26juni

NEJ!!! Idag vill jag inte vakna!! Ont i hela kroppen, frusen och halsen värker….. Gode Gud låt mig dö här och nu… eller åtminstone få stanna kvar i stugan….
Men som ansvarig för vandringen var det bara önskedrömmar. Bara att masa sig ur sängen och intala sig att de 16 km fram till Staddajåkkastugan skulle gå som en dans. Idag gick det inte att få fram ett ljud över läpparna, så det får bli att leda med hjälp av visslingar och tecken.

Morgonen var kylig, bara någon plusgrad, så vi förstärkte upp klädseln, men solen skulle säkert värma på under dagen.

  
Klara för dagens vandring hem till Sverige och Staddajåkkastugorna.

Oj vad det kändes motigt att börja flytta på fötterna framåt. Nedkylningen i går hade verkligen fått förkylningen att ta fart, och det kändes att febern rasade i kroppen. Kanske tur att jag inte hade med mig någon febertermometer. Däremot satte jag på pulsbandet så jag skulle ha lite koll på hur hårt hjärtat jobbade, och pulsen skenade snabbt upp till en arbetspuls på 90% av max, trots att det inte var uppför…
Vi började som vi slutade i går, med att pulsa i snö. Men nu gick det bara svagt nedför och snön var lätt att gå på. Och vi slapp blockterrängen som dolde sig under all snön. TACK!!!!

Solen började nu gassa ordentligt, och alla jackor och varna tröjor mm åkta av i en hast, och nu gick vi bara och njöt i solskenet. Det här kommer att bli en underbar dag i fjällen!

  

Till vänster om oss hade vi sjön Bajit Sorjusjávri som enl alla guideböcker skall vara väldigt vacker. Och det är den säkert, men för oss visade den sig med ett vitt täcke. I sjön finns den speciella stenformationen ”de kyssande stenarna” och den såg vi i fjärran. Men varför detta namn? Var ju bara två stenar som stod nära varandra!  I kapp med att solen strålade alltmer steg humöret, och snart började gänget framföra diverse sånger. Just den här gick ju bra i år nu när Kristina inte var med…..

Ett glatt gäng vid sjön Bajit Sorjusjávri

 

När vi nu närmade oss stenformationen och kom upp i jämnhöjd med den, och framförallt när vi passerat den, blev det glasklart varför den fått sitt namn. Riktigt häftigt att se, synd bara att det var så mycket snö. Är förmodligen ännu finare när den reser sig ur sjön. Här blev det givetvis en längre paus där kamerorna gick varma.

  
De kyssande stenarna

Nu började sjön smalna av till ett litet sund, och långt, lång där borta kunde jag skönja konsul Perssons stuga. I och för sig bara som en liten svart prick, och det var bara jag som såg den. Förmodligen beroende på att jag visste att den skulle finnas i slutet av sjön.. Men… vi närmade oss Sverige! Det såg i alla fall ut som om vi skulle få en behaglig vandring till stugan. Framför oss hade vi en inte särskilt brant snötäckt sluttning på ca 200m, en jåkk och sen såg det inte ut att vara särskilt kuperat på sträckningen längs med sjön. Bara att sätta i hälarna och sätta full fart framåt/nedåt.. Vi kanske skulle kunna komma fram till stugorna hyfsat tidigt idag…

     
Vy över slutet av norska Bajit Sorjusjávri, som övergår i svenska Sårjåsjaure, samt vy tillbaka mot snöfältet vi passerat.

Oj vad fel jag hade. Det tog oss nästan en timme att ta oss fram de 200 metrarna på snöfältet med den avslutande bäcken. Nu började jag bli ordentligt orolig för tidshållningen. Att förflytta sig med en hastighet av 400m i timmen innebär en lååång arbetsdag. Vi borde legat på åtminstone 2,1 km i timmen. Hoppas resten av sträckan är mindre snörik!

Innan vi passerade den svenska gränsen hade vi den omtalade ”hemska” norska bron över jåkken Kokedaltinden, som jag lovat Siw att hon skulle slippa. Men eftersom det var så mycket snö och så lite snösmältning slapp alla att gå över bron. Jåkken var inte särskilt strid eller djup så jag bedömde att ett vad skulle gå fortare.

 

Vadet såg ut att gå bra på alla håll o kanter, men man skall inte ropa HEJ förrän man är över ån…… Jag gick först över den stridaste delen till en liten ö, och lät sen två av deltagarna fortsätta själva medan jag koncentrerade mig på de andra. När jag slängde en blick över axeln höll blodet på att frysa till is i mina ådror. Såg en av tjejerna ligga på knä i vattnet och sakta resa sig upp. Försökte ropa om allt var ok, men inte ett ljud kom över mina läppar. Fick bli en busvissling, och tack o lov fick jag en tumme upp som svar. Visade sig att hon ramlat och slagit pannan i en sten….. Kunde gått riktigt illa…. Det komiska i situationen var att hennes första tanke efter smällen, och smärtan, var att nu får Eva trycka på röda knappen på sin SPOT. Efter den här händelsen kommer jag inte att låta någon gå över det enklaste vattendrag utan övervakning….
När alla väl kommit över smakade lunchen superbt, och jag hade utan problem kunnat somna  här. Var fruktansvärt matt i hela kroppen.

Efter en dryg timmes lunchrast styrde vi stegen mot gränsen, och SVERIGE.

Inga backar, ingen besvärlig snö, utan bara en fin vandring längs med Sårjåsjaures. Egentligen borde livet lekt och vi bara flugit fram mot slutet av sjön. Men de fem kilometrarna fram till konsul Perssons stuga var jäääääättelåååååånga, och pulsen fortsatte ligga på en oroväckande hög nivå. När jag planerade vandringen hade jag först tänkt mig att vi skulle stannat vid konsulns stuga, men enl STF så öppnade den inte förrän 1 juli. Men oj vad jag gick och hoppades på att stugan ändå var öppen, tanken på en säng var helt underbar.

JAAAA!!!!! Dörren var öppen, vi kunde göra halt här för dagen…… men nu startade en inre konflikt i mig. Helt underbart att få stanna och lägga sig, men då skulle morgondagens etapp bli sex kilometer längre.. Hmmm. Jag slängde ut frågan och det sunda förnufter vann. Givetvis skulle vi fortsätta efter en kaffepaus vid stugan. SUCK, men ett helt rätt beslut…

  

             
Konsul Perssons stuga från 1922. Stugan ligger fint vid Sårjåsjaures strand, där Lisbeth och jag villigt poserar innan kaffet är klart. Precis vid husknuten dånar vattnet ner i ett 10 meter högt vattenfall.

En härlig men alltför kort rast utanför konsul Perssons stuga. En plats jag verkligen kan rekommendera!

 

De sista sex kilometrarna fram till Staddajåkka har jag väldigt dimmiga minnen av. Tror att det startade med en liten uppförsbacke, följt av ett längre snöfält nerför. Resten av sträckan fram till bron har jag faktiskt inget minne av. Skyller helt på feberdimman, men vi kom lyckligt och väl fram, dock väldigt sent. Ungefär vid 2130 kom sista gänget fram till stugorna, och det är minst ett par timmar för sent med tanke på hur relativt lätt vandringen varit under dagen.

  

Vy fram mot Staddajåkkastugorna med vyn över sjön Gáhpesluoppal och de efterlängtade stugorna.

GOD NATT!