31 juli:    

Vaknade redan klockan 0630, och kände att migränen kom smygande. INTE NU! Absolut ingen höjdare så det var bara att åla i kläderna och leta fram medicinen. Sen gick jag ut och satte mig i korridoren. Någon ur gänget i kupén bredvid borde ju snart vakna. Enligt tidtabellen borde vi vara i Boden, så frågan var bara om vi var där eller om vi fortfarande var sena. Svaret på den frågan fick jag 1,5 timmar senare då vi rullade in på Bodens central. Inte särskilt förvånande, men började känna en viss oro inför dagen. Hade ju en båt att passa i Ritsem, och min vandringsplanering innehöll inga förseningar. Skulle alltså innebära att vi förmodligen inte skulle komma till Jåkkjåkken som var min plan.

I och för sig skönt att sträcka på benen lite, och få lite frisk luft, men nu vill vi lämna Boden

Vädret i Boden var strålande, men i takt med att tåget så småningom rullade vidare norrut blev det allt mer mulet. Den ena norrlandsmyren efter den andra passerades, och vi blev alltmer försenade.

Tydligen har SJ slutat med servicen att tala om att tåget närmar sig en station, för helt utan förvarning var vi plötsligt framme i Gällivare. Tur att vi börjat samla ihop våra prylar i god tid, men det blev lite stressigt när vi t skulle slänga oss av tåget. Resultatet blev lite av kaos på tåget när ett trettiotal människor plötsligt inser att de är framme och skall av.

 

Den ordinarie bussen till Ritsem hade givetvis gått för två timmar sedan, men det stod en reservbuss och väntade på oss.

Till Ritsem kommer vi, men ur blir det sen. Väntar båten eller måste vi lägga reservdagen i Ritsem utan att ha gått en meter??

Min oro inför båtturen minskades med milen som vi i en väldig fart la bakom oss. Att vi sen inte gjorde några stopp på vägen gjorde väl sitt till, men vi var inte mycket försenade till Ritsem. Snabbt av med packningen och full fart ner mot båten. Jag hann även med att sätta på min SPOT sändare, så att den skulle börja sända tracks.  När vi kom ner till båtplatsen fanns det ingen båt där, och då kändes det lite tungt. Dessutom började huvudvärken att ta ny fart. Det skulle alltså bli Ritsem i kväll trots allt. Ännu tyngre kändes det när vi såg den här lappen och dessutom fick syn på M/S Storlule --- LIGGANDES PÅ LAND!!!!

Extra irriterande var det eftersom det sista jag gjorde i söndags kväll var att gå in på STFs hemsida för att göra en extra koll på båtturen över Akkajaure. DÄR borde det stått att båten ligger på land och ej kan nyttjas!!

Nåja, problem är till för att lösas, så det var bara för färdledaren at greppa telefonen och börja ringa. Första samtalet gick till M/S Sitasjaure, eftersom det borde vara billigare än att flyga helikopter över sjön. Svaret där blev att det skulle kosta 250: - och att vi skulle bli tvungna att vänta i tre timmar, och bli överkörda först kl 1730. Inget bra alternativ. Innebar att vi inte skulle komma längre än till Akkastugan första dagen.  Det fick bli ett samtal till Fiskeflyget, och där blev det BINGO!!!

De kunde flyga över oss med en gång, och det skulle bara kosta 450: -/person. Med andra ord bara 200: - dyrare än med båten, så här var det bara att slå till. Mot helikoptern!

Som tur var tog de kort, så vi slapp skramla ihop våra gemensamma tillgångar i kontanter. En snabb ompackning och sen var det dags för första lyftet.

Det var onekligen en härlig känsla att lyfta upp i det blå och få en fantastisk vy ut över Akkajaure och med Akka som snabbt kom emot oss. Att flyga helikopter i fjällvärlden är verkligen helt underbart, och väl värt varenda krona.

