6 augusti: 

 

Även om det inte har varit världens jämnaste underlag i natt så har jag sovit jättegott. Idag bjöd jag dessutom på en liten sovmorgon och gick inte runt och väckte förrän 0645. Gissa om det snarkades gott i tälten då! Till skillnad från i går kväll så var det nu riktigt fint när vi tittade tillbaka upp i Pastavagge.

Jag hade räknat med att vi skulle vara klara och komma iväg klockan 0900, men den akademiska kvarten fick bli en akademisk halvtimme den här morgonen också. Men till slut så var vi klara, och jag kunde gå igenom dagens etapp.

Det borde gå hyfsat snabbt, trots det steniga och branta parti vi hade framför oss, att gå ner till Rinim, så målet var att vi skulle bli överkörda med båt till Sitojaurestugan under sen eftermiddag.

Vi hade inte gått långt innan vi fick påbörja den steniga skråvandringen som kännetecknade dagens första kilometrar. Ännu en gång är det bara att ta av hatten för Siw som kämpar på med sin höjdrädsla och trampade fram på de branta kanterna utan att tveka. Nåja, tvekade gjorde hon säkert, men hon visade ingenting. Strongt gjort!

 

          

Efter bara någon kilometer så konstaterade Linnéa att det var bra att vi inte fortsatte i går kväll utan faktiskt stannade efter vadet. Vi fick snart sällskap av en större renhjord som nyfiket följde i våra fotspår. Men plötsligt fick några av den för sig att gräset var grönare på andra sidan jåkken och bestämde sig för att gå dit. Det blev riktigt spännande att se hur de gav sig ut i det relativt djupa och starkt strömmande vattnet. De vuxna djuren klarade det fint, men några små kalvar drogs med av strömmen i 30 – 40 meter innan de kravlade sig upp på andra sidan.

Trots att vi hela tiden hade en mer eller mindre svag nerförsbacke hela tiden så var det en seg sträcka. Den var i och för sig väldigt fin men det blev väldigt enformigt med skrågåendet på stenblock, och mynningen verkade aldrig komma närmre. Vissa delar av sträckan gick vi tom nästan nere i jåkken eftersom det var lättare än uppe på sluttningarna. Så småningom avtog stenblocken, men de ersattes av videsnåren, så det underlättade inte precis gåendet.

Nu känner jag att jag låter negativ, men det är jag verkligen inte. Trots vad jag tidigare skrivit så gick i alla fall jag och njöt av allt storslaget runtomkring oss. Men det fanns nog de av oss som svor över alla stenarna. Eftersom klockan nu avancerat en bra bit in på förmiddagen, och vandringen onekligen tröttat ut benen något så var det nu hög tid för kafferast. Efter ett tätt videsnår hittade vi en perfekt rastplats. Men vi hade inte suttit där länge innan ett par nyfikna huvuden syntes över buskaget. Vad gör ni? Äter ni något gott?????

 

Snart dök hela hjorden upp och passerade rakt framför oss, inte det minsta rädda. Nu kom alla kamerorna fram och renarna poserade villigt innan de avancerade upp på fjällryggen.

Någon längre kafferast blev det inte. Dels hade myggen hittat oss igen och sen kändes det som att nu var etappen nästan färdig, så det var lika bra att snubbla ner till samelägret vid Rinim. Men det kändes onekligen lite vemodigt när vi svängde runt Dádartjåhkka och därmed lämnade Pastavagge. Framför oss hade vi nu en stor öppen yta med omväxlande fjällhed och sankmark. Kristina och Katarina som gick först, försökte förtvivlat följa den stig man ibland kunde skönja. Någon risk för att gå vilse fanns det i och för sig inte, men att följa en stig känns alltid bra.

På spaning efter stigen

De lyckades faktiskt hitta den de flesta gånger den försvann, och snart hade vi kommit så långt så att vi såg Sitojaure framför oss. Nu gick det dessutom lättare för det blöta vi klafsat i var nu borta och det var en fin torr stig att följa.

 
Sitojaure kom allt närmre

Nu gick det fort och för första gången på flera dagar vandrade vi åter i en liten björkdunge och hastigt och lustigt var vi nere vid samelägret. Nu var det bara att hoppas att vi kunde få skjuts över sjön. Vid grinden satt det en lapp som talade om att vi kunde slå oss ner i myggnätet om de inte var hemma.

