5 augusti: 

 

Oj vad jag har sovit gott i natt, nedförsbacken till trots. Förmodligen för att spänningen inför vadet över Tjågnårisjåkka nu har släppt. Utsövda vaknade Kristina och jag som vanligt strax efter halv sex och lika traditionsenligt gick jag upp vid sextiden för att väcka de övriga. Idag skulle vi ge oss in i Pastavagge, och det var den etappen jag hade sett fram emot allra mest. Jag såg framför mig en karg, stenig smal dal med en jåkk i mitten. En i mitt trycke häftig etapp. Dagen skulle sen avslutas med ett vad över Skájdasjvagge, och kom vi bara lyckligt och väl över den, så var det färdigvadat för den här gången. Vi pratade med ett par ungdomar i går kväll som kom från Pastavagge, och de menade att vaden inte var några problem –” Bara att hoppa på stenarna genom jåkkarna”. Lisbeth och Linnéa var jätteglada över den nyheten, medan jag var lite mer skeptisk. Det där med att bara hoppa på stenar trodde jag inte på, men förhoppningsvis var det inte alltför mycket vatten i jåkkarna. Skájdasjvagge har ju stoppat ett antal vandrare genom åren, så det var bara att hålla tummarna att vi inte skulle bli några av dem.

Morgonen inleddes med lite sol och inte alltför mycket vind, och ingången till Pastavagge såg riktigt inbjudande ut.

Färdiga för att ge oss i kast med karga Pastavagge

Inledningen av dagen var som avslutningen igår, lite lätt kuperat. Men som tur var fanns det gott om ”sittstenar” att slå sig ner på för att pusta ut.

Framför oss såg vi hela tiden den mäktiga och dominerande klippan Basstavárásj, 1 492möh. Just den här klippan kan ha dyrkats som en helig klippa av samernas nåjder. Efter de första backarna var sträckan relativt lättgången, och ännu hade inte stenlandskapet tagit över.

Vi kom ganska snabbt fram till dagens första vad. En liten fint forsande jåkk, med inte alltför häftiga strömmar eller vattenflöde. Inget större vad, utan bara att ”hoppa över på stenarna”. Efter fotbadet var det kaffedax och en välförtjänt rast.

 

Som vanligt så fort solen lyser och myggen lyser med sin frånvaro åkte diverse kläder av. Men efter kaffet åkte de på lika fort, för nu började det mulna på. Och här uppe kommer molnen snabbt, och mycket riktigt började det snart att regna. Det var bara att ta på regnkläderna, så från BH och trosor till full utrustning tog det bara 5 minuter. Att det nu började regna gjorde att vår fortsatta färd in i Pastavagge nu gick betydligt saktare, eftersom stenblocken vi gick på blev hala.

Stenblocken ersattes i och för sig av ett betydligt mjukare underlag då vi plötsligt fick ett stort snöfält framför oss. Täten tvärstannade och ville inte gå ut på snön. Men efter mina garantier att det skulle hålla, och gjorde det inte det så fanns det i alla fall inget vatten under, så vågade sig alla ut på snön. Eftersom det samtidigt var ett litet motlut så sög det ganska bra på benen att avverka fältet. Nedanför oss, över jåkken hade det bildats stora sprickor som var fascinerande att titta på. För några av oss bidrog de säkert till lite extra oro.

            

När snöfältet var avverkat hittade vi en stor sten som vi tog rast bredvid. Plötsligt kände vi oss iakttagna, och det stämde mycket riktigt. På ett snöfält lite ovanför oss stod Sareks vilda djur och stirrade på oss.

Tack o lov så hade det nu slutat att regna, vilket gjorde att stenarna hann torka upp lite. Nu började vi närma oss Basstavárásj, men innan vi kunde passera den klippan hade vi ”ett litet vad” framför oss, jåkken från Lulep Basstaijiegna.

Långt innan vi såg jåkken hörde vi dess mäktiga brus, så det var inte svårt att gissa att vi nu skulle bli tvungna att vada på riktigt, dvs kängor av. När vi väl kom fram till den tog det en liten stund innan jag hittat en bra övergång. Det var frestande att söka sig upp mot glaciärtungan, men efter en kort rek där så blev det stopp på de tankarna. Den såg inte säker ut, utan vattnet var att föredra.

   

Vattnet såg verkligen kallt ut där det kom fram under glaciären, så det var inte med någon större glädje kängorna åkte av för att ersättas med sandaler. För mig uppstod dock ett litet praktiskt problem. Att först gå över i coverbootsen och sen slänga tillbaka dem till Kristina skulle inte fungera här. Risken att förlora dem ut på glaciären eller ner i det forsande vattnet var för stor. Jag beslöt mig för att hon skulle få dem från början, och själv skulle jag förlita mig på att kängorna höll tätt. På med regnbyxorna och sen en spännrem runt vaderna. Sen var det bara att ge sig ut i forsen, och det gick kanonbra. Helt torr om fötterna!

Lulep Basstaijiegna

När alla kommit över tittade vi upp mot glaciären och såg att nya mörka moln var på väg mot oss. Bäst att skynda oss med att fixa till lite lunch innan regnet bröt loss.

