25 juni

I morse var det en sådan där morgon där man vaknar och undrar om man hade kul kvällen innan. Tung i huvudet och en röst som knappt bar. Fick frågan om jag druckit whisky hela natten, men det har jag INTE gjort. Dagens etapp har jag bedömt som vandringens jobbigaste, med tanke på att den skall vara så stenig, så därför var vi uppe redan kl 0600. Stugrutinerna sitter i ryggmärgen, bädda, vädra täcken, fixa frukost och städa. Här var det sån lyx att hytten hade vatten, ström och avlopp, så vi slapp all vattenhantering. Det stora problemet blev klädseln. Regnkläder eller inte????  Dimman, som vi blivit varnade för, låg lågt och det var fuktigt ute. Till detta kom små irriterande skurar, så det slutade till sist med full regnklädsel.

Straxt efter kl 0800 kom vi iväg, och började vår vandring uppför. Efter ca 200 m var vi framme vid det förrekade snöfältet, och det verkade lika stabilt idag. Inga problem, fötterna fick bra fäste i snön, eller…. Plötsligt hör jag ett vrål bakom mig och kan bara konstatera att Åse tappat fästet och börjat glida nerför. Öppnar munnen för att hojta till Åse hur hon ska vända sig, men inser att det bara kommer fram ett väsande… Bara Linnéa som stod närmast hörde mitt väsande så hon kunde vidarebefordra meddelandet, och snart skrek alla till Åse att hon skulle vända sig på mage och gå upp i armhävningsställning. Nu gled hon inte så långt, och med god hjälp kom hon på fötter igen.

På väg framåt igen med det förrädiska snöfältet i bakgrunden

Nu hade vi en rejäl stigning framför oss, men som tur var slapp vi gå på grusvägen. Det är mycket trevligare att gå på en stig, även om där fanns ett och annat snöfält. Pulsen kom i alla fall snart upp i närheten av max, och andhämtningspauserna blev många. Men så småningom började vi närma oss backen slut och fick en första blick framåt. Eller blick och blick....vi såg inte så mycket mer än en topp som skymtade i dimman som rullade in.

  
Vyn tillbaka ner mot Fjellstuen, samt framåt upp i passet där dimman rullade in.

När vi kom upp i passet kände jag att det var hög tid att ta fram sjukvårdspåsen och fixa till en öm stortånagel. Dumt att glömma att klippa naglarna innan avfärd!

Nu hade vi en behaglig vandring en stund, där det, trots att det fortsatte uppför, var lättgånget pga all snö. Vi slapp klampa fram bland hala stenblock blandat med stenskravel. Den ende som väl egentligen inte gillade underlaget var Åse som blev ordentligt omskakad efter åkturen, så för att göra alla nöjda valde jag ibland att gå på fastare underlag.

FILM

  
På väg uppför på snöfält alt stabilt berg.   En välbehövlig rast i stenlandskapet.

Skidor hade inte varit så dumt…..

Själva vadet över jåkken var inga problem eftersom snösmältningen inte kommit igång ordentligt. Ingen behövde  byta om till vadarsandaler, och jag tror att alla kom över torrskodda. Tur att jag inte släpade med linan för det här ”vadet” !

  
Jåkken från  Kokedalsjökeln

Efter fotbadet var det bara att ge oss i kast med en ny brant uppförsbacke. Återigen välsignade jag snön, även om det kändes i lårmusklerna att pulsa uppför. När vi kommit upp för backen var det meningen att vi skulle få se en fin fjällsjö, Storelvvatnan, nedanför oss. Ja sjön fanns där, men den var nästan helt täckt av både snö och is så någon fjällsjö fick vi inte njuta av!

(Bilden som inleder dagens text är över Storelvvatnan). Nu kändes det i kroppen att det verkligen var dags att tanka i lite energi, så nu tog vi en något sen lunchpaus.

Mat !!!!!!

