26 juni

I natt har det inte blivit mycket sömn. När kalvmärkningen var klar dånade samerna ner från fjället på sina 4-hjulingar och MC. Från kl 0200 har vi legat och lyssnat på motorljuden. Inget irriterande på något sätt, men vi var inte direkt utsövda på i morse. Dessutom har det varit äckligt varmt i tältet. Kl 0700 var det 32 grader inne. En klar skillnad på vandringens första och sista natt!

Som tur var blåste det lite mer i morse än i går kväll, inte mycket, men tillräckligt för att hålla myggorna borta. Så vi kunde avnjuta vår sista vandringsfrukost utomhus, samtidigt som hela packningen kunde läggas ut. Zigenarläger som vanligt. Dock med ett organiserat kaos!

Linnéa kollar hur Anna lyckas med grötkokningen.

Att gå ner de nästan två milen till Ritsem var aldrig aktuellt. Sträckan har jag gått två gånger och den rekommenderas inte. En rak tråkig grusväg, alt en oframkomlig stig vid sidan om vägen. Nej tack, i år skall det bli helikopter!  Vi är väl inte för inte från Flygvapnet….

FILM

Till Linnéas stora glädje var det samma, eller åtminstone en likadan, lila helikopter som förra året. Men i år hade hon ingen matchande tröja på sig.

Ohh vad det var skönt att susa fram ovanför den raka, tråkiga vägen, och bara njuta av flygturen. Helikopter är ett toppentransportmedel i fjällvärlden, och väl värt sitt pris.

Framför oss växte nu Akkamassivet och Akkajaure fram, och alltför snart gick vi in för landning på Fiskeflygs bas i Ritsem. När vi lastat ur allt och jag varit inne o betalt gjorde jag den förfärande upptäckten. Jag hade tappat min SPOT!! Snabbt ut för att stoppa piloten från att lyfta innan jag kollat att den inte fanns där.  NEJ nitlott. Då återstod bara väntplatsen vid Sitasjaurestugan. Men hur få tag i stugvärden? Del ett i den planen var i alla fall att ta oss upp till STFs fjällanläggning, en liten promenad  i värmen på en varm asfaltsväg. Puhhh! Och det var inget skönt underlag. Våldsamma protester från benen. Väl uppe lyckades jag få tag i stugvärden (tur att han hade telefontäckning där) som guidades till den troliga platsen. Jodå där låg den. Han lovade ta med den ner till Ritsem i god tid innan bussen kom eftersom han skulle hälsa på några goda vänner som kom med den. Snacka om tur!

Ett kärt återseende

Nu när allt borttappat kommit till rätta var det helt underbart att få slänga av sig kängorna och bara sätta sig och njuta av vyn över Akka.

  
Som Powel Rammel sjunger: Ta av dig skorna…

Det är inte varje gång man ser det massivet utan ett enda moln över sig. Dessutom verkar det som om STF fått ordning på sin båt igen, som gick enl tidtabell över sjön. För den var väl trasig förra året, eller……..

Nu hade vi ett par timmar på oss innan bussen till Gällivare kom. Vi skulle inte åka med ända dit, utan vi hoppade som vanligt av vid Kebnats för att få en avslutningskväll på Saltoluokta.
Medan jag fotograferade Akka njöt Linnéa av att vara tillbaks i civilisationen igen. Kaffe och kanelbulle, inte mycket som slår det! I alla fall ingen grönpåse. Anna tog på sig tänkarminen och bestämde sig för att räkna ut den exakta sträckan vi gått. Jag har matat henne med aktuella siffror på kvällarna, så nu var det dags för sanningens minut. Hur långt har vi traskat? Nu pratar vi om exakta siffror uppmätta av GPSn, dvs varje meter, även i höjdled, är registrerad.  Och summan blev nästan 15 mil.

        

Efter en varm bussresa var vi framme vid Kebnats, och snart satt vi på M/S Langas på väg över sjön mot Salto. Vi blev lite fulla av skratt när vi tänkte på hur struligt det var förra året när vi skulle ta bussen därifrån.

På väg över Langas mot Salto

Förra året var det jättekaos o skitigt överallt på Salto, så det var med lite nyfikenhet som vi anlände dit. Stationen skulle få en sista chans. I år hade jag bokat rum åt oss i huvudbyggnaden så bara där blev det en liten statushöjning. Incheckningen gick smidigt, men innan vi gick in på rummet för att packa upp blev det en kall god öl utanför. Inte riktigt lika gott som kallt fjällvatten, men det får duga!

Nu stod dusch o bastu på programmet. Men är det nästan 30 grader ute så var det inte så skönt med bastun. Men duschen var guld värd, och nu kände vi oss riktigt rena o fräscha. Och hungriga. En kanelbulle (eller var det två Linnéa?) förslår inte så länge, men nu väntade en tre rätters middag. Och då började kaoset. Vi var registrerade till middagen som tre singelpersoner SAMT som en tregrupp…. Tog lite tid för dem att reda ut det.

Middagen, röding, var god, för att inte tala om vinet.

Lite störande är det dock att de börjar duka ut förrätten innan alla ätit klart. Som det nu var fick vi slänga oss på en backning när vi precis börjat äta första tagningen. Låt gästerna äta i lugn o ro, och servera efterrätten efterhand. Nu upplevdes middagen som jättestressig.

Mätta o trötta satte vi oss framför brasan, som inte var tänd. Jag fick fråga om det var ok att tända den, och sen var det bara att ta fram näver o tändstål. En tändsticksask vid brasan hade inte varit helt fel….. i år fungerade det i alla fall med ”after fjäll” så vi fick något gott att dricka framför lågornas sken.

Linnéa!!!! VAR är du???