28 juni

I natt har jag sovit jätteskönt, och kände mig faktiskt lite bättre. Lät fortfarande som en kråka som kraxar men tror att febern nu gått under 39 grader. Dagens etapp var bara 12 km så det skulle jag kanske trots allt överleva.
Utsikten från matsalen i Stalo är verkligen bedövande fin. Framförallt som i morse när solen redan vid 0600 gassade över sjön med några få vita molntussar på himlen. Vi kommer att få en ny härlig dag i fjällen!
Hos övriga i gänget var humöret på topp, och Åse sa inget om något ont knä, så det var bara att förbereda sig på en etapp till Arasluoktastugorna. Stugvärden varnade oss för att den vanliga stigen kunde vara väldigt blöt och snöig, och rekommenderade en annan väg. Hon visade vägen på kartan men gav en beskrivning som var helt annorlunda. Eftersom jag bara kunde kraxa fram några enstaka ord tog jag aldrig upp någon vägdiskussion med henne, utan bestämde att vi gick efter hennes ord, dvs började med att följa den vanliga stigen.

Innan vi kom iväg handlade Lisbeth, Katarina och Linnéa hemstickade färgglada mössor av henne. Sen fick hon ställa upp som fotograf.

  
Hej då Staloluokta! På återseende nästa år, men då kommer vi med helikopter.

Stalo är en fin sameby och som sagt väldigt avlång. Något som Linnéa verkligen blev varse igår när hon sprang och jagade stugvärden. Vi passerade igenom byn och vek sen av på stigen mot Arasluokta. Det blev med andra ord den vanliga leden dit. Det var skönt att det var så tidigt på säsongen så myggen inte vaknat fullt ut ännu, eftersom första biten gick genom en björkskog. Men det var gott om andra surrande  flygetyg som uppenbarligen inte lämnat in någon färdplan.

 

Men efterhand som stigen ledde uppåt försvann allt som surrade, och vi kunde börja njuta av utsikten över Virihaure. Men backen var verkligen seg, och pulsen steg snabbt. Jag gick först med Åse efter mig, och sen kom resten av gänget på led på spängerna. Trodde jag i alla fall….  Tyckte jag hade ett lågt och jämt tempo, men tydligen orkade jag inte hålla farten eftersom jag hörde steg precis bakom mig hela tiden. Jag ökade farten men Åse hängde tydligen på bra. Även hon och hennes knä hade kanske piggnat till under natten. Men så hörde jag Lisbeths glada röst bakom mig: ”Bara så att du vet så är det jag som är bakom dig. Åse stannade längre ner i backen” Jag hade glömt att fälla ut backspeglarna, och litat på att få rapporter bakifrån. Hjärnan var nog inte med till 100% i dag heller. Bara att göra en paus så gruppen blev samlad igen.

 

  

Till slut kom vi upp på sluttningen av Unna Dijdder med en mäktig vy ut över sjön, så här fick det bli förmiddagsfika. Tror att det var på samma ställe vi fikade 2004 - Det var verkligen skönt att få sitta ner och ge kroppen en ny påfyllning av febernedsättande medel.

FILM RAST

Fikapausen blev lång, och kamerorna gick varma, men tillslut kom vi iväg och fortsatte nu att gå på kanten av Unna Dijdder, innan vi svängde av platån. Nu hade vi en härlig vandring, även om det var lite småkuperat. För första gången under årets vandring tyckte även jag att livet lekte och att det gick lätt att gå. Det blev snart lättnader i klädseln, och byxorna rullades upp så långt det gick. När vi kom fram till några av de små sjöarna började det suga i mattarmen så nu fick det bli lunch.

 

Lunch, och nu passar det bra att torka stumpor och kängor

 

  

Men först skulle vi ”bara” ta oss ner till stugorna. Nu visade det sig att det inte var så bara… Det var inga långa backar men det fanns snöfält och steniga småbackar, så nu var vi återigen nära att slå vårt hastighetsrekord från Sorjussjön. För att inte Åse skulle känna sig stressad med sitt dåliga knä, släppte jag resten av gänget som fick gå i förväg ner till stugorna. Dock med ett klart direktiv. Kaffevattnet skall vara klart när vi kommer!

 

Arasluoktastugorna som ligger så välkomnande nere i viken.

Backen ner till stugorna tog sin lilla tid, och när vi väl kommit ner visade det sig att leden inte gick raka vägen, utan vi fick runda en udde. Men så småningom var även vi nere, och jodå kaffet var klart.

  
Eftermiddagsfika, och en titt på morgondagens sträcka.

Det var verkligen skönt att sitta utanför stugan i solen och fika och småprata. Givetvis stretchades det också, och Lisbeth fick fram en balja och gav sina fötter en skön kur. Nu hade vi även tid att sitta och titta på kartan och läsa min färdbeskrivning i lugn o ro. Kvar på vandringen var nu en kort etapp på 12 km samt två längre etapper på ca 18 km. Efter en titt på GPSn var det bara att konstatera att vårt tempo genom fjällvärlden inte var så högt som det borde. Hittills hade vi rört oss med ca 1,6 km/timme, vilket med tanke på hur relativt lättgångna sträckorna varit, måste ökas till de två längre sträckorna som skulle avsluta vandringen. Vi måste komma upp till ett snitt på åtminstone 2 km/timme. Inga mer sena kvällsvandringar, det orkar jag bara inte med!’
Om det var mitt krav på högre tempo på de längre distanserna vet jag inte, men Åse meddelade mig nu att hon tänkte avbryta vandringen pga sitt opererade knä som nu var rejält ömt och svullet. Hennes tanke var att ta sig tillbaka till Staloluokta med båt och sen flyga helikopter till Vaisaluokta där hon skulle återförenas med oss. Ett klokt beslut, och frågan var om jag skulle göra henne sällskap. Beslöt mig dock för att återigen sova på saken. Förkylningen kanske skulle försvinna i natt…..
Dagen avslutades med en delikat middag bestående av renskavsgryta med trattkantareller och vildris. Den enda maten jag torkat själv och släpat med mig runt på fjället. Gott, gott, men alldeles för mycket. Efter middagen blev jag skickad i säng av mina huskamrater Lisbeth o Linnéa. –”Vi tar disken om du går och lägger dig och sover dig frisk”

Jätteskönt, och jag somnade på två röda sekunder och har inget hört av deras stökanden i stugan. Tack för den här tidiga kvällen!