24 juli

När jag vaknade vid sjutiden låg jag stilla länge innan jag vågade röra på kroppen. Hur ont hade jag efter gårdagens stenäventyr? Men efter att ha börjat sträcka på mig kunde jag till min stora förvåning, och glädje, känna att det kändes helt ok i kroppen. Lite stel, men ingen dödande träningsvärk. Benen måste helt ha resignerat och gett upp alla protestförsök vid det här laget. Men för säkerhets skull fick det bli ett litet stretchingpass innan frukosten.

Det skulle bli ännu en dag med kalasväder, inte ett moln på himlen. Sovsäcken hängdes upp för vädring, och sen smakade det gott med lite energi i magen.

Bra med klädhängare i naturen.

Idag blev det ingen förstärkt frukost, utan magen fick nöja sig med knäckebröd och fruktsoppa (dagens Misstag nr 1). Anna o Linnéa kokade sin gröt som vanligt, men de får så gärna ha den för sig själva.
När klockan började närma sig nio var tälten nere och det återstod bara att snöra på sig kängorna. Men det där med bara var en klar underskattning av verkligheten. Vänster fot gick helt ok, men när jag snörat högerkängan och reste mig kunde jag inte ta ett steg. AJJJJ!!! Inget skoskav men fruktansvärt ont ovanför höger stortå. Tydligen hade jag dragit åt för hårt igår och sen inte varit aktsam på att fötterna svullnat mer än vanligt under dagen, = tryckskada.  Hur i helsike skulle jag klara av att gå idag? Bara att sätta sig och lätta på snörningen, men det hjälpte inte mycket. Suck..  Nu var goda råd dyra. Fram åkte skoskavspåsen och skumgummiplatta., och så var det bara att försöka klippa till en avlastningslösning. Nu var det bara att hålla tummarna…..Fortfarande ont, men lite bättre. Bara att gå och hoppas på att foten skulle domna efterhand så smärtan försvann. Precis när vi var klara för att gå kom det upp en norrman från stugan och ville prata lite. Efter lite artiga och allmänna fraser sa han något om båt och Ivarsten, och sen började han prata om fiske.
Misstag nr två. Vi borde ha lyssnat lite bättre och verkligen koncentrerat oss på norskan.  Först efter en timmes vandring kom vi på vad han sa. Han erbjöd oss helt enkelt att åka båt fram till slutet av sjön, till Ivarsten. Hade vi fattat detta hade vi bara behövt gå 5 km idag……..

Efter att ha sagt ett hurtigt ” Ha det” till vår norske vän fortsatte vi vår vandring längs med Gautelivatnet.. Och bara efter ett par hundra meter så började klättringen uppåt. Svettigt, svettigt, och termometern visade redan på 25 grader. Men belöningen lät inte vänta på sig, utsikten ner över sjön var magnifik.

Vi hade inte gått länge innan vi var tvungna att meddela Anna den glada nyheten att hon såg ut som en kräfta på armarna och nog borde ikläda sig heltäckande klädsel. En långarmad svart polo är precis vad man vill ha på sig en varm dag som denna! Även om det var stekhett och termometern nu närmade sig 30 grader så gick vi verkligen och njöt. Det var en oerhört vacker sträcka, med en massa små sjöar som vi passerade. Det här är absolut ett av de finaste partierna vi någonsin vandrat.

Fjällandskapet, tillsammans med några få tunna sommarmoln speglade sig oerhört fint i vattenytan

Men tänk vad skönt det hade varit med en liten vindpust! Tur att vi passerade ett antal små vattendrag så vi kunde fylla på våra vattenflaskor, och det har gått åt mycket vatten idag. Vi var inte ensamma på fjället, utan hade hela tiden sällskap av olika Ljungpipare som hojtade varnande till oss.

Dessutom svärmade ett antal flygfän runt oss, så det var inte läge för någon rast. Milt uttryckt var Linnéa halvt ”hysterisk” och ville bara knata på. Och jag förstår henne. Man tar ett steg och det flyger upp ett svart moln av insekter, ett lätt störande inslag.

Givetvis hade vi en ny norsk bro att avverka. Men jämfört med de andra så var det här en riktigt civiliserad bro. Lite svajig kanske, men helt ok.

Efter bropassagen började vi känna av värmen ordentligt, och insekterna till trots krävdes det nu en längre paus. Det fick även bli en liten ammunitionsutjämning av säkerhetslinan, som med sitt extra kilo till packningen kan ställa till problem.
Efter ytterligare någon kilometer började det så sakta slutta utför, och vi började planera för lunch.  Och vid lunchen gjorde jag
Misstag nr 3. Jag gick i den klassiska fällan att bunkra upp för lite energi i kroppen. Det var varmt, vi hade inte alltför häftiga stigningar framför oss och jag var inte speciellt hungrig. En lunch bestående av två paket nudlar med varma koppen o knäckebröd räcker inte!! Varför tog jag inte en grönpåse?!?  Borde ju veta att allt kan hända, och framförallt nu när det gått så bra på förmiddagen. Relativt lättgånget och välmarkerad led.
Det var med stor tvekan jag tog av mig kängorna vid lunchpausen. Nu var foten bedövad, men hur skulle det bli när jag tryckte ner den i kängan igen? Men det fick bli ett senare problem. Pausen var skön, och vi hade det riktigt härligt i sluttningen vid en liten bäck. Misstag nr 4: För lång lunchpaus. Vi hade ju bara gått halvvägs och hade 8 långa kilometrar kvar.
Misstag nr 5- Ledmiss: Så småningom fick vi på ryggsäckarna igen och gav oss glada o belåtna iväg. Men säg den glädje som varar. Vi hade bara gått i ca 300 meter när alla röda duttar på stenarna var som bortblåsta. Bara att gå tillbaka till den senaste pricken och stirra omkring sig i närområdet.

