Vandringens sista etapp, som jag kommer ihåg som lättgången men småkuperad.
När vi lämnar stugan går vi in i en liten björkskog och sen börjar ett par kilometrars uppförsbacke. Här kommer jag ihåg att vi tyckte det var jobbigt, men främst pga att vi då var tvungna att gå med rånarluva och regnkläder. Orsaken var mygg och regn, en lite ovanlig kombination. När vi passerar trädgränsen kan det vara läge för en liten andhämtningspaus och studera utsikten tillbaka mot Pältsastugan och Pältsan. Sista chansen, för sen försvinner de ur sikte. Landskapet blir nu allt kargare och stenigare, men uppe på krönet belönas vi av en fin utsikt över de norska fjällen. Och nu börjar det slutta utför, inte brant utan en behaglig nerförs sluttning. Snart kommer vi att komma till en vägskylt, och då har vi ett vägval att göra. Alternativ 1 är att svänga av vänster och gå ner mot Treriksröset igen för att sluta cirkeln. Detta alternativ slutar givetvis med öppnandet av en champagneflaska…
Är det någon som absolut inte vill återse röset är det bara att fortsätta leden rakt fram och ner till Koltaluokta, dit båten så småningom kommer. Det sista alternativet är något närmare.
Jag vill inte hamna i tidsnöd och tvingas ta den närmsta vägen, så jag tänker beodra avmarsch tidigt den här morgonen. Förra gången tog det oss 5 timmar att komma till vägskälet och sen ytterligare en timme till röset. Och då kostade vi inte på oss någon rast i ösregnet. (Läs gärna dagboken från 2004).
Stigen från vägkorsningen går hyfsat brant nerför och vad jag kommer ihåg så var här stenigt. En dryg kilometer från röset ser vi den gula klumpen ute i vattnet.
Kartskiss (Öppnas i nytt fönster)
