25 April:  Tjäktja – Sälka: 

Även i natt har det blåst en hel del, men på morgonen hade det mojnat och det såg ut som om vi skulle få en fin dag ute på fjället. Dagens etapp kommer jag ihåg som relativt lätt – först en lång uppförsbacke följt av ett störtlopp utför och sen flack åkning.  Men nu gällde det om verkligheten stämmer in på mina minnen….

Britta, med sällskap gav sig iväg riktigt tidigt, då de siktade på att fortsätta upp mot Nallo. Det innebar att vi sa hej till dom och sen från köksfönstret såg ryggarna på dem försvinna över krönet. Det såg verkligen inbjudande ut, nu när hela landskapet fått ett nytt fint litet snötäcke och solen delvis bröt igenom.

Och där försvinner de….. Till vänster syns bron där sommarleden går.

Efter dagens gruppbild och lite stugplatsfotograferande var även vi klara att ge oss iväg. Det VAR verkligen en härlig känsla att skida iväg uppför backen, och i början var det inga problem med skidorna. Nu kom vi inte så långt innan Linnéa fick stanna och rätta till packningen i ruggsäcken som skavde, men den pausen gav mig bara ett fint tillfälle för att fota lite.

Klara, för som det verkar, en kanondag på fjället

Med gårdagens slit i snöblåsten i färskt minne åkte vi bara och njöt på leden som ringlade sig upp mot Tjäktapasset.  Solen trängde nu helt igenom och tystnaden var magisk. Bara ljudet av våra skidor mot snön hördes. Nu var livet rättvist! När det började att bli brantare stannade jag och satte på stighudarna, medan Linnéa fortsatte kämpa på utan. Har en känsla av att jag drog vinstlotten med mitt val även i dag, eftersom det började mulna på och snön samtidigt ändrade temperatur. Nu blev det bitvis kladdföre igen.

Av Britta o kompani såg vi inte röken, utan endast deras skidspår. När vi kom upp till stugan var vi ensamma och kostade på oss en liten fika inomhus. Minnet från 2008 när vi satt här och trängdes med pilgrimerna slog oss. Medan vi satt här fick vi sällskap av vår tyska vän och tre killar som vi träffat på under hela färden.

Tjäktapasset och raststugan nästa!

Äntligen uppe!


Coffe time!

Styrkta av lite kaffe o kex gick vi ut från stugan för att ge oss i kast med störtloppsbacken ned från passet och ner i Tjäktjavagge. Några hundra meter från stugan stod vi så vi såg hela dalen nedanför oss. Och det är alltid samma mäktiga känsla. Trots att det nu mulnat på lite var det absolut inget fel på sikten. Dock svårt att fånga detta mäktiga landskap på bild eftersom allt är vitt och tiden till att planera bilderna inte fanns.

  Det kändes dock inte aktuellt att göra som förra gången och åka nerför backen. Då gick det att ploga, men nu var det för mycket lössnö. Och att bara ställa skidorna med spetsarna ner var inte att tänka på, i alla fall inte för Lisbeth och mig. Det fick bli den fega varianten med att gå ner. Nu visade sig att det inte var det lättaste eftersom snön brast och vi ibland sjönk ner till ljumskarna.  Linnéa startade tappert med att ha skidorna på fötterna men efter ett störtloppsåk som avslutades i en frivolt anslöt hon sig till Lisbeths och min vandring.

FILM:   Tjäktjapasset

FILM:   Kungsleden 413

En selfie innan jag anslöt till Lisbeth för att kolla hur det gick för Linnéa efter hennes cirkusvolt. ( Det gick bra förutom en massa snö innanför kläderna)

Nedstigningen tog på krafterna så magen skrek nu högljutt efter lite lunch. När solen nu tittade fram igen var det bara att göra halt för en skön matstund på en barmarksplätt med utsikt ner över dalen.  Magnifikt!

Återigen en väl tajmad rast. När vi var klara försvann solen och molnen tätnade på.  Men nu skulle vi ju bara ta oss ned mot Sälkastugorna utan några större backar. Hur svårt kunde det vara………
Betydligt svårare än vi kunde ana, visade det sig.  Vi kom inte långt innan Lisbeths bindning gick sönder, och var det något vi inte hade i reservdelsväg så var det bindningar.  Efter att ha kliat oss i huvudet ett tag band jag helt enkelt fast hennes fot i bindningen med ett spännband som spändes under skidan. Nu var det bara att hålla tummarna för att det skulle hålla de sista kilometrarna fram till stugan.  Det gjorde det givetvis inte, men som tur var hade bindningen plötsligt hakat i kängan och satt fast av sig själv. Ett förbud mot att ta av skidorna utfästes direkt till Lisbeth.

Den här lilla manövern i kombination med några mindre backar som ställde till det kostade tid, men straxt innan kl 1600 kom vi fram till Sälkastugorna. Här träffade vi även våra vänner, och pratadelite med Britta. De hade stannat i Sälka pga lavinrisken och inte fortsatt mot Nallo. Nu skulle de gå samma led som vi, ner till Kebnekaise

Det var verkligen skönt att vara framme relativt tidigt och kunna pyssla lite i lugn o ro. Vi delade stuga med våra vänner, de tre killarna, och nu fick vi hjälp med att laga bindningen. Lisbeth var dock lite blek om nosen när verktyget för att fixa det togs fram – en skärbräda som slogs mot mekanismen. Men det lyckades.

Eftersom det var Lisbeths födelsedag var det nu hög tid att fira henne. Inte en dag för tidigt tyckte jag som åkt runt med extra vikt i form av en liten flaska skumpa.

  
Grattis Lisbeth!!!!

Efter bastu och middag (tack för pannkakorna till efterrätt Lisbeth!) hade vi en mysig kväll i stugan.