Molnen hopar sig över Lulep Basstaijiegna

Det här blev nog den mest karga matplats vi någonsin har haft. Bara sten och snö så långt ögat nådde samt det mäktiga dånet från jåkken. Kargt, men onekligen en viss tjusning och charm. Hittills hade mina förväntningar på etappen slagit in.

 
 

Vi hann precis packa ner köken innan regnet var över oss. Och nu var det inte tal om något duggregn, utan nu var det STORA droppar som vräkte ner blandat med hagel. Det här skulle bli en bra test på den nya Gore Tex jackan samt de nya vattentäta handskarna. Jag med mina köldskadade fingrar brukar inte klara av fingervantar i ett sådant här väder. Stenlandskapet runt oss gav med ens ett mycket kallt intryck, framförallt i takt med att haglet tog överhand.

 

Men trots det karga landskapet fanns det växter som kämpade för sin överlevnad. Inte för att det precis kryllade av dem, men någon enstaka Isranunkel såg vi bland stenarna.

 

Regn, blåst, hagel, hala stenar snö mfl naturkrafter är nu inget som tar ner humöret på det här gänget. Alltid (nästan) positiva och glada!

När vi var i dalens högsta punkt fick vi vandra över flera snöfält. Nu blev det plötsligt Kristina som tog täten och orienterade oss fram genom snöfält och stenblock. Vi mötte ett par vandrare som vi stod och pratade med en stund, och de sa att vadet över Skájdasjvagge inte borde bli något problem, men det var inte bara att hoppa över till andra sidan.

Snart uppe på högsta punkten, och nu piskade haglet ordentligt i ansiktet

Ungefär vid 16- tiden var vi så framme vid Skájdasjvagge. Jag insåg direkt att det här kommer att ta tid. Jåkken forsade ordentligt vilket gjorde att det såg mycket värre ut än det egentligen var. Min första tanke var att gå över vid en tunga som delade jåkken i två fåror, men ville först reka lite och se hur det såg ut längre upp. Kristina, Linnéa och Lisbeth följde med, och snart hade jag hittat en bra övergång. Men med tanke på vattenhastigheten ville jag ha fram repet för att spänna upp det. Kanske mest som en psykologisk säkerhet, men ett rep är aldrig fel. Katarina och de andra hojtade dock att de ville pröva att gå över vid tungan. Att välja ett bra vadställe ligger det ingen prestige i, så vi gick tillbaka till de andra och jag gav mig ut i vattnet. Den första fåran var inga problem, här gick jag över i kängorna utan bootsen.

Men den andra fåran visade sig bli lite värre. Stället de andra pekat ut underkände jag direkt vid en närmarer titt. Alldeles för djupt vatten. Det fick bli vid spetsen på tungan som jag prövade. Det var inte särskilt djupt, gick väl till vaden ungefär, men det var en rejäl fart på vattnet. Inga stora steg här inte! Väl över på andra sidan var det bara att ropa till de andra att hänga på. Vadet gick bra även om de blev rejält kalla om fötterna. Linnéa ville absolut INTE tälta i direkt anslutning till jåkken, utan ville fortsätta gå för att få upp värmen. Ett förslag jag sa absolut NEJ till, med tanke på att vi då skulle få fortsätta gå ca 4 km. När Kristina gick ut i jåkken hade vi fått sällskap av ytterligare två vandrare som följde i våra fotspår över. De var helt fascinerade av att hon bara kunde gå rakt ut i vattnet, och jag hade säkert fått ett väldigt bra pris för mina boots om jag bjudit ut dem till försäljning. Men dom kommer jag aldrig att skiljas ifrån!!!!

Gud vad skönt, vi hade klarat alla vaden!!!!!  Ett ”allt ok” sändes med glädje iväg (och det togs emot med samma glädje och lättnad) och sen var det bara att försöka hitta ett bra ställe att slå upp tälten på. Vi hittade ganska snart en relativt slät plätt, även om Linnéa med oro i rösten frågade om det var så smart att ligga så nära berget. Tänk om det rasade ner stenar på tälten. Men den risken bedömde jag som mikroskopisk, så nu skulle tälten upp, så vi fick i oss lite varm mat.

   

På rekordfart var tälten uppe, och den här gången var vi verkligen sociala. Alla fyra tälten inom ett litet område. Så mysigt så, men ingen av oss tänkte på att det innebär en helsikes massa tältlinor inom ett lika litet område. Att ingen bröt benen efter allt snubblande över linorna var ett under!
Middag, bestående av orientalisk gryta med blåbärssoppa och mandelbeskvier till efterrätt avnjöts, och det värmde gott i kroppen. Som avslutning innan John Blund kallade till sovsäcken festade vi till det med en kopp varmt te. Smaskens!

Men det fick givetvis bli en liten fotorunda innan det var god natt.

Vy framåt i Pastavagge.

En tillbakablick på det vi avverkat idag. Mörka moln i högsta passet, så det var verkligen skönt att ha kommit därifrån

Utrustningen hade däremot stått emot dagens väder på ett utmärkt sätt. Jackan och byxorna hade hållit tätt, och de vattentäta handskarna var verkligen vattentäta. Både Kristina o jag var varma och torra om händerna, så det var en bra investering!