SYDTOPPEN (6 ELLER 7 September)

Den 6 september 2000 genomförde Fredrik, Kristina och jag vår första bestigning av Sydtoppen, som då var 2 111 m.öh. Sedan dess har jag varit där ytterligare fyra gånger och Kristina en gång. Skall det bli ett nytt besök i år??? Sydtoppen uppmättes den 24 juli i år till 2 099 m.öh, dvs bara 2,2 meter högre än Nordtoppen som består av massivt berg. Med andra ord gäller det att passa på medan Sveriges högsta berg fortfarande är Sydtoppen.

För er som vill ge sig i kast med Sydtoppen väntar nu en krävande och svettig dag.  Eftersom vi går sent på säsongen kommer vi även att få gå mot klockan. Min absoluta målsättning är att vi är tillbaka nere på fjällstationen innan det blivit mörkt. Detta i sin tur innebär att vi kommer ge oss av innan det blivit fullt dagsljus.  Den här morgonen blir det således ingen frukost i matsalen, utan det är egen frukost som gäller. Ni måste packa ner kök, lunchpåse, div energi/proteinbars , jägarsnus samt gärna en chokladkaka. Det kommer att gå åt massor av energi under dagen! Ta gärna med en extra tom vattenflaska för att fylla på i Kitteldalen innan vattentillgången tar slut. I nödfall går det att smälta snö för att dricka, men friskt vatten är alltid bäst.

Det finns mindre ryggsäckar att hyra på fjällstationen om ni inte vill dra på er stora rygga. Vad som skall packas ner i övrigt återkommer jag till kvällen innan.

Marschen mot toppen börjar som sagt tidigt på morgonen. Vi inleder med att gå en sträcka på leden mot Singi, innan vi svänger av in mot bergsmassivet. Eftersom jag inte vill genomföra någon glaciärvandring kommer vi att gå den längre Västra leden.

Detta innebär att vi ”klättrar” upp genom Kitteldalen, och att marken sluttar brant uppför behöver jag väl knappast säga……. Vi kommer att följa Kittelbäcken, men det är oftast brant ner till bäcken, så räkna inte med att det går att fylla vattenflaskan överallt. Här kommer vi att ta en paus för att stoppa i lite energi. Det här är en ganska jobbig sträcka, och det känns inte som om man kommer någonstans. Men vänder man sig om syns det att många höjdmetrar är vunna.

Kitteldalen. En ordentlig stigning, vilket märks om man vänder sig om.

Väl uppe i Kitteldalen har vi sista riktiga vattenflödet, så här skall det bunkras vatten! (Ibland KAN man hitta vatten i Kaffedalen.)

Nu väntar en brant stigning uppför vad jag kallar ”Vita väggen”. Detta pga att här brukar ligga ett snöfält. Hur det är att gå på snön varierar från år till år, och ibland kan det vara riktigt farligt. Jag bestämmer om snön skall användas, och där är mitt ord lag!  Nytt för i år är att det har byggts en trappa en bit på den här väldigt steniga sträckan.  När vi pulsat /gått upp kommer vi till en platå med vägen upp till Tuolpagorni åt vänster och vägen till Sydtoppen åt höger. Nu väntar en stenig klättring brant uppför Vierranvarri, och detta är enligt mitt tycke den värsta biten på hela sträckan. Berget gör helt rättvisa åt sitt samiska namn som hänvisar till rullande stenar..

Väl uppe kommer vi att mötas av en platå full med byggda rösen. Platsen kallas ibland för suckarnas plats, eftersom detta är stället där de flesta som avbryter toppförsöket ger upp. Istället bygger man ett röse innan vandringen tillbaka ner.  Oftast ligger det ett mer eller mindre tjockt täcke av snö på toppen.

Vierranvarri, en väldigt fin topp med fin utsikt

Men framför oss har vi nu en ganska knäckande syn. Leden leder neråt ganska brant, så ett par hundra av de vunna höljmetrarna går förlorade. Vi måste ta oss ner i Kaffedalen innan vi börjar bestigningen av Kebnekaise…..

Först ner i kaffedalen, och sen syns det tydligt hur leden ringlar sig upp på Kebnekaise.

Sista etappen upp mot toppstugan är enligt mitt tycke ganska enkel, men det beror förmodligen på allt adrenalin som pumpas runt i kroppen. Givetvis är det en stenig och brant stigning, och räkna även med snö. Jag har bitvis pulsat uppför vid någon av mina bestigningar.

 

Så här fint var det år 2000 när vi jobbade oss uppför Kebnekaise.

Vi kommer att göra en paus för energipåfyllning vid toppstugan Nytt för i år är att det finns en ny toppstuga, där vi kan dumpa packningen inför den sista biten.

Toppstugan, en skön syn. Här är det dock den gamla toppstugan.

Nu är det dags för själva slutklämmen av bestigningen. En ganska dryg sträcka som givetvis innebär fler höjdmetrar att besegra. Men så plötsligt syns den vita sockertoppen äntligen efter ett krön.

Sista biten upp är bestigningen av glaciärtoppen, som består av hårt pressad snö. Det är här broddarna kan vara bra att ha. Har varit med om att det har varit såphalt den här biten.  Efter en rejäl pulshöjare är ni så uppe, och hur själva toppen ser ut växlar från år till år. Men känslan att stå där går inte att beskriva…….

6 SEPT 2000. Första bestigningen

3 juli 2004. Första besöket med Evas Fjällresor. Toppen 2107 m.öh

På vägen ner från toppen skall vi stanna till vid Toppröset. Tyvärr blir det här röset, liksom toppen, mindre o mindre. Första gången gick det mig upp till hårfästet och senaste gången var det bara en liten hög på marken. Men det kanske har byggts upp igen….

Toppröset 2008

Toppröset 2006

Vägen tillbaka till fjällstationen blir exakt densamma som vi gick uppåt. Vilket innebär att vi kommer att få jobba oss upp på Vierranvarri ytterligare en gång. Hur vi tar oss nerför ”Vita väggen” löser vi där och då. Vissa år går det alldeles utmärkt att åka kana ner medan snön ibland är så hård så nerfärden blir okontrollerad. Då är risken stor att det slutar med ett benbrott när snön tar slut och stenarna börjar…. Det är klart obra……

Väl framme vid fjällstationen igen väntar bastu och en kall öl att fira ned.