1.a mars 1,1 grader (12 grader kl 1400)
Av skidåkaren Eva
Av skidåkaren Eva
Ännu en härligt solig vårvinterdag! I förmiddags genomförde Kristina och jag det sista träningspasset innan stafetten. Eftersom vi har lovat Helena att en av oss skall åka med henne på hennes etapp fån Oxberg till Hökberg, så fick det bli en liten rek av den sträckan. Även om det är en väldigt välkänd sträcka för oss, så har vi aldrig sett den ur en gravid skidåkares ögon. Vilka backar kunde ställa till problem? Men först gav jag mig i kast med skidorna för att försöka få till ett lite bättre fäste än i går.
Eftersom vädret slog alla värmerekord blev det idag skidåkning utan långkalsonger och underställströja. När Magnus släppte av oss i Oxberg insåg vi direkt att det straffar sig att vara lat. Jag skulle givetvis ha lagt på mer a det riktiga klistret och inte nöjt mig med sprayvarianten. Kanske inte riktigt lika bakhalt som i går, men inte långt därifrån. Saknade Atlas och hans dragsele, men det var bara att spänna armmusklerna. Sträckan gick trots allt relativt snabbt, och rejält varma och törstiga kom vi fram till Gopshus. Det var rejält frestande att stanna till hos Magnus, men huvudmålet var att testa ”störtloppsbacken” precis efter Gopshus. Kristina satte djärvt full fart och fullkomligt flög nerför den isiga backen. Jag var betydligt fegare och valde att ploga nerför halva. Vi var i alla fall överrens om att det bästa blir at Helena tar av skidorna och går nerför backen. Allt för att undvika en katastrofal vurpa.
Efter dusch och en stunds vila lastade vi bilen full med ved och tillbehör till Murrikkan. Målet blev skogboden vid Oxbergsbron.
När Magnus och jag var i Grövelsjön i somras köpte vi en fin renfilé, och den skulle vi nu avnjuta tillsammans med lök, svamp och potatis. Det är alltid lika mysigt och gott at laga mat på Murrikkan, och vi tyckte att även Kristina och Martin skulle få uppleva detta. Nere vid slogboden var det helt underbart varmt och skönt i solgasset, och snart åkte jackorna av. Medan Magnus och Kristina tände brasan, passade fotografen Martin på att leka lite.
Tänt var det här
Har stativet slagit knut på sig?
Magnus, som iklädde sig rollen som köksmästare, blev snart Atlas store favorit. Snälla husse, bara en liten bit renkött…. Snälla….Tur Kristina var med och höll ett vakande öga på köttet. Snart fräste det högljutt från pannan, och en härlig doft av stekt renkött spred sig
MUMS!!!! En riktig lyxmiddag!
Maten var verkligen god, och vi satt bara och njöt av livet i allmänhet. Älven glittrade förbi bara några meter framför oss ,och då och då gjorde Atlas små utflykter i den.
När vi var tillbaka i stugan igen var det bara för mig att ta tag i det där med vallning. Skidorna skulle göras rena från allt gammalt klister (jag HATAR fortfarande klister…) på alla möjliga och omöjliga sidor, och sen var det bara at kleta på nytt. Till min glädje så var vallaförslagen lika för de två första sträckorna, även om det fanns en liten varning för att Kristina kanske skulle ha lite mer varmklister än jag. Hon får helt enkelt åka med lite varmspray i beredskap i fickan! Vallningen tog ett par timmar, och är den var slut var jag lika slut. Magnus drabbades av en förkylning som slog ner som en blixt från himlen och däckade honom. Hoppas verkligen han mår bättre i morgon, och att baciluskerna stannar hos honom. Vi andra försökte flytta om prylarna i stugan så att även resten av familjen som ska komma senare i kväll får plats. Atlas trodde knappt sina ögon när Martin pumpade upp en stor mjuk säng och la mitt på golvet.
”Till mig?!! Ohhh vad ni är snälla"
Nu är klockan lite över midnatt och Fredrik, Helena och Thore har äntligen kommit. Fredrik fick börja med att fixa en macka till sin syster, och jag skall precis sätta igång att valla de sista paren skidor…. HURRA!!! Men nu är laget – TEAM JÄRKENSTEDT samlat och beredda(?) på utmaningen.