Filmsekvens från helikopterflygningen över Akkajaure (Öppnas i nytt fönster)

Ännu mer positivt kändes det när piloten frågade om det var ok att han landade och släppte av oss vid Akkastugan. Kanonbra, nu låg vi ju plötsligt FÖRE i tidtabellen. Åse, Anna, Kristina och jag åkte över i första vändan, och sen hade vi lite tid över att äta vår delikata lunch, bestående av SJs plastade mackor som vi så förutseende köpt på oss. Hann även med lite telefonsamtak hem till Magnus, mamma och pappa samt till Helena i Norge. Nej, det hade ännu inte blivit någon bebis, men hon hoppades innerligt att jag skulle bli mormor innan vandringen var slut. Fick dessutom kvitterat av Magnus att SPOT-sändaren fungerade perfekt. När resten av gänget landade kunde vi äntligen starta vår vandring mot Sarek.

Straxt efter att vi lämnat stugorna började det klarna upp ordentligt, och solen tittade fram. Skönt, men det blev väldigt varmt att gå. Dessutom kändes ryggsäcken väldigt tung på ryggen. Det här kommer att bli en jobbig vandring om jag inte lyckas bli av med lite vikt.

Efter en stund kom vi fram till den långa bron över den forsande jåkken Vuojatätno. När vi passerade här 2007 fick Siw verkligen jobba med sig själv för att komma över. Den här gången beslöt jag mig för att hon inte skulle få så lång förberedelsetid, utan vi skulle ge oss på bron direkt. Siw och jag startade vår brovandring, och kom lyckligt och väl över utan några stop på vägen. Bra gjort Siw! Förstår att det tog på krafterna, men det är väldigt strongt gjort att övervinna sin skräck för broar och höjder på det här sättet.

Medan övriga gänget hämtade sig efter broövergången och lättade på klädseln, gick jag tillbaka ut på bron för att fotografera lite. Det är verkligen häftigt att stå på bron och titta på det forsande vattnet, som i full fart kastar sig ner mot mynningen i Akkajaure.

Filmsekvens från bron över jåkken Vuojatätno   (Öppnas i nytt fönster)

 
Skål! Bra jobbat Siw!!

Nu hade vi enligt mina beräkningar ca 6 km kvar att vandra innan tältplatsen. Stigen var välkänd sedan vi gick Padjelantaleden, och dessutom väldigt lättgången. Förmodligen en relativt lätt vandringssträcka för alla utom mig. Jag var halvdöd när jag kämpade mig fram. Tankarna gick på högtryck om vad jag skulle slänga ur ryggsäcken. Men att tänka i värmen var inget bra för mina bultande tinningar..

På väg mot Jåkkjåkken där vi skall tälta

Det var som sagt var tur att det inte var särskilt kuperat, även om det hela tiden var ett svagt motlut. Nu gick jag inte och tyckte synd om mig själv hela tiden, utan jag gick och njöt av den fina naturen. På höger sida forsade Vuojatätno under oss och på vänster sida fanns hela Akkamassivet med sina mäktiga glaciärer. Att en gång få bestiga Akkas högsta topp har för mig ALLTID varit en dröm. Tyvärr kommer den nog att förbli just det - EN DRÖM!   Detta på grund av glaciärerna, som det krävas särskilda kunskaper för att korsa.

Akka

Äntligen såg jag den lilla bron över Jåkkjåkken, och rastplatsen på andra sidan. Klockan var straxt före 18 och vi var ÄNTLIGEN framme efter vandringens första etapp.

Nu skulle tälten upp och maten börja lagas.. Att få upp tälten var inga problem, men vi upptäckte ganska omgående att vi inte var ensamma på platsen. Här fanns, utöver oss, ett antal miljoner ilskna myggor. Det var ingen trevlig bekantskap så det var bara att kasta på sig myggskyddet och ta på jackorna ordentligt. Linnéa erbjöd sig att ta över livlinan, vilket hon givetvis fick.

Maten smakade mums, och vikten minskades säkert med några hekto. Tack vara myggorna så var det inte läge att sitta ute och prata, utan vi försvann snabbt in i våra respektive tält.

Nu var vi i alla fall på väg på riktigt, och ännu så länge helt inom min tidsplan
 

Även i år tycks en högre makt hålla sin hand över oss !!!!