3 augusti: 

 

HURRAAAAAA!!!! I dag blev jag MORMOR!!!!!!!!

NEJ, det är inte Kristina som fött barn i Sarek, utan Helena i Norge. Hon och Thore fick en liten Linus idag, fast det var ju en nyhet jag i verkligheten fick vänta i ytterligare några dagar innan jag fick….

När jag kröp ut ur tältet kl 0630 för att väcka de andra, möttes jag av låga moln, men de såg inte ut som om de ville vräka ner vatten på oss. Mina muskler och främst då muskelfästena på lårens framsida var rejält ömma idag efter allt rantande i strömmen i går kväll. Borde nog ha lagt lite tid på att stretcha ut musklerna i går kväll, men då hade jag inte en tanke på det. Så det fick bli att starta dagen med att sträcka ut musklerna, och det kändes verkligen. I dag hade vi faktiskt inga myggor som sällskap när vi fixade frukosten, men det var tack vare blåsten, så det fick bli att äta inne i tältet i dag också. Fortfarande har vi inte lyckats bryta lägret på den tid jag tycker att det bör ta, så istället för att vara klara klockan 0845 var vi klara kvart över nio!!!

 

För oss som var klara till utsatt tid blev det lite kallt i blåsten,, så det fick bli ett improviserat fyspass för att hålla värmen uppe. I och för sig en bra uppvärmning för mina stolpar till ben!  Är det jag som fortfarande är en stor tidsoptimist och miljöskadad från jobbet, eller har vi bara inte fått in ordentliga rutiner i resp tält?   Till slut så var vi alla klara för att ge oss i kast med dagens tur in till Sareks hjärta- Skarja- och Mihkástugan.

En behaglig dagsetapp på ca 8 km låg nu framför oss. Vi borde vara framme vid Mihkástugan i hygglig tid i eftermiddag.

Vi bestämde oss för att gå snett ner, tillbaka mot jåkken, vilket visade sig bli en blöt start på dagen. Tur att kängorna var väl insmorda. Dessutom hamnade vi bland en massa ”små” kullar som skulle forceras, så det blev en liten pulshöjare på dagen. Med facit i handen skulle vi gått ner till det ställe vi vadade i går, och sen fortsatt gå nere vid jåkken.

 

Som det blev nu hamnade vi alldeles för högt upp på sluttningen och hade jåkken väldigt långt under oss.  ”Älgen, Geten och Haren” älgade på i täten och lyckades hålla höjd, medan jag som tog kön försökte få stopp på dem och få vårt lilla tåg att gå neråt.

Här uppe går vi nu, men vi borde ha varit där nere vid Smájllájåhkå….

Så småningom hade vi tagit oss ner mot jåkken och kommit på den trampade stigen. Betydligt lättare att gå här! Det där med genvägar och senvägar stämmer……… Efter att ha tillbringat drygt en och en halv timme på sluttningen behövdes det en liten längre rast, med andra ord kaffedax!   Vi satt och studerade alla stenblock som låg nedanför slänten, och fantasin jobbade på högtryck. Vi var alla överrens om att bilden nedan visar en gubbe som står under det utskjutande blocket.

Styrkta av kaffe med tillbehör fortsatte vi vår vandring ner genom Ruothesvagge, och för första gången idag höll jag med om beskrivningen ”lättvandrat”. Nu började även molnen lätta något och det var skönt att ha vinden i ryggen. Nu kunde man gå och studera de maffiga topparna på andra sidan Smájllájåhkå. Tyvärr såg vi inte glaciären Såltatjåhkka pga de låga molnen. Men det var fascinerande att se på de små vattenflödena som forsade utför fjällsidorna omgärdade av stora fåror. Att det forsar ordentligt vid snösmältningen råder det inget tvivel om! Här är även Smájllájåhkå riktigt bred och bildar ett litet deltaland.

Nu fick vi även syn på vandringens första renar. Det var en hjord på ca 100 djur som nyfiket stod och tittade på oss på nära håll. Men efter att ha stått och tittat på varandra i ett par minuter fick renarna nog och satte full fart ner mot jåkken som de med lätthet vadade över.

Så här lätt gick det inte för oss i går…

Kristina, som var rejält öm i axlarna idag började nu muttra om att hon höll på att få skoskav också. Det var bara att göra halt direkt så hon fick ta av kängorna så jag kunde titta på hälarna. Jodå båda hälarna var röda och där fanns ett litet blåselände på hälarna. Tur att jag tränat så mycket under ungdomsskolorna på att tejpa fötter.  Fram med tejp, skumgummiplatta och Optiplast. Hokus spokus, så var fötterna åtgärdade, så nu var det bara att hoppas att det ska fungera. Medan vi ägnade oss åt fotvård försökte resten av gänget hålla värmen i blåsten, genom att utnyttja kroppsvärmen från varandra.

