1 juli

Det måste vara något fel på klockan.. Det kan omöjligt ha gått 10 timmar sen jag la mig… Vill inte gå upp…  Men nej klockan gick helt riktigt, den var verkligen 0600 och det VAR onekligen tid att gå upp. Hela kroppen protesterade, och jag var återigen glad att jag inte hade någon febertermometer. Men kom igen nu, det är ju sista vandringsdagen. …” bara ”18 km….

Det var onekligen tungt i morse, men när frukosten var avverkad och ryggsäcken packad så kändes det lite bättre. Städningen gick fort och, och ännu en gång var vi klara att ge oss av innan klockan var 0800. Bra jobbat tjejer!

 Klara för att lämna Kutjaure och ge oss i kast med årets sista etapp till Vaisaluokta

Återigen startade vi med en rejäl uppförsbacke. Kanske inte så brant den här gången men desto längre. Men efter att ha studerat kartan noggrant tyckte jag nog att jag skulle kunna överleva även den här stigningen. För sen var det enligt kartan slut med uppförsbackar. En sanning med en viss modifikation visade det sig. Man får aldrig glömma att backar som understiger en stigning på 10m ej ger några höjdkurvor på kartan….

Redan efter att ha vandrat i 10 minuter var det dags för den första pausen för att justera klädseln. Det kommer att bli en solig och varm dag även i dag!

Dagens första paus kom tidigt. Men vyn ut över en liten sjö och Akka gjorde det väl värt att stanna en stund.

Mjölksyran steg i kroppen och hjärtat skenade (96%av maxpulsen…) men sakta men säkert segade vi oss uppåt. Bara att bita ihop och välsigna den konditionsträning jag plågat mig igenom. Utan all träning hade jag förmodligen inte kommit så här långt.

I takt med att vi kom allt högre upp blev marken mer och mer snötäckt. Nu började det dessutom att bli jobbigt att pulsa i den blöta snön, och gissa om Lisbeth var noga att ha rätt steglängd.

Solen och vattnet kommer snart att besegra snön, men vi kunde njuta av flera små vattenfall som försvann ner i snötäcket.

Det kändes dock lite riskfyllt när man studerade ett forsande fall som på bilden ovan. Och sen insåg att en fallfärdig knappt upptinad bro skulle bli vårt fasta stöd när vi tog oss över det forsande vattnet. Jag som gick först höll på att trampa rakt igenom då snödrivan på bron inte höll och det visade sig att det fattades en planka under.

 

Efter broäventyret gick allt så mycket lättare, och den sista kilometern av backen gick riktigt fort. I mitt planeringstänk trodde jag att vi i bästa fall skulle vara här lagom till förmiddagskaffet, men vi var här alldeles för tidigt för att fika. Vi beslöt att knalla på en stund till. När stigningen tog slut bredde nu en stor högplatå ut sig med rullstensåsar som skulle forceras. Men de var tack o lov inte särskilt höga. Vi gick nu på ca 800 meters höjd längs med kanten av sjön Gårssåjávrre. Ännu en sjö som till stora delar var täckt av ett vitt täcke. När klockan närmade sig 10 tyckte vi att vi var väl värda en längre fikapaus.

En lång härlig rast på en av rullstensåsarna

Belöningen för ett hyfsat högt tempo (det var jag som satte farten och jag kan garantera att vi verkligen inte sprang) är att kunna unna sig lite längre raster. På den här fikaåsen stannade vi nästan i en timme och hade det verkligen skönt. Framför oss, inte särskilt långt borta, såg vi vindskyddet där jag hade planerat in lunchen. Men även den flyttades fram.

I bortre änden av Gårssåjávrre finns ett vindskydd i form av en nödstuga. Men den passerade vi bara.

Fram till nästa sjö, Guossájávrre  var det en ganska behaglig vandring på knappt 2 km, och åsarna var inte särskilt höga. Med andra ord väldigt lättgånget, och den här sjön visade lite mer av sitt blåa vatten.

Guossájávrre, och längst bort i bild syns början till nedförsbacken ner mot Akkajaure

Hela gänget inkl. en inklippt färdledare som ville vara med…. Nu skall det bli lunch, och siktet var inställt på en grön plätt mellan snöfälten.

Sista snön sen en lång lunchrast

Bättre förrätt får man leta efter. Jättegott!

Klara för sista biten av högplatån. Nu vill vi se Akkajaure

När vi gick förbi den här metallbiten började återigen fantasin flöda. Den kommer säkert från det störtade Herculesplanet, sa Lisbeth, och hon fick raskt medhåll. Känns dock som om det är lite för långt från haveriplatsen, så det finns nog något annat svar på mysteriet. Någon som vet vad detta är?

Äntligen skymtade den blåa sjön nedanför oss. Nu kändes det som att vandringen verkligen var inne på finalen. På andra sidan sjön lyste Kebnekaisemassivet vitt och inbjudande. Det får snart bli en ny tur dit….

Men bara för att det äntligen började slutta utför innebar det inte att vandringen blev lätt. Nu startade faktiskt en av dagens jobbigaste etapper. Det var väldigt stenigt, och benmusklerna började protestera. Dessutom var det en farligt fin utsikt, risken var stor att man lyfte blicken från stigen och istället tittade på vyerna. Lätt att snubbla då!

