24 juni:
 

Incheckningen gick utan problem, och efter en snabb frukost utanför gaten så satt vi kl 0600 på SAS planet mot Gardemoen. Och dessutom helt enl tidtabell, så vi skulle kunna ta det lugnt på Gardermoen. Kanske tom hinna med en snabbfika! Men det verkar ha gått troll i den här resan. Efter att ha backat ut planet en bit blev det tvärstopp. Efter ett tag fick vi besked om att det lyste en liten illröd varningslampa, så vi måste köra tillbaks till gaten. Tiden gick och snart började det kännas lite nervöst, och det var absolut inte tal om någon fika på Gardermoen längre. Eller också skulle vi få jättemycket tid till det eftersom vi kommer att missa anslutningsplanet till Bodö……

Drygt 50 min försenade var vi äntligen i luften. Vädret var jättefint så vi fick en fin blick över Öresund med tillhörande bro.

 
Fina vyer både vid starten från Kastrup och landningen på Gardemoen

På Gardemoen blev det full fart mot väskbandet, men vad hjälpte vår överljudshastighet när väskorna aldrig kom. Det kändes som en evighet innan bandet äntligen började rulla, och våra väskor dök upp bland de sista.  Nu var det bråttom, 30 min till nästa plan skulle lyfta. Kan ju alltid hoppas på att Norwegian håller på sin tradition att vara sena… När vi rusade mot tullen kläcker Lisbeth ur sig några ord som nästan får blodet att isa i mina ådror. –” Blir vi stoppade i tullen så går ju den kontrollen i alla fall smidigt”. Nej, Lisbeth, det kommer inte att gå smidigt, tvärtom- Jag kommer att åka dit. De där flaskorna med skumpa kommer att stjälpa mig, med tanke på att ryggan även innehåller lite medicin. Snälla, snälla tullarna, somna om!!

JA!! Kom igenom utan problem! Men nu var det riktigt bråttom upp till incheckningen. Framme vid självincheckningen gick det så fort att jag inte läste igenom informationen på skärmen ordentligt, men det stod visst något om farligt gods. Men det hade vi inte tid att läsa, utan ett raskt klickande till utskriften av bagagetaggar och boardingcards. Det visade sig att vi var så sena att självincheckningen av bagage stängt, så vi var tvungna att leta upp någon som kunde göra det manuellt. Nu var det ”bara” säkerhetskontrollen kvar……
Lång kö och givetvis pep och tjöt det hela tiden. Till slut hade vi nästan klätt av oss alla våra kläder innan vi alla kom igenom.  Snabbt rafsade vi ihop våra prylar, att ta på sig allt fanns det inte tid till. Vilken gate ska vi till? Nu var jag glad att jag varit på Gardermoen vid två tillfällen innan i år, så orienteringen mot inrikes gick fort. Tyvärr skulle vi flyga från en av gaterna som låg längst bort……  Att springa med oknutna kängor och byxor utan livrem är inget jag rekommenderar! . Dessutom började plastpåsen som tjänstgjorde som handbagage att protestera över hanteringen och gå sönder.
Men vi hann! Med en minut tillgodo stormade vi in i gaten, och möttes av ett välkomna, vi har väntat på er! Det där med dataincheckningar är inte så dumt!

Svetta, andfådda men otroligt glada över att vi hann sjönk vi ner på våra platser och försökte hämta andan. Efter lite kaffe började livet kännas bra igen, om det bara inte var för att skavet i halsen blivit värre. Dessutom började jag bli hes…

 
Inflygningen mot Bodö såg vi inte så mycket av förrän vi var ganska nära marken. Här var det minsann ingen sol, utan bara mörka moln. Men det var en härlig syn för ett Flygvapenhjärta att se hur flygplatsen såg ut, dessutom med en F16 som höll på att taxa ut.

Linnéa väntade på oss i ankomsthallen, och efter stora kramkalaset upplyste hon oss om hur upprörd hon var. – De tog min gas på Gardemoen. Hur gick det för er” Upprördheten blev inte mindre när Lisbeth och Åse, som använder gas till sina kök, glatt sa att deras tog dem inte, och Katarina och jag som kör med flytande bränsle, hade också klarat oss. Nu slog det mig att vi nog skulle läst lite mer noggrant när vi checkade in, framförallt det där om farligt gods. Helt självklart skall man inte flyga med sådant. Men det var något ingen av oss haft en tanke på!

Men nu ska man inte ropa hej förrän man är över ån! När bagagebandet slutat snurra och vi fått våra ryggsäckar konstaterar Åse att hennes rygga inte kommit….

Anna spanar efter Åses saknade ryggsäck.

 
Ljuva minnen av Skolebulle från Trondheim. Och ja, den var god, men en halv räckte!

Under den sista bussresan ner till Sulitjelma, som bla innehöll en del smala tunnlar, växlade vädret hela tiden, men när vi väl var framme tittade en förskrämd sol fram. Oj, vilken död liten by. Riktigt tragiskt att en by som varit så full av liv under gruvdriften nu var rena spökstaden.

