29 April:  Hemresa: 

I natt har vi sovit gott, inga spolande toaletter som stört oss, så det blev en liten sovmorgon.  Efter frukosten satte vi oss i samlingsrummet tillsammans med våra nyfunna vänner, och det märktes en liten nervositet. Ska skotertransporten gå eller inte?  Jag hade samma känsla, men frågeställningen: Går det även en transport efter lunch? Hade kollat upp alternativet med helikopter, men det var betydligt dyrare, så det ville jag till varje pris undvika.
Efter ett tag kom en rapport om att skotrarna var på väg, men att de hade kört fast nere vid Ladtjojaure. De skulle med andra ord vara över en timme försenade till fjällstationen. De lyckliga 20 som hade biljetter gick ner i källaren för att klä på sig overaller och göra sig klara.
Ingen stress för vår skull, så vi återvände till rummet för att i sakta mak packa ner allt i ryggsäckarna. När jag stod och pratade med Britta genom fönstret kom det upp en tjej från receptionen och meddelade att nu fanns det tre platser till den här skoteravgången. Och någon mer skulle det inte gå idag. Nu blev det bråttom. Vi slängde ner det sista prylarna och försökte ta på oss så mycket vi kunde. Hade fått rapporter om att det inte fanns overaller till alla, och att de som fanns nu var tagna. Fort fort, öka, öka….

Tur vi är vana att packa och klä på oss under stress, för fort gick det. Här skulle vi inte missa någon transport!  Med ”god marginal” dvs fem minuter till godo hann vi få med oss allting och anslöt till de övriga utanför huset. När de fyra skotrarna kom blev det bråttom. Först skulle de lasta av slädarna och sen skulle vi fördela oss på kälkarna och lasta på packningen och därefter oss själva. Jag vet inte hur det gick till, men vi hamnade raskt på den första släden, och det var en skön känsla att veta att vi nu skulle komma iväg. Dessutom hade vi, till skillnad från flera andra, inte bråttom ner till Nikkaluokta eftersom vi skulle ta sista bussen därifrån.

FILM:   Hej då Kebnekaise

De första kilometrarna gick utan problem, men ju närmre Ladtjojaure vi kom, desto värre blev det att ta sig fram. På något ställe fick vi gå av och gå en bit medan förarna skickligt manövrerade skotrarna förbi vattenhålen.

När vi kom till det stället där de kört fast på uppvägen blev det full gas och vi höll krampaktigt i oss. Vår skoter klarade sig igenom problemområdet, men bakom oss satt de fast. Ett större arbete med att få loss skotrarna började, och det var riktigt roligt att stå på första parkett och se hur skickligt de jobbade.

FILM:   Skotertrubbel

När alla var loss och kommit upp på fastare mark, var det flera av passagerarna som började få panik för att klockan rusade iväg. Bussen och framförallt tåget i Kiruna väntade inte. De fick det lugnande beskedet att bussen nog väntade. Men inte tåget….
Nu blev det en våt resa ner över bäckar och så småningom Ladtjojaure. Tur att jag varit med Fredde och åkt skoter på vattenfyllda isar på Svalbard. Jag tyckte bara det var roligt, men för Lisbeth och Linnéa mfl, blev det en spännande tur i vattnet.

Såg lite komiskt ut när vi passerade en bandvagn som gått ner sig på väg upp till Keb med förnödenheter. Komiskt och komiskt, tror inte att föraren tyckte det var särskilt roligt.

  

Enoks, vid båtlänningen i Ladtjojaure. Här skulle vi ha sovit i natt, men nu kändes det bara skönt att slippa åka i de blöta spåren längs med sjön.

Efter en dryg timmes skumpande i släden kom vi fram till Nikkaluokta och passerade nedanför kapellet. Skönt att vara framme, och jättebra kört av de fyra förarna. Det var bara att tacka för en spännande tur. Nu fick vi beskedet att den här skoterkaravanen var den sista för säsongen. Nu vågade de inte utmana ödet med att köra med tunga passagerarslädar fler gånger. Snacka om att vi haft tur!

Nu har vintern gjort sitt, och nästa säsong knackar på dörren. Men först några veckors ”vila” för alla som jobbar i området.

Att slå ihjäl några timmar i Nikkaluokta visade sig inte vara något problem. Bussgodset hade fungerat klockrent, och skidfodralet låg och väntade på oss. Skönt att få ta på sig lite andra kläder än skidkläderna. Fast vi behöll de varma tröjorna eftersom vi fortfarande var lite frusna efter skoterturen.
Lunch hos familjen Sarri hör till, och som vanligt blev det renskav. Mer närproducerat går nog inte att få! Att sen sätta sig på andra våningen i en skön fåtölj och bara slappa med ett par koppar kaffe blev en fin avslutning. Utanför snöade det, ja nästan att det var snöblandat regn.  Nu var det bara att sitta o vänta på att bussen, Nikkaluokta Expressen, skulle komma och ta oss in till Kiruna.

Med den här bilden som är tagen ut från bussfönstret känns det helt rätt att avsluta bloggen om vår vårvintertur mellan Abisko och Nikkaluokta.