2 augusti: 

 

Men bara för att vi var klara med ryggsäckspackningen innebar det inte att vi kom iväg. Linnéa ville se på kartan hur dagens etapp såg ut, och när Kristina tog fram sin karta flockades alla runt henne……

Stor diskussion utbröt om VAR vi var och VART och framförallt HUR vi skulle gå. Som färdledare, och den som hade svaren på allt detta, var det kul att stå en bit ifrån och se på spektaklet. Till slut hördes Kristinas röst ” Är det inte bättre att vi släpper in mamma i ringen så hon får visa…….. Smart!

När alla var uppdaterade fortsatte vi vår vandring i videsnåren mot Routhesvagge.

Fortsatt vandring genom landskapet som består av videsnår och små raviner. I bakgrunden åsen som var vår lägerplats i natt.

Vi valde att starta med regnkläderna på, och det visade sig vara ett bra val. Inte för att det regnade, utan för att det verkligen var blött att snirkla sig fram i videsnåren. Efter ca 1 km kom vi fram till den förfallna Kisuriskåtan, som egentligen var gårdagens mål. Tyvärr passerade vi bara kåtan, så här i efterhand hade jag gärna gått ner till den och tittat lite närmre.

Kisuriskåtan

Efter kåtan svängde vi mer söderut och nu började vi se ingången till Ruothesvagge framför oss. Det var en skön känsla, målet låg inom räckhåll! Extra skönt var det även att vi nu lämnade videsnåren bakom oss och hade lite mer fjällhedar framför oss.

Efter ytterligare någon timmes vandring började det suga i kaffetarmen. Förmiddagskaffet får vi absolut INTE missa. Något som Lisbeth och jag är helt överrens om, medan Linnéa brukar protestera över denna onödigt långa rast efter så kort vandring. Dessutom var det nu hög tid att ta av regnbyxorna, och ingen kan påstå att vi frusit hittills under dagen. Även om den moderna materielen ska andas så är det lite av att gå omkring i våtvarmt omslag. Men vi var torra om benen!

       

Efter förmiddagens lilla skål var det bara att börja koka vatten till kaffet. Fast kanske ändå inte helt utan strul. De så fina stormstickorna visade sig vara värdelösa, och plånet gick bara sönder. Det var bara att ta fram överlevarverktygen – tändstål och kniv-, och snart brann bensinen i brännaren.

Med laddade batterier fortsatte vi uppför, med spänd förväntan på att äntligen få se hela dalen ligga framför oss. Så bryts tystnaden av ljudet Av en helikopter. Givetvis, som de flyglotter de flesta är höjs blickarna mot skyn. Kristinas ansikte lyser upp när hon konstaterar att det är kollegorna som är uppe och flyger.

Förmodligen på väg för att hjälpa till i letandet efter den försvunne danska killen.

Äntligen rundade vi Nijak, och kunde se in i Ruothesvagge. Dalen såg verkligen inbjudande ut, och inramningen med de höga topparna gjorde ett mäktigt intryck.

    

Glädjen av att kunna gå utan regnkläder blev kortvarig, och regnet öste snart ner över oss. Tack och lov bara en kort skur, men nästa regnmoln låg och lurade bakom kröken. Bäst att behålla regnkläderna på!

Nu var det verkligen lättvandrat, även om marken var ganska sur efter regnandet. Ännu hade vi inte sett några renar, utan bara spåren av dem i form av en massa renhorn som låg på marken.

 

Även om underlaget var skönt att gå på, så fick benmusklerna och hjärtat jobba lite, eftersom det absolut inte var platt som en pannkaka. Fortfarande följdes vi av små raviner som fick ta oss över och igenom. Men vad gjorde det, det var bara att gå och njuta av det mäktiga landskapet och suga in allt fint som fanns runt oss.

Idag hade vi tur, och kunde avnjuta vår lunch i riktigt hyfsat väder. Det firade Kristina och jag med lite efterrätt bestående av varmakoppen blåbärssoppa med mandelbiskvier. MUMS! Lunchrasten, som tog ca en timme, var skön och behövlig, men nackdelen med längre raster är att det alltid är lika jobbigt att komma igång igen.  Nu såg vi den lilla bergknallen Ruohtesvarrasj framför oss. Nu måste vi fatta ett beslut. Skall vi gå öster om knallen, som enl Grundsten är den vanligaste vägen, eller skall vi följa den mer vältrampade vägen på den västra sidan.  Det fick bli en liten paus medan jag konsulterade kartan.

Öster eller väster – det är frågan

Jag var inne på att vi skulle ta den östra vägen mot renvaktarstugan, men då hördes det lite protester i gruppen. Det alternativet innebar att vi var tvungna att ta oss över jåkken som låg framför oss. Inget vad, utan en längre vattenövergång. Men det var det där med vatten….  Så det fick bli att följa stigen och ta det västra alternativet.

Ett alternativ som bara sköt upp vattenövergången en bit, men det man inte ser just nu har man inte ont av…

Och så var det det där med vatten ovanifrån. Snart var vi dränkta av nästa skur, även denna av typen kort men intensiv. När det regnade som mest tittade solen fram, och det gav ett mäktigt naturfenomen. En stor, hel, regnbåge fanns plötsligt framför oss, samtidigt som det blev ett väldigt speciellt ljussken.