Varmt och mysigt!

Nu hade vi kommit fram till det partiet i Ruothesvagge som består av stenblock, så innan vi gav oss i kast med det fick det bli lunchpaus. Att få igång alla köken snabbt är något alla har blivit duktiga på. Detta oberoende modell av köket, och vi har en spridning av alla bränslen i gruppen. De flesta av oss mumsade torrfoder medan Kristina och jag beslöt oss för en lite lättare lunch den här dagen. Nudlar med fruktsoppa till efterrätt fick räcka.

  

Att forcera stenblockspartiet tog tid, men jämfört med Nordkalottleden var det ingenting. Är det något vi skall träna på inför kommande vandringar så är det balansövningar och att få bort ovanan att lita på stavarna till 100%.

Ett stenlandskap

Efter att ha tagit oss fram över blockmarken kom, vi fram till det som på kartan såg ut som ett vad. Nu var det tack o lov ganska lite vatten i jåkkarna, så passagen över Boajsåjågåsjä såg inte den heller särskilt svår ut. Jag beslöt mig för att pröva utan att byta om till coverbootsen, och de flesta i gänget följde mitt exempel. Att komma över till andra sidan torrskodd var inga problem, det gäller bara att se ut en väg och sen hålla sig till den och inte stanna upp mitt i vattnet. De flesta var torra om fötterna när vi kom över, och Anna valde det säkra före det osäkra och bytte om till sandaler. Ett klokt beslut om man är lite osäker på att gå på stenar och vill ha torra kängor resten av dagen eller rent av resten av vandringen.

 

 
Full fart över Boajsåjågåsjä

Efter vadet kostade vi på oss en lite längre rast, dock utan kaffe den här gången. Det var riktigt skönt att sträcka ut sig på marken med fötterna högt. Smakade även gott att stoppa lite godis i magen.

Klara för sista etappen ner till Skarja  och Mihkástugan

Nu började de blåa fläckarna på himlen bli större, och den största låg rakt över Skarja. Det såg verkligen lovande ut inför resten av dagen. Ännu skönare var det att vi nu gick i ett behagligt medlut så farten ökades markant.

Utsikten in mot Sarektjåkka var magnifik och Smájllájåhkå forsade riktigt fint bredvid oss. Nu var målet nära, och Katarina och Linnéa satte full fart ner mot stugan.

FILM Snart vid Skarja!!

När vi alla var framme vid den stängda stugan var det redan ett antal tält vid den, så vi beslöt oss för att gå över till andra sidan jåkken.  Till Siws stora glädje var det ytterligare en bro som skulle övervinnas.

Sommarbron över Smájllájåhkå. Och det är tur att den finns, för här vill man INTE vada.

Nu startade det stora jobbet att komma överrens om var tälten skulle sättas upp. Nu hade vi plötsligt en alldeles för stor yta att välja på. Kristina och jag hittade en perfekt tillplattad yta som låg lite upphöjt. Katarina ville att vi skulle ligga nära varandra för att kunna vara sociala, vilket fick Linnéa och Lisbeth att flytta sitt tält lite närmre, men vi valde att ligga kvar. Det kunde ju bli regn och då var platsen utmärkt. Och vi var ju faktiskt inte mer än åtta meter från Hilleberg Hilton. Sen startade de allmänna kvälls/nattförberedelserna

  

 

Efter tältuppslagningen gick jag ner till jåkken beväpnad med tvål, handduk och framförallt kameran. Här var redan Åse och Siw, som redan hade tvättat av sig och fotat lite. Vattnet var kallt, och det blev absolut inget bad i den lilla ”viken”, men en ordentlig tvätt blev det. Och efteråt var det jättehärligt när det brände i skinnet.

Efter tvättningen gick jag runt den lilla viken och fotograferade. Ett jättetacksamt fotoområde med den forsande jåkken och de så fint slipade stenhällarna. Jag låter bilderna tala för sig själv.

  

Efter att ha varit nere vid jåkken i nästan en timme var det hög tid för oss i tältet ”Blå räven” att se till att vi fick i oss lite mat. Det blev en riktig trerätts festmåltid. Förrätt bestående av en torkad oxköttsbar, viltgryta till middag och chokladpudding till efterrätt. Tyvärr blev det lite för kallt att sitta ute i blåsten när den värmande solen försvunnit bakom topparna.

Mätta och belåtna var det sen dags att krypa till kojs. Men först en liten fotorunda för att beundra kvällssolen på topparna.

 

Kvällssol över Mihkástugan