1 augusti: 

 

Nu visade det sig att jag som vanligt varit en tidsoptimist. Vi var inte klara till klockan 0800, men 45 minuter därefter var den obligatoriska gruppbilden tagen, och vi var redo att fortsätta vår vandring mot ut ur Stora Sjöfallets nationalpark, och in i Sareks.

Klara för vandringens längsta etapp

Vi fortsatte på den vältrampade Padjelantaleden, och följde de många spängerna som var dragna över myrmarkerna.

Sträckan var lättgången och vi avancerade framåt med en medelhastighet på 2,8 km/h. Det enda som störde oss var alla myggen. Solen värmde ordentligt i början så vi försökte klara oss med bara långärmade tröjor och myggmedel. En taktik som vi snart fick överge och ta på oss jackor och myggnät igen.

 

De så behövliga rasterna blev inte långa, och ofta nöjde vi oss med att bara vila ryggsäckarna mot/på en större sten. Men för att inte köra slut på oss denna, den längsta vandringsdagen med ca 16km, beordrade jag ”ryggsäck av” med ca 1 timmes mellanrum. Alltid skönt att få vila axlarna lite (framförallt för Kristina) men efter bara några minuter var vi helt omsvärmade.

Alkohol skrämmer säkert bort de små otäcka flygetygen….

Till Siws stora ”glädje”var vi snart framme vid nästa bro, bron över jåkken med det helt outtalbara namnet Sjnjuftjutisjåkkå. Inte lika lång som gårdagens bro, men lite svajigare.

Efter en liten återhämtning efter bron gick vi de få metrarna fram till Treparksmötet. Här möts de tre nationalparkerna Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta.  Att stå här igen, för mig för tredje gången, kändes lite speciellt, samtidigt som man blir påmind om hur fort tiden går. Fredrik och jag var här 2001 dvs för elva år sedan, och vandringsgänget passerade platsen 2007 i samband med Padjelantavandringen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess, men det kändes som om det var alldeles nyss vi var här.

Som tur var mötte vi tre killar som kom vandrandes ut ur Sarek, och de ställde glatt upp som fotograf till en gruppbild (dagens bild)

 Tre generationer jÄRKENSTEDT på väg in i Sarek…

Efter att ha läst på informationstavlan om Sarek, var det dags att ta de första kliven in i Nationalparken.

De första kilometrarna i Sarek var väldigt lättvandrade och vi gick ovanpå åsar i en gles björkskog.. Mellan åsarna var det raviner och på höger sida såg vi Kisuris. Det var tur att det inte var särskilt kuperat, för att gå med jackor och framförallt myggnät framför ansiktet var jättevarmt. Tur att solen slutat skina och ersatts av en del mörka moln! Men att lätta på slöjan var det inte tal om, så vi fortsatte vår beslöjade tur in mot Routhesvagge.
 

  

Att det inte har varit någon kanonsommar i området syntes på växtligheten. Flera av de blommor som normalt blommar runt midsommar stod nu i blom. Men det var inter särskilt mycket av den blommande varan vi passerade, men ett par foton på Kung Karls spira och lite Linnéor lyckades vi fånga.

 

Lisbeth som alltid brukar plocka bär när vi rastar lyckades i år inte hitta särskilt många blåbär, och absolut inga hjortron. Däremot hittade hon, till vår stora glädje,  ”Sarekodjuret”.

När klockan passerat 13, började det kurra ordentligt i magarna och vi beslöt oss för att stanna för lunch. Nu hann vi bara förstärka klädseln och ta fram köken innan det började stänka lite. De små dropparna fick snart sällskap av fler och kort sagt började det regna ordentligt. Inte särskilt mysigt att tillaga en delikat måltid bestående av Reals Turmat, men mat måste vi ha.

 

Regnet gjorde rasten både blöt och lite kylig. Att man vid sådans här tillfällen måste vara lite extra uppmärksam på situationens farligaste element, nämligen köket, fick Siw bittert erfara. Att med frusna händer jobba i närheten av varm vattenånga är inte bra. Händerna och fingrarna blev brända, utan att hon här och nu insåg vad som hänt.
Mätta och belåtna packade vi ihop köken, och precis då slutade det regna. Kristina och jag som hade fått en liten insjö på liggunderlaget som vi suttit på konstaterade med förvåning att regnbyxorna faktiskt hållit tätt. Nu steg humöret raskt, och det blev ännu bättre när jag meddelade att vi nu hade gått över halvvägs, och att det bara var att ta sikte på när Kisuris planade ut, för där nedanför(ungefär) skulle vi slå upp tälten. Det såg ju inte alls långt ut……

Nu möttes vi av en betydligt jobbigare del av dalen, som nu bestod till stor del av videsnår. Trots att vi enl alla rekommendationer, höll oss så nära jåkken som möjligt, var det snårigt och halt i leran.

När jag satt hemma och planerade turen och läste om videsnåren, trodde jag att vi skulle kunna nå Kisuriskåtan den här dagen. Men när några snubblat omkull ett par gånger, och fler mörka moln närmade sig i full fart, beslöt jag mig för att vi skulle stanna innan vi kom fram till kåtan. Dessutom hade klockan nu passerat 1900, så krafterna var på upphällning, och sovsäckarna hägrade. Som på beställning dök en stor ås upp framför oss, och det blev en perfekt lägerplats för oss. Snabbt fram med tälten, nu gällde det att få upp dem innan regnet kom.  Kristina och jag lyckades klara vår packning från att bli blöt genom att helt enkelt slänga in den under tältduken och sen malla in absiden efter ryggsäckarna. Det var riktigt skönt att sitta i tältet och höra regnet smattra mot tältduken. Efterhand blev även de andra klara och kunde komma in i skydd av tälten. Skuren blev kortvarig, och snart kunde vi starta våra kvällssysslor utomhus, och hänga kläder på tork.

Några längre stunder gick det inte att vara ute, och att gå ner jåkken och tvätta sig var det bara inte tal om. Stackars Kristina såg ut som om hon drabbats av både mässling, rödahund och vattenkoppor samtidigt. Så när det blev dags för lite kängvård, fick det bli inne i tältet. Nu lyckades vi inte hålla odjuren utanför tältet till 100 %, men i innertältet var det myggfritt!

Lite infettning av lädret, så klarar de nog ev väta i morgon.

Myggjävlar…..Hit men INTE längre

Det blev en relativt tidig kväll, och innan jag gick in i tältet kunde jag njuta av en fin himmel som nu började klarna upp. Det var verkligen skönt att krypa ner i sovsäcken och sträcka ut sin trötta kropp.