På spaning efter ett bra fikaställe. Observera den lilla gula påsen på ryggsäcken (den omtalade tvättlappen!)

Vi hittade en fin platå som låg lite i lä, och här bredde vi snabbt ut oss och bara hade det skönt i solen. Efter kaffet grävde jag djupt i bottenfacket av ryggsäcken, och hittade då en liten flaska. Javisst ja, den 60% iga romen som jag skulle hällt i chokladpuddingen andra kvällen. Hur kunde jag glömma den.  Skyller på att det var kvällen jag frös så. Men nu kom den väl till pass. Fram med de små kåsorna och ett par droppar i varje, och SKÅL!  OJJJ vad starkt. Lisbeth blev högröd i ansiktet och sen anslöt hon sig till min tysta klubb länge. När rösten väl kom tillbaka så sa hon bara usch!!! Det är tacken det, tur det inte blev så många millilitrar per person för då kunde vi verkligen snubblat på nervägen. Vi gick och diskuterade om Åse lyckats få piloten att flyga till Vaisaluokta, och om hon nu satt och väntade på oss i stugan. Oberoende var hon var så måste det vara lite ensamt och segt nu.

Innan vi började vandringen ner från fjället bytte vi om till långbyxor för att slippa ev attacker från myggen. Visade sig vara ett smart drag, även om det nu inte kryllade av odjuren i år.

Sista kaffepausen, och som vanligt med kanonutsikt

Så hade vi då äntligen, snubblat, kasat och glidit ner till Vaisaluokta sameby. Här fanns en välkomnande skylt som talade om att det bara var två kilometer kvar till stugan. Ett stenkast…. Tog glädjen lite från de andra när jag påminde om Grundstens varning för sträckan – att den känns väldigt lång.

Snart framme…. Eller……

Efter bara ca 500 m kom vi fram till kyrkkåtan i byn. Lite kulturella måste vi vara, så vi stegade raskt fram mot kåtorna. Fanns en gammal och så en ny som användes.
Den var fin men vi tyckte inte den var lika stämningsfull som Saltoluoktas och Staloluoktas
(som förövrigt ingen var inne i i år tack vara brandlarmet)

Efter lite individuell meditation hittade vi gästboken, och vi var nyfikna på om Åse varit där och skrivit. Hon borde ha tagit sig till kåtorna om hon tillbringat över ett dygn i Vaisaluokta  Det var ju som sagt bara 1,5  km dit. Men ingen notis av Åse i boken, så då kanske hon inte kommit till Vaisaluokta utan väntade i Ritsem.

Vaisaluokta kyrkkåta.  Kändes helt rätt att tacka högre makter för att jag faktiskt lyckats komma så här långt. Givetvis skrevs det i gästboken också.

  
Snacka om jo- jo vandring!!!  Här gällde det att hålla tungan rätt i mun så det inte skulle bli något benbrott sista dagen.

Men till slut såg vi äntligen stugan, och Åse. Det är hennes bild ovan th, så som det såg ut när vi kom snubblande genom skogen. Det blev stort kramkalas innan stugvärden frågade om vi ville ha lite saft. Det satt verkligen fint, och det blev betydligt mer än ett glas per person. Åse, som hunnit lära känna stugvärden meddelade att det var en fd kollega till mig, och att vi hade gemensamma bekanta.

Framme!!

Saft ÄR gott, och vi tömde nästan hela dunken.

Det var verkligen en underbar känsla att stå vid stugan och veta att vandringen nu var slut, och att jag mot alla odds lyckats släpa mig ända hit. Hade det varit en privat vandring hade jag stannat redan i NY- Sulitelma och väntat ut förkylningen, men det var inget alternativ den här gången. Nu utbröt allmänt pyssel, där utrustning las på tork, stretching mm. Jag tyckte det var jätteskönt att ringa hem och prata  nej kraxa ska det vara) med Magnus och meddela att alla var framme och OK. Det blev i och för sig ett rekordkort samtal då det mest var en monolog från honom…

Men innan det stora matbestyret startade blev det uppställning för utdelning av soldatprovsmärken. I år var det ingen kransutdelning, men alla var glada och stolta över sina märken. Bra jobbat tjejer!

Så var Midnattssolsvandringen i Padjelanta 2014 slut. En härlig vandring med ett gott gäng.

När vi satt samlade vi middagsbordet utbytte vi berättelser med Åse om vad vi varit med om, och tvärtom. Hon var väldigt nöjd med sina ensamma dagar och hade förutom en fin båt- och sedan helikopterfärd, fått vara med och bakat glödkaka, varit på gudstjänst i Stalo samt fått njuta av mer röding. Med andra ord så var alla nöjda och glada.

Sista middagen med gänget i fjällstuga det här året.

Även den här sista kvällen blev de andra lik. Jag blev skickad i säng och behövde inte diska. Måste ju säga att jag inte protesterade det minsta, det var helt underbart att få sträcka ut sig och slappa. Vetskapen om att allt nu var över och gått bra gjorde att det kändes ännu bättre, och John Blund kom snart.

Men all saft och vatten jag druckit gjorde sig påmint, så det var bara att gå upp vid midnatt. Absolut inget jag svor över när jag såg hur fin midnattssolen var över Akka.

Akka belyst av den varmt lysande midnattssolen.