För 22 år sedan, dvs måndagen den 28 februari1994, chockade jag min familj när jag meddelade att jag tänkte åka Öppet Spår, dvs 9 mil på skidor. En sträcka jag aldrig varit i närheten av, och i Halland fanns det absolut inga bra träningsmöjligheter för skidåkning.  Men nio mil skulle väl inte vara så svårt….. Jag är ju envis…..

Efter att ha värmt upp med Tjejvasan var det så dax. Klockan var straxt innan fem på morgonen och skidorna lastades i bilen, och sen bar det av upp till Sälen. Hjälp, vad har jag gett mig in på.? Kommer ihåg att jag var både spänd och nervös, och vädret var verkligen inte med mig.. Temperaturen vid starten i Sälen visade på -27 grader, och nere i Tännäng var det långt under 30 minus, vilket gjorde att mitt debutår i spåret, 1994, absolut inte blev någon lätt resa.  Men tack vara den tidigare nämnda envisheten och ett fantastiskt stöd från min familj tog jag mig i mål straxt innan de stängde målet i Mora. Extra stort Tack till då 11-åriga Kristina som åkte med mig från Hökberg och nästan ända in i mål. Det blev en åktid på dryga 12 timmar. Men jag fixade det!

I och med loppet 1994 hade jag fått Vasaloppsgiftet i blodet. En häftig och härlig upplevelse, även om det gjorde ont i hela kroppen dagen efter.  Och nästa år borde det inte vara så kallt, så jag måste ju testa då också….. Och sen har det rullat på i princip varje år. Två år har jag inte ställt upp, 1998 pga skidresa till Österrike med Helena och Kristina, och 2013 då jag inte orkade tänka på skidor efter att pappa gått bort. Ett år har jag fått bryta i Risberg, pga sjukdom. Hade över 40 graders feber när vi kom hem till stugan. Men nu var det alltså dags att försöka åka till sig den så eftertraktade 20-års medaljen.

FÖRBEREDELSER 2016:

De flesta i min omgivning tyckte nog att jag skulle skippa årets lopp pga allt som hänt under året. Har varit sjukskriven sedan februari 2015 för utbrändhet och absolut inte haft några krafter över till att träna. Men vädergudarna gav mig lite hjälp och blåste kyla och lite snö över Halland. Detta innebar att vår fina konstsnöanläggning i Ringenäs, Skidarenan, kunde bjuda på fina spår redan i slutet av januari. Det har blivit ett antal turer dit, och även om det känns lite absurt att åka på en vit sträng på i övrigt gröna gräsmattor har det varit roligt.

Nåja, roligt har det inte varit varje gång. Blev ett par pass i ösregn, och då var det allt annat än kul…..

I oktober tog jag årets influensaspruta, för att slippa risken att drabbas av flunsan inför Dalaresan. Och vad händer…. Jo, den 7 febr däckar jag totalt, och ligger i sängen och tycker synd om mig själv fram tills att det är dags att packa bilen. Absolut ingen bra förberedelse!