Regnbågen gjorde det lätt för mig att peka ut dagens mål.  –  ”Där regnbågen slutar bakom kullen på höger sida skall vi tälta”. Kanske inte så vetenskapligt exakt, men plötsligt såg alla målet framför sig, och det verkade ju inte så långt bort…..

Efter ytterligare någon kilometer var vi så framme vid den oundvikliga vattenövergången. Alla valde mitt exempel att gå över med kängorna på och bara plaska igenom vattnet. Inte särskilt svårt, men det tog sin lilla tid.

Får nog ha en ny liten genomgång på det här med vatten och att ta sig över det. Är det inte särskilt djupt är det bara att gå över fort, så klarar de flesta(välinfettade) kängor det utan problem. Att hoppa på stenar är inte alltid det bästa alternativet.

Vattnet krävde en liten rast, där det friskt mumsades på nötter, russin och choklad.

    

Nu började det kännas lite segt, och det blev mycket blöt myrmark att passera. Dessutom började klockan att bli mycket, med tanke på att vi faktiskt hade ett riktigt vad framför oss som nog kommer att ta tid… Jag började tänka tanken att vi kanske skulle skjuta upp vadet till imorgon.

Men snart får vi syn på deltat i Smajllajåkka någon kilometer framför och lite nedanför oss. Så här på håll såg det ju absolut inte oövervinnligt ut, så jag beslöt att vi åtminstone skall göra ett försök att ta oss över.

Det beslutet kvarstod när vi kom fram till jåkken, så det var bara för mig att försöka hitta ett bra ställe att ta oss över på. Ganska snart hittade jag ett i mitt tycke lämpligt ställe, så nu var det bara för gänget att ta av kängorna och ta på sandalerna. Själv tog jag nu fram mina coverboots och spände åt över regnbyxorna med extra spännremmar. Funderade en kort stund på att lämna över SPOT-sändaren till Kristina, om jag nu skulle trilla i och dras med av jåkken, men beslöt att behålla den.  Sen var det bara att ta ett djupt andetag och ge sig ut i jåkken. Trots att vattnet inte gick över knäna slet strömmen tag i benen ganska ordentligt. Men efter ett par steg kom jag ur värsta strömfåran och sen var det inga problem.  Jag slängde av mig ryggsäcken och vadade sen ut i jåkken i gen för att ta mig över till de andra igen och vägleda dem över på ett säkert sätt. Först ut i andra omgången var Lisbeth, Linnéa och Katarina. Men nu missade jag mitt första vadställe med någon meter och upplevde strömmen som riktigt stark och jobbig. Det var bara att beordra helt om och vända tillbaka. Om jag upplevde det som jobbigt så hade både Linnéa och Lisbeth fått problem som är betydligt kortare och lättare än vad jag är. Nytt ställe rekades och nu gick det bra. Sen blev det en ny tur över för att hämta Åse, Siw och Anna. Kvar på andra sidan fanns nu bara Kristina, och tanken var att jag skulle slänga över mina boots till henne. Sagt o gjort. Bootsen åkte ner i en packpåse tillsammans med en sten. Nu gällde det bara att kasta så hon kunde fånga dem. Ville helst inte se dem försvinna i jåkken….. Kastet blev väl sådär, men efter en heroisk räddning av Kristina fick hon tag i påsen och kunde ta på bootsen. Medan resten av gänget torkade sina blöta och ordentligt nedkylda fötter kunde vi två konstatera att vi var både varma och helt torra om kängorna. Tack o lov att jag hittade mina kära coverboots. De kommer att bli guld värda! Tyvärr var det ingen som hade sinnesnärvaro nog att ta fram kameran vid vadet, så vårt första vad blev odokumenterat. Slarvigt! Men den här fina bilden tog jag när alla kommit över och fottorkning fortfarande pågick.

Smájllájåhkå,  som det stavas på samiska

Det var verkligen en skön känsla att konstatera att alla kommit över utan problem. Det kändes också skönt att kunna trycka iväg ett ”allt ok” meddelande på SPOT-sändare. Visste ju att åtminstone Magnus och Martin spänt satt och väntade framför datornför att få ett ok från mig. Investeringen av en SPOT-sändare kändes jättebra. En trygghet för oss att kunna skicka ett SOS om vi behöver, samt att våra anhöriga kan följa genom våra sända tracks och två små meddelanden (allt ok, resp allt ok stannar för idag tälten uppe) .

Nu gällde det att hitta en bra tältplats, och snabbt få i oss lite varm mat och sen komma till ro för natten.

   
Linnéa pumpar upp liggunderlaget, och sen kunde hon och Lisbeth njuta av den här utsikten från sitt ” Hillebergs Hilton”.

Kristina och jag avnjöt en superb måltid bestående av nudlar med jordgubbssoppa till efterrätt. Som kronan på verket klämde vi varsin kåsa med varmt vatten när vi krupit ner i våra sovsäckar. Kraven på en middag är inte så stora just nu, det mesta smakar jättegott! Bara att lägga sig tillrätta i sovsäcken och dra upp dragkedjan. Eftersom vi båda har sovsäcken Marmots ”Never summer” så fortsätter vi med att bara sova i en T-shirt och trosor. Än så länge har vi inte frusit.

God natt!!!