Är det någon som ser något rött någonstans???  Inte minsta spår efter en markering så då återstod det bara att använda sig av de klassiska hjälpmedlen – karta o kompass. Och efter ett tag snubblade vi bokstavligt talat över en rödmarkerad sten. Skönt. Nu var vi på spåret igen! Men som sagt, säg den glädje som varar. Två markeringar och sen var det slut på allt vad markeringar heter. Sex ögon fånstirrade men tji röda markeringar.  Efter diverse irrande efter röda markeringar tröt mitt tålamod och jag beslöt att nu skulle det bli frigång bort mot gränsen, för där någonstans skulle ju leden komma upp igen. Fram med kartan igen och så travade vi på. Efter en stund kom vi fram till gränsstaketet som gick ända ner till Gautelissjön.

Staketet forcerade vi raskt, och vi stängde mycket noggrant efter oss. Mitt lokalsinne sa oss att vi var helt rätt, men VAR var nu stigen som skulle komma nerifrån sjön. Innan hade den ju varit så vältrampad, så den borde synas, eller…..  Vi lyckades inte hitta stigen, så nu fick det bli en ordentligt titt på kartan och jämföra med hur det såg ut i verkligheten

VAR är vi? Och framförallt VART ska vi?

Jodå, verkligheten verkade stämma med kartan (bortsett från leden) så det var bara att fortsätta vår fria vandring. Eftersom jag inte ville gå parallellt med sjön för länge, och på så sätt riskera att komma på fel sida om topparna vi hade framför oss, fattade jag det mindre uppskattade beslutet att gå rakt upp och forcera den närmsta toppen för att få en överblick över området. Toppen blev en utmärkt plats för att reka den tilltänkta framryckningen mot en punkt där leden borde korsa. I alla fall en tänkt riktning där nästa bestigning inte blev så brant. Bara att gå ner från utsiktstoppen och ta sikte på ett par stora klippblock längre fram i ”dalen” Nu blev det en svettig stigning ändå, och nu orkade ingen av oss njuta av utsikten längre.

En varm, svettig, trött och lätt irriterad färdledare är snart uppe.

När vi kommit upp och hämtat andan lite valde jag att fortsätta längs med kammen, och så plötsligt snubblade vi på den. LEDEN!!  Även om jag hela tiden haft koll på var vi var så är det frustrerande och irriterande att ha missat ledmarkeringar och vara av spåret en längre tid. Men en nyttig påminnelse om att ALLTID ha karta och kompass med (och gärna en GPS).

ÄNTLIGEN!! En röd dutt!!!! Fast nu när vi var i Sverige var de orange och med mer eller mindre synlig färg.

Nu hade vi ett par kilometers vandring  framför oss. Det innebar att vi nu var tillbaka i stenlandskapet och att benen fick mer stryk. Vi studsade inte precis fram nu utan det var trötta ben som forcerade stenlandskapet. Trots att klockan nu passerat 1600 var det fortfarande varmt, 27 grader. Och då uppenbarade sig raskt
Misstag nr 6.  För liten vattenflaska. För första gången genom alla vandringsår var jag utan vatten. En 5 dl flaska är tydligen för liten. Både Anna o Linnéa, som har större flaskor, hade vatten kvar (Tack Linnéa för vattenslurkarna) men jag är övertygad om att de inte fick i sig så mycket som behövdes. Dessutom kände jag nu av det allt för dåliga kaloriintaget till lunch. Kroppen krävde energi, och det kunde jag inte ge den. Nu började Anna muttra om att hon redan började fjälla på näsan, men så var inte fallet. Det var salt efter allt svettande. Vi var alla sträva och torra i ansiktet och slickade man sig om munnen blev det en väldigt stark eftersmak av salt. Snacka om salta bönor i fjällen!
Det var lite spännande när vi närmade oss den på kartan ut markerade sommarbron, eftersom den inte fanns i verkligheten förra gången jag var här, sommaren 2005. Men nu fanns det ingen anledning till oro. Den tidigare träbron som byggdes upp varje sommar var nu ersatt med en stabil stålkonstruktions bro. Nu var det i och för sig så lite vatten att vi lätt kunde ha vadat Gearbiljokka. Gud vad gott det var att äntligen kunna dricka ordentligt. Finns ingen bättre dryck än kallt friskt fjällvatten!