När vi satt och njöt av vår delikata måltid bestående av torrfoder, började molnen lyfta lite och solen gjorde små försök att ta sig igenom.  Styrkta med ny energi i form av både mat och kaffe (förlåt Lisbeth att jag inte tyckte vi hade tid med något förmiddagskaffe!), fortsatte vi vårt pulsande framåt mot Sorjushytta. Det var lite av en jo-jo vandring, uppför-nerför-uppför-nerför…. Tills vi så småningom kom fram till en lång nerförsbacke som inleddes med ett ”stup” på ca 20 m. Jag fick pröva mig fram på flera ställen innan jag hittade ett där snön kändes hyfsat stabil. Ändå sjönk jag ner långt över knäna på varenda steg. Sakta med säkert kom jag i alla fall ner, och nu var det bara att hoppas att övriga gänget också fixade det.

  

När alla väl var lyckligt och väl nere var resten av backen ner mot sjön inga större problem. Men återigen passerade vi en fjällsjö utan att se särskilt mycket vatten. Men vad gjorde det, för nu sken äntligen solen och vi gick och stornjöt. Det var t.o.m. så vi vågade utmana ödet och ta av oss regnbyxorna.

Efter att ha passerat sjön väntade en liten uppförsbacke innan vi var framme vid tröskeln inför den sista utförsbacken. Men först en liten paus i solskenet och nu var det verkligen hög tid att ta fram den lilla kåsan för första gången idag.

    
Skål för allt pulsande och att livet just nu leker i solen. Och humöret var som sagt på topp!

Styrkta till kropp o själ var den sista uppförsbacken en baggis och nu stod vi äntligen på toppen av tröskeln på 1 000m höjd och hade bara en låååång nedförsbacke kvar. Framför oss såg vi snö, och åter snö som sluttade, och långt där nere ett plant snöfält som vi antog var sjön vid Sorjushytta.

Långt där nere skymtar dagens mål – Sorjushytta.

Trots att benmusklerna nu var rejält trötta var det riktigt skönt att börja gå utför. Och återigen en tacksam tanke till all snön. Det hade varit betydligt jobbigare att gå ner här med bara stenskravel att gå på. Med målet så nära lät jag de flesta i gänget ge sig av i förväg, eftersom Åse ville ta det lugnt nerför backen. Som små svarta myror mot snön försvann de ner mot bron, medan vi tog oss ner steg för steg. Efter stigningen innan och allt pulsande var jag hyfsat svett och nu började jag verkligen frysa. Tror aldrig att jag varit så frusen på en fjällvandring innan. Det hjälpte inte att förstärka klädseln, och att röra sig varm gick inte i backen. Stugan verkade aldrig komma inom räckhåll.

Men till slut så var vi äntligen framme. Resten av gänget väntade på verandan och hade hunnit utforska stugområdet.

Nära nära men ACK så långt bort

  
Äntligen – SORJUSHYTTA!!

Som vanligt tog det inte lång tid innan det sprakade en värmande brasa i kaminen och alla blöta kläder och kängor var upphängda på tork. När Anna insåg hur mycket jag frös, tog det inte lång tid innan lite värmande medicin fanns upphällt i glasen, och jag var placerad vid brasan.

  
En värmande skål

Resten av kvällen har jag lite dimmiga minnen av, inte pga Whiskyn, utan pga att jag nu kände mig riktigt ruggig och dålig. Dessutom började jag återfrysa så fort jag stack ut näsan utanför dörren.  Längtade bara till sängen….   Men innan dess var det en hel del saker som måste göras, som middag, stretching, massage, materielvård och en titt på kartan för att planera morgondagens etapp.

  
Några interiörbilder.

Till slut kom jag äntligen i säng och somnade helt ovaggad. Men säg den glädje som varar, givetvis behövde jag gå ut runt midnatt. Men midnattssolen gjorde att det faktiskt var värt det!