23 April:  Abiskojaure – Alesjaure: 

Sträckan till Alesjaure är lång, drygt 20 km, och hyfsat jobbig. Även för den här etappen har jag ett positivt minne av en härlig tur över Alesjaure innan vi var framme vid stugan. Men det var då, nu är snö-och isläget ett annat. Skulle vi ha ytterligare en blöt dag framför oss?

Dagen började med att vi möttes av en klarblå himmel när vi vaknade, vilket gjorde att tröttheten i kroppen var som bortblåst. Kvar fanns bara ett antal ömma muskler från gårdagen.  Morgonbestyren gick snabbt, så redan innan klockan slagit åtta var vi färdiga för att ge oss av.

Ser ut att bli en fin tur på den inledande sträckan bort mot Keron.

  

Framme vid backen fick det bli lite ändring i utrustningen. Solen gassade nu och det var varmt. Av med tröjan och på med en tunn T-shirt. Och skidorna, som dittills gått sin egna väg i de isiga, alternativt våta spåren behövde nu utrustas med stighudar. Annars hade jag aldrig kommit uppför backen! Även Linnéa tog nu fram hudarna för första gången, så nu var vi redo för en isig uppförsbacke. Hudarna var underbara att ha, men det dröjde inte länge innan skidåkningen övergick till fjällvandring med skidorna i handen.  Barmarksfläckar hör vårvintern till, men här var det nästan bara barmark.

Väl uppe möttes vi av lite snö igen, så nu åkte skidorna på. Men först av med hudarna så vi kunde få lite nytta av att det nu sluttade utför lite. När det sen flackade ut var det bara att bita i det sura äpplet och ta fram klistret. Suck!!! Medan Linnéa och jag vallade var vi iakttagna av ett litet fjälltroll med blått hår – Plupp.

   

Att hitta ett lunchställe på en barmarksplätt var inte svårt. Lunchen smakade utmärkt där vi satt i solen och njöt av värmen. Det är precis så här en vårvintertur skall vara. Men säg den glädje som varar. Vi hade precis hunnit äta färdigt när det började blåsa och molnen började torna upp sig. Bäst att skynda vidare, vi hade ju inte ens kommit halvvägs.

Fick nu en härlig skidåkning genom Gárddenvággi tills det började slutta nerför mot sjöarna. En härlig nedfart, och jag var jättetacksam över att inte ha vallningsfria skidor. Glidet var perfekt, och vi var snart nere vid första sjön. Och nu var det dags för dagens misstag. Vet inte om jag slappnade av för mycket, eller om det var trötthet i kombination med förvrängd minnesbild, men nu blev det fel. Fick plötsligt för mig att vi var framme vid Alesjaure när vi kom ner, så vi följde skoterspåret ut på sjön. Men efter en kvarts skidåkning kändes det som att det var något som inte stämde. En koll på kartan och GPSn visade att så mycket riktigt var fallet. Vi var ute och åkte på Ádnjetjårro med helt fel kurs. Suck suck, men nu var inte skadan så stor, utan det var bara att snedda över sjön tills vi var ute på leden igen.

Molnen tätnade nu liksom blåsten. Men vi hade en härlig medvind över sjön Radujávri, så nu lekte livet igen. Sjön är dock inte så stor, så när den övergick i Alesjaure och vi svängde åt öster så var det slut med den härliga vinden, som dessutom kantrade något.  Vi hade nu hård motvind över sjön, och molnen var täta och släppte även bitvis ifrån sig lite snö. Nu var livet ingen dans på rosor. Kändes som att vi jobbade oss framåt en meter och blåste tillbaka 2 meter.

Ett litet stopp för energibars och stretching på sista barmarksplätten innan Alesjaure väntar

Efter en timmes kämpande på sjön fick det bli ytterligare ett litet stopp på vår färd över Alesjaure. Lisbeths matklocka hojtade högt att det nu var dags för mer energipåfyllning. Blev ingen lång rast, för nu var det riktigt kallt i blåsten. Vet inte om det är positivt eller negativt att se slutmålet långt i fjärran framför sig. Kändes i alla fall som att vi aldrig skulle komma fram. Efter vår sista paus blev det fri körning till stugorna. Fri i den betydelsen att det nu inte längre fanns något klart skidspår att följa.  Det fanns ett antal, och de gick givetvis åt alla möjliga håll. Att gå först i motvinden och välja väg och bitvis spåra var minst sagt svettigt och tungt. Blev inte lättare av att det även här var små insjöar på sjön.  De sista 100 meterna var psykiskt jobbiga. Sjön var slut, och det gällde att hitta en hyfsad väg genom snåren och barmarken.
Vi blev mötta vid stugorna av Britta som hade hållit utkik, och oroligt spanat efter oss. Känns skönt att veta att vi inte är bortglömda.

Men så småningom, efter nästan 12 timmars åkning var vi äntligen framme vid stugorna. Om saften var god i går, så var det ingenting mot i dag. Vi svepte ett antal glas saft var och det var underbart att känna den varma drycken inombords.

  

Att komma in i stugvärmen var som att någon slagit oss i huvudet. Luften gick helt ur oss, så att ta på oss igen och gå ner till bastun var bara inte att tänka på. Fick bli en snabb avtorkning med en blöt tvättlapp innan maten hägrade. Det var fullt i stugan, men de flesta hade hunnit äta klart vid den här tiden, så vi slapp trängas. Att en påse Real Turmat kan smaka så himmelskt. Och inte blev det sämre av att vi blev bjudna på varsitt glas vin av en same som satt vid ett bord. Med mat o dryck i magen kändes det skönt att sitta och titta ut genom fönstret över sträckan vi skidat de senaste timmarna.

  Behöver jag säga att vi somnade ovaggade…..