Det enda problemet nu var att klockan hade rusat iväg, och det var fortfarande ett par kilometrar kvar till Hukejaurestugan. Dessutom var vi nu rejält trötta. Jag började överväga alternativet att slå upp tälten tidigare, vilket i och för sig skulle innebära en längre etapp i morgon.  Men jag ville att vi skulle komma lite längre mot Hukejaure i kväll.  När vi passerade en lite fin sjö frågade jag de andra om de ville stanna där för natten, eller om vi bara skulle ta en längre paus och sen fortsätta.

Tänkbar tältplats. Eller ska vi fortsätta?

Beslutet blev en längre paus för att sen gå vidare mot Huke. Det var helt underbart skönt att lägga sig på rygg med de bultande benen i högläge. Skulle nog kunna ligga här hela natten…..Mumsandes på en liten protein bar kändes det trots allt ganska bra. Men den känslan försvann när jag reste mig upp och benen förstod att de skulle vandra vidare. Nu värkte det från knäna och neråt för varje steg jag tog. Efter vad som kändes som en evighet kom vi äntligen fram till den korsande leden mellan Hukejaure och Sälka (Stora Sjöfallet runt 2010). Hade totalt glömt bort hur stenigt och långt det var innan backen ner mot Hukejaure. Nu var klockan så mycket att jag bestämde att hade vi inte hittat en bra tältplats innan kl 2100 så skulle vi gå vidare mot stugan och sova inne. Kroppen måste få vila lite också. Så var det då det där igen med tält och frihet att sova var man vill. Stämde inte idag heller. Där det var torrt o bra att slå upp tälten fanns det inget vatten i närheten. Och där det fanns vatten var det verkligen surt o blött överallt. Tio i nio tyckte vi att vi hittat en bra plats och vi började förbereda tältslagningen. Men hur trött jag än var, och hur mycket tältet o sovsäcken än hägrade så var det bara att konstatera att där var för blött. Hann tom trycka iväg ett stannar för natten meddelande till Magnus. Men icke.. –” Packning på, nu går vi till stugan”, blev mitt beslut. Sen tog det oss en dryg halvtimme att ta oss ner och fram till stugan. Lite knäckande att se rakt över sjön på stugan och sen behöva gå runt den nedre änden av den. När vi äntligen kom fram till stugan kl 2130 var det helt underbart att sjunka ner på en hård trästol och veta att nu var det slut för idag.

Hukejaurestugan, en efterlängtad oas.

Ännu skönare var det att få ta av sig kängorna. Men när kängorna var av var det bara att konstatera att benen inte såg vackra ut. Från knät o neråt var de jättesvullna, och tryckskadan hade inte precis blivit bättre. Hade dessutom kompletterats med ett skoskav ovanpå foten. Ingen vacker syn men nu var det ju bara en dag kvar, så det skulle väl gå bra.... bara att bita ihop….
Men det absolut skönaste var när stugvärden frågade om vi hittat leden vid gränsen. –”För det har inga andra gjort. De flesta irrar runt o letar länge” Härligt, då var det inte jag som var en idiot! Inte att undra på att jag inte kunde hitta en "vältrmpas"och tydlig stig. Ett av dagens  misstag kan nu strykas! Hurra!

Innan den stora uppackningen och middagen (eller rättare sagt nattmåltiden) gick Linnéa och jag ner till sjön för att tvätta av oss. Iskallt, svalkande och helt UNDERBART.

Var är schampot? Nu skall svetten bort från hela huvudet.

Vilken känsla att plaska runt i fjällsjön samtidigt som solen höll på att gå ner. Nu var det lite för kallt för ett längre bad, ett dopp inkl hårtvätt för mig, fick duga.

Misstag nr 7. Skulle givetvis stått kvar med benen i det kalla vattnet upp till knäna en längre stund, för att få bort lite av svullnaden.

Medan vi badade kallt hade Anna värmt vatten och tvättat av sig. Jodå hon hade suttit och tittat på oss när vi balanserade på de vassa stenarna i sjön. Tur hon inte har ett jättestort teleobjektiv, för då kunde hon fått roliga badbilder, där censuren hade fått gå hårt fram.

”Varför kallt vatten när man kan fixa varmt. Mycket skönare!”

Tillbaks uppe i stugan blev det uppackning av ryggsäcken samt lite materielvård. Bla larmade SPOTen om nya batterier igen.  Trots den sena timmen fick det bli en ordentlig middag, kroppen måste tillföras energi. Viltgryta är aldrig fel!  Middag, stretching och sen äntligen ryggläge i sängen. Jätteskönt, bortsett från de bultande benen. Fram med två kuddar och två täcken att lägga under fötterna. Här är det högläge hela natten som gäller!

Det tog lite tid innan jag somnade, det var en hel del att summera efter dagen. En jättefin vandring, lite för varmt men också nyttiga erfarenheter av alla misstagen(och ja, 7 är för många på en o samma dag!). Och framförallt ska jag hem o umgås med den norska delen av familjen, så jag tränar upp min norska.  Mina ben hade gillat en liten vandring på bara 5 km idag…

Ivarstenen, bara 5 km bort….. suck.