28 augusti:   Agertstugan – Serve : 21 km

Min första fråga när jag slog upp mina ljusblå var: "Hur är vädret?" Eftersom dagens etapp innehöll  Kungsledens högsta pass söder om Kebnekaisefjällen, var det med en djup suck jag konstaterade att det var dimmigt ute. Det verkade bli ytterligare en dag där vi skulle missa den fina utsikten. F-n också!!!!

Nu börjar det märkas att gänget blir alltmer samkört. Avmarsch klockan 0800 sa jag, och klockan 0805 var vi klara. Kanonbra jobbat! MEN! Innan avmarsch skall dagens gruppfoto tas. Stugvärden kallades ut, och hans fotokunskaper syns här:

Klara för årets längsta etapp, och för en ev bestigning av Lill Aigert……

Vi startade i dimman och såg absolut ingenting av de höjder som låg framför oss. Men att det gick uppför märkte vi ganska snart. Det fanns (i alla fall i min hjärna) en liten tanke på att bestiga Lill Aigert, 1.101 möh, som vi skulle runda. Men som sagt, ingen skymt av ”den lilla kullen”, bara dimma.  Men så plötsligt lyckades en liten solstrimma ta sig igenom och genast ökade sikten med flera hundra procent.

  
In i dimman, men så plötsligt dagens första solstråle

Vi fortsatte att kämpa på uppför, och nu värmde den lilla solstrålen riktigt skönt. Det fick bli en liten paus där alla jackor och ryggsäcksskydd togs av. Men hur var det med det där med uniform. Vi skulle ju INTE ha likadana kläder i år. Och ändå såg det ut så här…….

Samma - likadana kläder.  Vi borde varit sponsrade av Fjällräven…..

Den värmande solstrålen försvann när vi skulle runda Lill Aigert, så jag valde att inte ens föreslå en toppbestigning. Det var liksom inte läge för det….. Och sen blev dimman vår följeslagare under flera kilometrar. Tyvärr, för jag tror att det var väldigt vackert vid den lilla sjön Tjålmule. som vi passerade utan att några av oss ens la märke till den….

En dimmig bild av Tjålmule

När vi nådde etappens högsta punkt vid Juavvatjåkka, så var tyvärr utsikten lika med noll. Men här fanns en raststuga, som vi raskt intog. Fram med köken och kaffepulvret, för nu var det hög tid för förmiddagsfika!

Efter kaffepausen bar det av brant neråt mot fjällplatån, och nu skingrade sig dimman något. Bilderna nedan talar sitt egna språk om hur fint här var:

  
  

När klockan närmade sig lunchtid (med råge), hade vi äntligen vandrat över fjällplatån och var framme vid den andra raststugan. Alla var hungriga, men efter en liten diskussion beslöt vi oss för att vänta med maten tills vi avverkat backen som låg inbjudande framför oss. Det är ju dumt att börja med en uppförsbacke efter en längre rast, musklerna brukar protestera livligt.

Linnéa och Lisbeth med  raststugan och Stor Aigert skymtandes i bakgrunden

Stigningen kändes verkligen seg, och blodsockret sjönk hela tiden. Det kändes verkligen att det gått några timar sedan fikat, och nu när klockan nästan var två var den energin mer än förbrukad. Tur vi hade våra ständiga följeslagare lämlarna som roade oss. Att det har varit ett lämmelår blev vi verkligen varse. De små djuren fans överallt, och ”skällde” verkligen ut oss när vi kom för nära.  Det var fantastiskt att se spåren i naturen som de här som varelserna gjort. Att ett så litet och lätt djur kan åstadkomma så djupa spår!

När vi äntligen släpat oss uppför backen blev det lunch vid en liten bäck. Snabbt fram med köken och torrfodret. För att nyttja stenblocken på ett smart sätt, blev det en liten lucka mellan oss. Lisbeth och jag hamnade på vänster sida om stigen medan de andra satt på höger sida, ca 10m bort från oss. Men medan vi höll på med matlagningen kom dimman ifatt oss, och snart såg vi inte varandra. Det blev till att prata med spökröster ett stenkast bort.

  

  
Hallå där borta i dimman, smakade det bra!?

Nu när vädret var lite ruggigt, kallt och blött, visade det sig att prestanda på våra kök varierade. Alla använder gas som bränsle, men det skilde nästan 15 minuter från den som först fick sitt vatten i kok, tills siste man blev klar. Gasens fördel är vikten, men den är väderkänslig. Maten smakade i alla fall mums, och med en god varm blåbärssoppa till efterrätt kände vi oss styrkta för att fortsätta ner mot Servestugan.

Nu blev det en ganska lättgången etapp eftersom vi nu kunde kvittera ut belöningen från vårt slit uppför. Det var en behaglig nerförslutning , men det gällde att se upp, för alla stenarna var nu såphala. Inga brutna armar i år tack!  Nu visade det sig att de blöta dimmolnen kommit för att stanna, så någon vacker utsikt blev det inte. Det var bara att mala på nerför. När vi passerat trädgränsen kom vi så småningom fram till en stor bro över Servvejuhka. Återigen en mäktig fors, som jag var glad att vi slapp vada över.

Anna och Åse på bron över Servvejuhka

Som vanligt var jag lite skeptisk mot siffrorna, eftersom min GPS talade om att det nog var lite mer än 2 km kvar……  Nu fick Lisbeth och Linnéa gå i förväg medan vi andra tog det lugnare i skogen och leran fram till stugan. Det var en ganska tråkig etapp till stugan, en kladdig stig i björkskog. Förmodligen är här ett eldorado för myggen under högsommaren. Tur vi slapp dem som sällskap! Återigen välsignade jag mina damasker som onekligen räddade mina byxor från en större sanering! Så småningom skymtade vi stugan uppe på en liten kulle, och klockan 1725 var vi äntligen framme efter en tur på 21 km

Återigen visade det sig vara ett genidrag att låta Lisbeth och Linnéa gå i förväg. Trots at de inte var framme så mycket tidigare än vi, hade de lyckats få fram en liten ”välkommen hit förrätt” med tillhörande dryck. Det smakade verkligen gott, och all heder till din ”svärdotter” Linnéa, som skickat med dig den spännande vodkaflaskan (obs modell LITEN).

Efter ett uppfriskande dopp i bäcken, satte vi igång med middagsbestyren. Torrfoder och pasta var det som stod på våra matsedlar den här kvällen. Trots att portionerna såg jättestora ut när de låg på tallriken så försvann de raskt ner i magarna. Nåja, vi har ju faktiskt förbränt en och annan kalori under dagen, så det var vi väl värda!

Den långa etappen, som onekligen varit kuperad, och middagen gjorde att vi ganska tidigt började snegla mot sängarna.  Det blev även mörkt inne i stugan ganska tidigt, så när jag som siste man gick och la mig vid 2030, var det riktigt mysigt med de levande ljusen som stugvärden tänt i korridoren.