner till 100m) huvudsakligen i form av musslor och snäckor, och då kan de vara under ytan i 30 min. Medan vi flitigt fotade valrossarna verkade inte björnen det minsta intresserad av oss, men så reste han sig plötsligt och blängde ut över vattnet. Bara för att visa hur uttråkad han var räckte han ut tungan innan han lunkade iväg från stranden.
Tungan lyste verkligen svart mot den i övrigt så vita björnen.
När vi hoppat i land begav sig Anders och Richard iväg i björnens fotspår för att checka av att det var säkert, så han inte låg och tryckte i någon svacka. Inte förrän de kom tillbaka fick vi röra oss bort från båtarna. Dessutom placerades en isbjörnsvakt ut. Valrossarna låg en liten bit bort, men det gick redan på det här avståndet att höra dem. Det grymtades för fullt. Stranden såg verkligen inbjudande ut, men som ett extra förtydligande om att faran kunde dyka upp snabbt fanns björnspåren kvar.
Vi närmade oss flocken försiktigt, och snart slog stanken emot oss. Här var det rapar och fisar hela tiden. Jag fick intrycket av att de äldsta och största djuren hade hedersplatserna längst upp på stranden, medan ungdjuren var i strandkanten eller i vattnet. Längst upp låg det ett verkligt fläskberg, och det var inte svårt att förstå att medelvikten på hannarna är 1000 kg. De verkade dock inte särskilt störda av oss, utan sov glatt vidare. Det var mest ovan nämnda hanne som gav oss lite vaksamma blickar ibland. Nu blir det lite frossande i valrossbilder, men trots lukt och oljud så är de jättehärliga!
Smile sötnos! Foto: Dagfinn Kringstad
Vi kostade på oss ett riktigt långt besök på stranden, och fick dessutom vara ifred för isbjörnen. Det var riktigt roligt att få stifta bekantskap med det här stora djuret. Även om det inte tar plats i hjärtat som favoritdjuret så var det väldigt speciellt.
Jag måste erkänna att jag totalt har glömt bort vad vi gjorde resten av dagen (kallas för förträngning..), men är ganska säker på att vi tillbringade eftermiddagen och kvällen ombord på Origo tillsammans med Lightroom och workshop. Jag har i alla fall inga bilder från det att vi kom ombord igen.
Ska ni åka nu? Hej då!!