En snabb tillpassning av utrustningen och sen var vi färdiga för att ge oss i kast med backen upp till stugan. Men nej, Linnéa hojtade till att hon glömt sina stavar på bussen, och nu måste försöka hejda den när den vänt och körde tillbaka. Medan Linnéa jagade bussen var det dags att ringa flygplatsen igen och fråga efter ryggan. Den här gången ville Åse att jag, som kan språket (hon var inte med förra året och drabbades inte av mina stora brister i norskan) skulle ringa. Och tur var kanske det för jag var nog inte lika snäll. Bodö meddelade glatt att ryggan skulle komma kl 2000 och sen skulle de köra ut den under förmiddagen i morgon. Ett svar som fick mig att gå i taket. Efter en längre monolog från min sida (skall inte i detalj redogöra för mina ord….) så slutade det med att de lovade på heder o samvete att ryggan skulle köras upp i kväll.

NU (ja Linnéa lyckades stoppa bussen och få sina stavar) var vi äntligen klara. Så fort vi lämnade Café Iris, som såg lika dött ut som resten av byn, började det gå uppför. Det blev en liten andnings- och fotopauspaus när vi passerade kyrkan.

     

Oj, vad segt det var att vandra upp mot dagens mål – Ny Sulitjelma Fjellstue. Bara ca 5 km men en grusväg som slingrade sig i serpentiner uppåt. Lisbeth tittade lite oroligt på mig när jag kom flämtandes sist i ledet, klart orolig hur det stod till med konditionen hos färdledaren.- Jag kunde ju inte precis tala om att det berodde på att jag släpade på 3 kg skumpa, och att en av flaskorna hamnat så den skar rakt in i ryggraden. Dessutom började nu solen värma riktigt ordentligt. Det var som sagt ingen rolig etapp pga grusvägen, men det verkade även riskabelt att åka bil på den
Men nu verkade det som att turen vänt och återigen var på vår sida. Vi gick förbi en bil med släp där två personer höll på att lasta sten. Jag som kom sist har egentligen ingen aning om HUR det gick till, men plötsligt lastades Åse och allas ryggsäckar in i bilen som körde upp mot hytten. Vi andra som var kvar började vandra vidare, och nu var det betydligt lättare att gå. Att säga att vi flög fram är att överdriva men inte långt därifrån. Vår räddande ängel kom tillbaka efter en stund och då kändes det skönt att hoppa in i bilen.

    
Bäst att hålla i sig ordentligt i kurvorna och guppen.

Ännu skönare var det när vi insåg att backen bara blev brantare o brantare och slingrade sig i ännu mer serpentiner uppför fjällsidan. Vår snälle norrman berättade lite om trakten , samt varnade oss för dimman som snabbt kunde lägga sig i området. Ett fenomen jag läst om, och hoppas vi slipper.

Gissa om vi var tacksamma till vår räddande norske ängel. Det börjar bli en bra tradition för oss nu att slippa vandra på tråkiga grusvägar och få lift istället. Förra gången delade vi flak med nyfångad fisk…

Nu Sulitjelma-Fjellstue

Nu var tiden inne för mig att bli av med min barlast så alla kallades ut till samlingsrummet, där glas, chips och skumpa stod framdukat.  Helt klart lyckat, och överraskningen var total.

SKÅÅÅÅL och GRATTIS  Lisbeth och Katarina!!

Efter en mysig timme kallade verkligheten, i form av att se över sin packning. Nu kändes det plötsligt som om jag hade väldigt gott om plats i ryggan. Jag kan ju inte säga att jag saknar tält med tillbehör, det här känns som ett mycket smidigare alternativ! Medan vi försökte organisera upp packningen och packa enl lite logik, satt stackars Åse och tittade på. Hon kände sig onekligen lätt frustrerad över att inte ha någon rygga att pyssla med. Hoppas nu verkligen att allt funkar och den kommer i kväll. Annars är det bara för oss alla att stanna kvar i stugan ett dygn, vilket innebär att vi får dubblera en av etapperna i slutet av vandringen.

Givetvis blev det en liten fotosväng utanför stugan. Passade även på att gå bort till morgondagens första snöfält för att titta på hur snön var. Lagom hård och fin, så snön ska nog inte bli något problem i morgon.

Innan det blev dags för den hägrande sängen tänkte jag fixa incheckningen och betalningen. Jag som hade räknat med kortbetalning satt nu där med lång näsa. Här var det kontanter som gällde, och det hade jag ju inte räknat med när jag växlade. Fick bli ett inbetalningskort, så får vi fixa betalningen för de norska stugorna senare. Tur att jag har Helena som har norskt konto så jag slipper överföringsavgiften.

Oj vad skönt det var att krypa ner i sängen. Om bara inte halsen känts som sandpapper . Tyvärr orkade ingen av oss hålla Åse sällskap och vänta på väsktransporten, vilket kändes lite taskigt. Men resan och natten på Kastrup har tagit ut sin rätt!

PS. Åse fick sin rygga. Den kom med taxi kl 2300, så nu kunde även hon somna lugnt.