Men det var folk i stugan, och vi blev välkomnade av Dagny Kuhmunen, som jag pratade med innan vi åkte upp. Hon kom ihåg vårt samtal, och lovade skjutsa över oss med en gång. Men hon kunde bara ta fyra åt gången, så några av oss måste vänta en timme.  Vilket vi gärna gjorde! Vi frågade även om hon hade fisk att sälja, och även där fick vi napp. Åtta st kallrökta rödingar fick vi med oss. Kristina muttrade något om att hon ju inte fick äta rökt insjöfisk, men här var det nog ingen fara…. Ändrar hon sig kan jag ”offra” mig och äta upp hennes också….. Frågan nu var bara vilka som skulle åka över i första vändan. Jag föreslog då att de tre av oss som ville ligga inomhus i Sitojaurestugan skulle åka först, och det förslaget köptes. Även Anna hängde på här.

 

 
Första gänget ger sig av med Dagny vid rodret, eller rättare sagt motorn

För oss som var kvar talade magarna om att nu var det lunchdax. Det fanns en kåta nere vid sjön som tjänstgjorde som väntkur, så för att slippa myggen gick vi in i den och tände våra kök. Vi hade sen en riktigt mysig timme på renfällarna innan Dagny var tillbaka

 

Nu var det bara att lasta i ryggsäckarna i båten, ta på flytvästarna och sätta sig tillrätta. Det här var den sista lilla detaljen på vandringen som oroat mig. Tänk om vädret varit så dåligt så hon inte kunnat köra över oss. Har onekligen lekt med den tanken.

 

Det blev en väldigt trevlig båtfärd där vi startade sakta på grund av alla grunden, och sen satte full fart över sjön. Dagny underhöll hela tiden med berättelser om livet i allmänhet och trakten i synnerhet. Vilken härlig människa!

Efter bara en kort stund lämnade vi Sarek, vilket vi inte märkte något av, men det var med sorg i hjärtat vi såg Sareks höga berg och ingången till Pastavagge försvinna bakom oss.

Sista bilden bakåt mot Pastavagge. På återseende!

Framför oss hade vi nu ett helt annat landskap med små mjuka kullar som utgjorde fjällkedjan. Men första gången jag gick här med Fredrik 2000 så tyckte jag de var maffiga. Men som sagt, det var då det…. Men övriga gänget kände likadant och refererade till Kungsledsvandringen 2005.

Båtfärden gick snabbt, nästan för snabbt, och vi var framme vid STF fjällstuga Sitojaure. Hemma hade det låtit mycket med 500 kr/pers för båtfärden, men det var verkligen värt varenda krona. En otroligt vacker tur, och den tog ju faktiskt 30 min. Så det var INTE dyrt!

Vi vinkade glatt av Dagny innan vi gick upp mot stugan.

Anna visade oss var tältplatsen låg, och vi började slå upp våra tält. Det visade sig att ute på udden där vi skulle tälta var det fruktansvärt mycket mygg. Här kunde vi inte stanna länge, utan tälten måste upp fort!

 

När tältet var uppe skyndade jag mig bort till stugvärdsstugan, där jag visste att Det var mobiltäckning. Hade jag blivit mormor eller hade jag en mycket otålig dotter i Norge? Bäst att börja med att ringa hem till Magnus för att kolla bebisfronten. Det var nu jag fick nyheten om lille Linus och att allt gått bra. Nu fick det givetvis bli ett samtal till de nyblivna föräldrarna som bara varit hemma från BB i en timme. GRATTIS Helena och Thore!!!!  Passade även på att ringa mamma o pappa, men något längre samtal blev det inte pga alla myggen. Jag var helt uppäten på händerna, och trots att luvan på jackan varit uppdragen max tillknäppt, hade öronen fått sina bett de också. Efter att ha meddelat Kristina den glada nyheten att hon blivit moster, flydde vi in i stugan. Här väntade de andra, och middagsbordet var redan dukat. Kändes onekligen lite konstigt att sitta vid ett riktigt bord igen. Fisken värmde vi lite i stekpannan och sen var det bara att hugga in på festmåltiden.

I början av måltiden kunde vi njuta av en fin solnedgång över sjön, men det var kortvarigt och snart började det regna. Nu var det skönt att kunna sitta inne, och dessutom för första gången på länge äta en gemensam måltid.

Skymning över Sitojaure, innan regnet kom

Snart tog tröttheten ut sin rätt så vi tältare tackade för oss och gick ut till våra tält.