2 juli

I natt har jag bara hostat och snörvlat ordentligt ett par gånger så sömnen har varit god. Det har den nog varit hos de flesta, även om Anna tydligen haft en lite förvirrad natt…
När jag varit uppe i natt skakade jag henne så hon skulle sluta snarka. Först stirrade hon skräckslaget på mig som om jag skulle slå ihjäl henne, varpå hon snällt vände sig om. När jag sen var uppe ytterligare en gång vid 0400 fick hon för sig att det var Linnéa som klättrade upp i sängen ovanför henne. Varför vi två bytte säng mitt i natten måste ju bara bero på hennes snarkningar låg hon och funderade på. Men varför Linnéa?? Förvåningen var ännu större på morgonen när hon såg att det var jag som låg i min säng. – ” Är det DU som ligger där”???
En fråga som fick oss alla att undra hur det egentligen stod till hos Anna. Men sen fick vi förklaringen.

Efterhand som vi vaknade möttes vi av en underbar morgon. Klarblå himmel, sol och vindstilla. Vi satte oss på trappan och bara njöt av att inte behöva göra någonting idag. Dvs inget mer än att åka båt och buss.

Vad skönt att bara få sitta och slappa i solen utanför stugan.

Frukosten åt vi utomhus vid ett perfekt frukostbord. Bordet erövrades från stugvärden efter att han ännu en gång flytt när jag närmade mig honom. Har träffat många fd kollegor som varit stugvärdar, och alla har glatt pratat och undrat hur det är i firman idag. Men vår vän här i Vaisaluokta måtte tillhöra dem som inte hade något till övers för kvinnliga officerare. Han försvann alltid så fort jag närmade mig honom. Nu blev det stor fest på de sista knäckemackorna, och vi är verkligen tacksamma mot Wasa knäckebröd som delade ut så många mackor i vintras i samband med vasaloppsveckan. Det har varit perfekt att ha med färdigbredda mackor, även om åtminstone jag nu var lite trött på smakerna, men smidigt har det varit.

 

Tack Wasa knäckebröd. Hoppas ni kommer till Mora i vinter också!

Efter frukosten fick vi syn på The man in Black igen. Han stod och pratade med stugvärden på trappan och jag lyckades snappa upp att han försökt gå in i Sarek men misslyckats. Fortfarande gjorde han skäl för vårt smeknamn, trots värmen hade han även svarta handskar. De andra tyckte jag skulle gå ut igen och tjuvlyssna ännu mer, men det vägrade jag göra.

Städningen gick fort. Det var ju bara att slänga ut våra ryggsäckar och sen snabbt sopa och svabba av golvet. Sen fick vi en härlig förmiddag, som gick alldeles för fort, i solen på trappan. En snabb avtvättning på den fina tvättplatsen, och var vi färdiga att gå ner till båten.

En välordnad tvätt/duschplats

Nere på bryggan möttes vi av en spegelblank Akkajaure, och vyn bort mot Akkamassivet var riktigt magisk. M/S Stor Lule närmade sig bryggan i sakta mak, samtidigt som fler vandrare tog bryggan i besittning. Inkl vår Man in Black, som efter lite irrande på olika stigar vid stugan tydligen bestämt sig för att åka båt. Trots att vi haft hela förmiddagen på oss, var inte hela mitt gäng nere vid bryggan i god tid. Typiskt om någon missat båten nu! Men alla hann och vi fick tom vänta på några som kom springandes längs den steniga stranden.

Det blev en otroligt fin båtfärd över sjön, och framförallt är det sträckan längs med stranden mot Akka som etsat sig fast i mitt minne.. Det var jättekul att så här från sjösidan få se lite av sträckan vi gick i går, och var vi fikade innan nedförsbacken.

    

När vi svängde upp mot Ritsem blev det för kallt att sitta ute på däck så vi flyttade raskt in . Nu bestämde jag mig trots allt för att stilla allas vår nyfikenhet, så jag närmade mig vår mystiske vän och försökte inleda ett samtal på engelska med en väldigt svag och kraxig röst. Vi hade sen ett jättetrevligt samtal, och alla frågetecknen rätades ut. Men de tänker jag inte berätta om här. Han kände i alla fall igen oss, och frågade om det var vi med ” the coloured hats”.

