27 juni

Har sovit dåligt i natt och känner mig absolut varken bättre eller utvilad, och har fortfarande inte fått tillbaka rösten. Halsproblemen har dessutom kompletterats med hosta och snuva. Hurra, det kommer att bli en underbar dag! Blir det ingen förbättring det kommande dygnet så kommer jag att bryta i Staloluokta. Resterande del av vandringen är betydligt lättare, så då får gänget klara sig själva.

När stugan var städad och klar (betydligt renare än när vi flyttade in i går kväll), och alla hittat sina prylar i kaoset, hade Linnéa lösningen för min hals. Ta en slurk ”hojtarolja” så känns det mycket bättre..

    
USCH!!!  Att börja dagen kl 0815 med något starkt är inget att rekommendera.

Kan inte säga att det hjälpte, snarare tvärtom. Nu sved det ordentligt i halsen. VATTEN!!!!

Traditionen säger ju att vi skall börja varje dag med ett gruppfoto, så det var bara att beordra uppställning utanför stugan. Finns det ingen stugvärd som kan ta fotot är det bara att rigga gorillastativet på ryggan och ta fram fjärrutlösaren.

     

Om det var morgonsupen eller febern vet jag inte, men den här dagen är bara ett enda stort töcken för mig.  Därför kommer det att bli väldigt lite text, men bilderna får tala för sig själva.

 

    Dagens etapp inleddes med vandring i videsnår och mycket vatten. Snöfälten blev allt mindre, och sluttade inte längre så mycket. Något som
Åse var tacksam över eftersom hennes knä nu var rejält ömt efter allt pulsande.

Sträckan var lite kuperad, och på en av trösklarna passar Anna på att titta tillbaka mot de norska fjällen.

Eva verkar lite trött idag, så bäst att vi kollar att det stämmer som hon skrev i planeringen. Jo, vi verkar vara där vi ska, och på väg åt rätt håll.

Ju närmre Staloluokta vi kom desto fler spår från istiden fanns det. Bakom de här mjuka åsarna skymtade vi Virihaure

 

Några kilometer innan Stalo kom vi upp på en liten höjd, och nu var sista chansen att titta tillbaka mot startplatsen och Sulitijelmamassivet. Det var en mäktig syn, och jag har faktiskt ett glasklart minne av det norska massivet i fjärran. Inte så dåligt marscherat av oss ändå, det såg ju ut att ligga långt borta!

Äntligen, äntligen kom vi upp på sista höjden och kunde se den lilla, men utsträckta, samebyn Staloluokta. Till skillnad mot förra gången 2007 sken nu solen över stugorna och det såg riktigt välkomnande ut. När vi gick ner från höjden genom skogen blev vi bryskt tillbakakastade till våren. Björkarna höll precis på att slå ut, så nu fick vi uppleva ytterligare en årstid igen.

Dagens hägrande mål - Staloluokta

Nyutslagen björk gav oss vårkänslor

Hmmm, nästan lika mycket som när vi startade…. Vem har lagt prylar i min rygga?

 

Vi möttes av en mycket trevlig stugvärd, Anne-Lie, som bla frågade om vi ville ha röding. Självklart ville vi det! En annan prioriterad verksamhet nu var att sätta på lite kaffevatten. Vi fick ju inte missa eftermiddagskaffet. Gissa om det smakade gott! Sen var det provianteringsdax. Anne-Lie hade berättat för oss att det var farmor som drivit minilivsen nere i byn, men att den nu stängt. Synd, för det var en mycket mysig och relativt billig liten kiosk. Nu fick det bli den som låg i närheten av stugan.

  
Lite godis, dricka samt torkat renkött inhandlades

Nu var det dags för dagens höjdpunkt. Tvättning och BASTU! Bastun ligger oerhört vackert nere vid sjön, och jag kommer ihåg hur skönt det varit att slänga sig i det kalla vattnet efter bastun. Men den här gången vågade jag inte chocka kroppen, så det fick bli en kort bastu och tvättning med varmt vatten. Jätteskönt, men den varma bastun tog nästan knäcken på mig och jag kände hur de sista krafterna försvann. Backen tillbaka upp till stugan var skitjobbig, och då bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag stannar här några dagar! Men den bomben släpper jag inte förrän i morgon…

Tillbaka uppe i stugan väntade sex fina rödingar på oss, som nu skulle tillagas enligt konstens alla regler. Fram med stekjärnen, i med smör och……. Nääää vad händer, rena Lûtzendimman infann sig i köket.

Lisbeth o Katarina fortsatte steka fisk i oljudet medan vi andra flydde ut. Jag skickade iväg Linnéa för att försöka hitta stugvärden, eller någon annan larmkunnig person. Vi visste ju att Anne-Lie var ute och samlade björk till kåtan. Några samer som gick förbi kom med flera goda råd, men hade ingen aning om hur man dödade larmet. 

Jag som tänkt gå och lägga mig tidigt, flydde nu istället ut med kameran i högsta hugg. Inte för att jag orkade gå upp och ta några avancerade bilder, men kyrkkåtan måste ju förevigas även denna gång. Och ”solnedgången” över sjön var det ju inget fel på heller.

  

 

Äntligen kunde vi njuta av vår goda middag.

Host, host och snörvel….