25 juli

Kan inte säga att jag sovit särskilt skönt i natt. Benen har gjort sig påminda, och huvudet har varit fullt av konstiga drömmar.  Det var inte heller särskilt skönt att ta de första stapplande stegen i morse. Det gjorde ont och var allmänt stelt. Bara att sätta igång med ett ordentligt stretchpass för att väcka musklerna.

Även om dagens etapp var välkänd och bedömt lättgången så har jag lärt av gårdagens misstag. Frukosten bestod återigen av ris i basilikum.  Ingen soppatorsk idag inte! Packning och städning gick fort, så trots en liten sovmorgon var vi klara straxt efter nio. Helt klara var vi nu inte. Jag skulle ta på mig kängorna, vilket inte kändes som en rolig manöver.

Så var det då bara högerfoten kvar…..Sen kan vi (kanske) gå…

Samma procedur som igår, men nu fick jag även byta till en tunnare strumpa. Som sagt bara att bita ihop och tänka på något annat, men måtte foten domna bort snart! Återigen, en vilodag här hade varit toppen. Men med alla vilodagar jag velat ha det här året så borde jag ha planerat en treveckors tur…..

Den här gången gick vi åt rätt håll när vi lämnade stugan, vilket är en klar förbättring från 2010. Sträckan från stugan och ner till broarna är lättgången från det här hållet, men jag tror benen hade uppskattat en uppförsbacke istället för nerför.

På väg ner från Hukejaure. I bakgrunden de norska topparna där vi var igår.

Första längre pausen tog vi i uppförsbacken efter broarna. Idag visste jag att det fanns gott om vatten längs vägen, så nu kunde vi frossa i den ädla drycken. Där vi satt hade vi en fin tillbakavy mot Huke, samt fri sikt in mot Kebnekaisemassivet. Sydtoppen, Nordtoppen, kammen och Rabots glaciär visade upp sig från sin bästa sida. Så här en fin sommardag är det svårt att tänka sig den dramatik som utspelade sig där vintern 2012 när det norska Herculesplanet flög rakt in i massivet. En mäktig syn är det i alla fall!

Kebnekaisemassivet

Lunchen åt vi nere vid Raktasjohka. Kanske lite tidigt, men det kurrade onekligen i magarna.

 


Linnéas delikatesslunch – ölkorv med potatismos

När vi på avstånd passerade samebyn tyckte jag det var ovanligt mycket aktivitet i lägret. Hundar skällde, det rök ur skorstenarna och samer for omkring på 4-hjulingar. Förklaringen fick vi senare, byn förberedde sig för nattens kalvmärkning. Det syntes även på marken att det var hög aktivitet i området, de leriga hjulspåren dominerade över den trampade stigen.

  Nu började den tuffa vandringen från Katterjåkk ta ut sin rätt, och det fick bli ett antal små pauser på vägen fram till stålbron över Ainnajohka.

Drickpaus, kisspaus, vila benen paus, ja kort sagt blev det ett längre stopp vid jåkken. Det gällde att ta varje tillfälle i akt vid pauserna för att få upp benen i högläge. De värkte inte så mycket längre, men jag såg hur svullna vaderna var. Men eftersom mina problem med urinvägarna inte gått över helt gick det inte att ligga still vid en brusande jåkk för länge.

De sista kilometrarna fram till Sitasjaurestugan var otroligt tråkiga, trots att vi hade en fin utsikt ner mot Akkamassivet. Jag vet att vi är gäster i samernas land, och att de måste ta till modern teknik i sin renskötsel, men det sätter sina spår. Inget kul att gå på den här leriga E4an! Därmed inget ont sagt om samerna, jag beundrar dem verkligen!

Ingen risk att gå vilse här inte. Bara att följa vägen

När vi gick över spången där jag föll och fick ont i armen sist, gick jag i år oerhört försiktigt. Inga mer vurpor på den spången inte!

Tänk vad man kan förtränga saker. Att den sista biten till krönet ner mot Sitasjaure var så dryg. Nu gick vi i och för sig i motsatt riktning mot vad jag gjort tidigare, och mer uppför, men jag hade helt glömt hur det såg ut. Men till slut stod vi så vi såg sjön nedanför oss. En härlig syn, om det bara inte varit för alla elledningar. Det blev liksom lite för mycket civilisation på en gång! Det kändes i alla fall oerhört skönt att se Sitasjaurestugan med sin stenfördämning/bro komma närmare och närmare.

Så var vi då framme vid målet för ”Gränsvandring i norr 2013”. SITASJAURE.

Eftersom det var gott om fjällvärldens vilda små djur här beslöt vi oss raskt för att lösa tältavgift vid stugan. Långt ifrån samma myggplåga som förra året, men det var gott om blodtörstiga små varelser vid tältplatsen. Så trots det fina vädret blev det inte bara heltäckande klädsel, utan dessutom tät klädsel.  Kändes lite vemodigt att det nu var sista tältnatten den här gången.

Tälten sätts upp för sista gången den här turen.

När tälten var uppe var det äntligen dags att ta av kängorna. Kan inte säga att jag startade vandringen med världens snyggaste ben, men nu såg det bedrövligt ut. Underbenen var som två välstoppade falukorvar med fem prinskorvar som satt fast på resp fot. Här hade man inte vunnit någon skönhetstävling inte!

Pga myggen beslöt vi att fixa middagen inne i stugan, vilket även gav ett ypperligt tillfälle för stretching. Aj Aj, men oj vad skönt.

I kväll kunde vi kosta på oss en betydligt enklare middag, där kalorierna inte spelade någon roll. Jag valde nudlar medan de andra tog varm choklad och macka.

Vi tillbringade ett par timmar i stugan med allmänt småprat innan John Blund kallade. Synd att vi inte kunnat sitta ute för det blev en jättefin solnedgång över sjön. Men sjöutsikt från sovrummet är inte fy skam det heller.