    

I vanliga fall är sträckan från båtbryggan och upp till Ritsems Fjällgård seg, men i år var det segare än någonsin. Här försvann mina sista krafter, så när vi äntligen kom upp var det attack mot glassboxen som gällde. Men besvikelsen blev stor. Nästan alla glassarna var slut, och framförallt de strutarna jag gått och längtat efter. Fick nöja mig med en kall dricka. Alla andra festade på kaffe och bulle, och såg överlyckliga ut. Men det lockade faktiskt inte.

Anna och jag bestämde oss för att göra en attack på den cach som finns i Ritsem, men det visade sig att vi gått förbi den på vägen upp till Fjällgården. När vi kollade telefonerna visste vi exakt var den låg ,men jag kände absolut inte för att gå tillbaka ner en bit för att logga den., Men Anna gav sig iväg och lovade att även logga mig, och jag lovade att hålla bussen tills hon kom tillbaka. Nu har vi i alla fall fått vår nordligaste cach!  Tack Anna!

Bussresan var sövande men det var förvånande att se hur lite vatten det var i sjösystemet. Så här lite har det nog aldrig varit när jag varit här uppe.

Båtfärden över Langas blev en upplevelse. När jag sjönk ner på de hårda träbänkarna tänkte jag att nu kan inget mer hända, åtminstone inte idag….Men Linnéa charmade in sig hos killen i styrhytten, och plötsligt satt hon vid reglagen och körde…. Bara att be en bön och hoppas på det bästa. Om det var det bästa som hände eller inte vet jag inte, men lika plötsligt hamnade Lisbeth bredvid henne… Piff o Puff kör stor båt på Langas….. HJÄLP  släpp av mig!!!!

   
Kan det här verkligen gå bra?????

Med Guds försyn och att rätt skeppare la till vid bryggan, kom vi i alla fall lyckligt o väl över till Saltoluokta. Ryggsäckarna slängdes upp på kärran och utan dem på ryggen kom vi snart upp till fjällstationen. Tyvärr hängde regnet i luften, men vi satte oss ändå vid ett bord utomhus och jag gick in för att fixa vår belöning. En kall öl i den här miljön är aldrig fel!

   

Tyvärr fick vi fly in eftersom duggandet övergick i mer ihållande regn. Men vi satt lika bra i lillstugan vid entrén, och nu la vi upp en tidsplan för kvällen.
Prioritet ett var givetvis dusch och bastu, och sen hägrade middagen. Inte den här gången heller klarade jag av bastun någon längre stund utan var tvungen att fly ut ur värmen. Finns nog någon liten febergrad kvar i kroppen.

Resten av kvällen förflöt enligt tradition, och inleddes med att Katarina och Lisbeth bjöd på mosserande. Gott, men dåligt av Salto att inte ha de drycker som står på vinlistan, och sen inte servera dem enligt önskemål. 

Bortsett från dryckesservicen ovan så var middagen helt ok den här gången. Kanske blev vi lite besvikna över menyn, älggryta, som smakade som vilken kalops som helst, men det var bättre än grönpåsen. Lite pengar var det kvar i botten av reskassan, så jag kunde flott erbjuda mig att betala 2 flaskor vin. Och när de var betalda så var den stora vinsten för reseledaren 10 kr och80 öre. Inte konstigt att det inte gick att driva ett vinstgivande företag med de här inkomsterna. Inte blev det bättre av att jag nu insett att jag beräknade bussresan till Salto till 90 kr, och den verkliga kostnaden var 147 kr. Med andra ord ett minus på kontot..

Till desserten bjöd Åse på varsitt glas hjortronlikör, och den var himmelskt god. Mycket hjortronsmak och inte för söt. Mums!

Som avslutning och innan de bommade igen restaurangen hann vi beställa varsin varma kaffedryck, som vi avnjöt i ett angränsande rum och sedan framför brasan. Nu hade vi tagit befälet över brasan och det släppte vi inte förrän det var läggdags.

Bilderna får tala sitt tydliga språk om vår avslutningskväll.

Vinlistan studeras noga

Stämningen på topp nu när allt är över

Det enda vi såg av midnattssolen den här kvällen

 Brasan är erövrad!!

God natt!