29 juni

Även i natt har jag sovit ordentligt så nu hade jag gett upp alla tankar på att bryta. Frukost och stugstädning gick jättefort, förmodligen för att vi delat upp oss på två stugor. Åse hade fått besked om att hennes båt skulle gå klockan 0930, men vi beslöt oss för att inte stanna och vinka av henne. Även om det bara var 12 km till Låddejåhkka så ville vi komma iväg lite tidigare. Men först skulle vi krama Åse farväl för ett par dagar, och dessförinnan ta det sista gruppfotot.

Gänget samlat för sista gången under vandringen

Kändes väldigt konstigt att lämna en gruppmedlem kvar vid en stuga, det har vi tack och lov sluppit tidigare år. Åse berättade sen att hon också känt det väldigt konstigt, ensamt och jobbigt när hon såg oss gå. De sista direktiven hon fick av mig var att inte gå ner och hämta vatten vid den farliga kanten nere vid jåkken, och det lovade hon att hon inte skulle göra.

 

På väg mot nästa stuga, men först måste GPSn sättas på.

Även dagens etapp började uppför och pulsen slog snart oroväckande fort. Det fick bli ett antal andhämtningsstopp då vi passade på att titta tillbaka mot samelägret Arasluokta. Då får vi se Åse beväpnad med hink gå ner till jåkken…..Nu vågade vi inte fortsätta uppåt förrän vi såg henne lyckligt och väl komma inom synhåll igen. Hade hon drullat i så kunde hon mycket väl drunknat eftersom det inte gick att ta sig upp för kanterna. FY Åse! Nästa år blir det skriftliga order som skall kvitteras (gäller alla..) Efter den här oplanerade 20-minuterspausen fortsatte vi uppåt. Belöningen lät inte vänta på sig, samma underbara väder och en underbar vy ut över sjön med fjälltoppar i bakgrunden.

 

 

 

När vi kommit uppåt en bit fick jag syn på ett stenblock och fick i mitt inre världens fotoblick. Jag bara måste testa om det blir bra! Sagt och gjort jag slängde mig på mage (utan tanke på att jag skulle ta mig upp sen), och riktade kameran in mot stenblocket. Det kändes som om det kunde bli en bra bild, men ingen förstod först varför jag slängt mig ner där.. Jag låter bilden tala så får ni bedöma kvalitén själva.

Fotografen Eva in action ….

Resultatet…..

 

När alla backarna var avklarade fick vi en underbar vandring längs med fjället Aras. Här påminde etappen väldigt mycket om gårdagens med en kanonutsikt över Virrihjaure. Här uppe fick det bli en kaffepaus samtidigt som vi nu lättade ordentligt på klädseln. Nu åkte tom shortsen fram och på, och det var första gången jag vandrade i shorts. Men det var verkligen svalt och skönt. En titt på mina tekniska hjälpmedel visade att vi nu höll en snittfart på 2,2 km trots att det gått uppför ganska mycket. Helt godkänt, och det gav hopp om att komma fram hyfsat tidigt i kväll.

 

En liten inläsning på kartan och jo det stämde.

            
Vi skulle snart gå nerför backen mot bron över jåkken Miellädna. En hyfsat lång stålbro men utan gungeligung. På andra sidan finns en grav med en minnesskylt om en stupad krigsfånge från ett norskt krigsläger.

Efter bron gav vi oss i kast med en lång, inte särskilt brant men väldigt seg uppförsbacke. Nu stiftade vi åter bekantskap med snöfälten både uppför och sluttande i sidled. Men fortfarande väldigt lätta att gå över även om de började bli lite smöriga. Halvvägs upp i backen såg vi det provisoriska samelägret där de hade haft kalvmärkning i ett par dygn. Om markeringen, som vi gick förbi betyder kalvmärkningsområde (se bild nedan) vet jag inte, men vi gjorde en avancerad gissning på att det var så. Nu började tom jag tycka att allt flöt på bra och tempot var behagligt. Hjärtat pumpade på men det var helt ok. Då hör jag plötsligt Lisbeth ropa bakom mig. Aj aj, jag måste stanna NU!!!! Eftersom vi var mitt på ett snöfält försökte jag få henne att fortsätta några meter till, tills vi nådde fast mark. Hon hade fått kramp och jätteont i låret.

   
Kalvmärkningsområdes symbol??                                                                                               Första hjälpen vid kramp

Humle o Dumle följde oss intresserat så länge de kunde

 

När vi äntligen kom upp på platån Pårka Bcakka följe en lätt vandring mellan stenar, fjällängar och snö. Lisbeth tog det lugnt över snöfälten och utför eftersom hon gissade att hennes problem var att hon tagit för långa kliv i snön. Hon har helt enkelt gått i mina fotspår för länge, och det var för långa steg för hennes korta ben.

Snart dök en bekant figur upp framför oss. Den väldigt speciella bergsformationen, rauken som ser ut som en kamel.

  

Nu sluttade det utför i ett par kilometer ner mot Låddejåhkka, men vi höll ett lågt och värdigt tempo. Inga fler krampanfall här inte! Nedanför oss såg vi jåkken och stugorna. Återigen, så nära men ändå så långt borta. Bredvid oss hade vi en bäck som innehöll ett maffigt snölager.  Hade vi inte varit så trötta hade det säkert blivit en fikapaus här i backen, men nu ville alla bara komma fram till stugan.

Låddejåhkkastugorna hägrade….

     
… men först skulle vi ta oss över bron över jåkken. Precis som de andra gångerna jag passerat bron blev det ett fotostopp för att plåta jåkkens spår på berget.

Ungefär klockan 1640 var vi framme vid stugorna, och lyckades prata till oss ett par enkelrum. Ett till en sjuk färdledare och ett till en snarkande Anna. Tur att det inte är högsäsong i fjällen !
Efter lite shopping hos stugvärden var det jätteskönt att få tvätta av sig allt svbett från dagen . men upptäckte då att jag måste ha glömt min lilla gula tvättlapp i Arasluokta. Synd för den var precis lagom stor. Jag muttrade lite över detta för Lisbeth, men ingen idé att gråta över spilld mjölk.

Middagen fixades snart till och som en extra belöning hade vi lyckats köpa mjukt bröd, nybakade glödkakor. Mums!!!! Och till detta festades det på några håll med en öl. Oväntade shoppingar är alltid välkomna!

Lisbeth och Linnéa njuter av rökt renkorv, glödkaka och en folköl.

Klockan kvart i sju hade jag krupit ner i sängen (ja jag slapp disken i dag med) och det var verkligen skönt med ett eget rum. Nu kan jag snörvla, nysa och hosta hur mycket jag vill hela natten utan att vara rädd för att väcka någon
Även de övriga kom hyfsat tidigt i säng. Lisbeth vaknade mitt i natten, och lyckades då tappa några små svarta magneter utanför stugan. Efter ett idogt letande hittade hon dem, samt en liten gul nätpåse…..

Vi sov i alla fall gott allihop denna den sista natten i någon av samernas stuga. I morgon väntar Kutjaure som tillhör STF:

  
                                               Farväl Badjelannta.                                                     Ett redigerat Lisbethfoto av midnattssolen vid Låddejåhkkka