3 juli: 

När frukosten var avklarad, packningen nere i ryggsäcken och rummet grovstädat var klockan kvart över åtta och vi samlades utanför ”Logihuset” för den numera obligatoriska gruppbilden.  Hur vi skulle lösa var kameran skulle ställas upp löstes när Åse kom ut för att önska oss en god tur. Hon fick bli fotograf!

Anna, Katarina, Linnéa, Lisbeth och Eva klara för att ge sig ut på äventyr i Jotunheimen. Här med sjön Gjende i bakgrunden.

Exakt 0830 var ryggsäckarna på plats, vi hade kramat Åse farväl och önskat henne en skön semester och vi tog våra första vandringssteg i nationalparken. Det känns verkligen konstigt att stå vid en vägvisare utan några som helst avståndsangivelser. Men det framgick dock klart åt vilket håll vi skulle gå.

Mot Leirvassbu, ca 15 km bort…………..

 

Första biten var synnerligen vältrampad och riktigt gyttjig. Onekligen ett resultat av att vandrare, kossor och getter(eller om det var lamm, delade på området). Det dröjde inte länge innan vi fick sällskap av några nyfikna kossor som följde med oss en bra bit. De första kilometrarna på dagens etapp vandrade vi bredvid Storåe upp genom Storådalen. Björkskogen glesnade så småningom av och  jag gick o väntade på att vi skulle komma fram till stigdelningen mot Memurubu. Men stigen var lite slingrig och det var varmt så tempot var inte mördande så någon stigdelning dök inte upp. Däremot träffade vi på en rik flora och många fåglar som kvittrade runt oss. Synd att ingen av oss är särskilt bra på det där med fågelarter, så vi bestämde raskt att ett par färgglada fåglar var norska kanariefåglar…..

 
Några av våra följeslagaren, "mamma Mu" och de norska kanariefåglarna.

Äntligen kom vi fram till Storådashytta och den efterlängtade stigdelningen, och nu kom vi ut på lite mer öppna ytor. Stigen letade sig nu uppför och när vi vände oss om fick vi en fin vy över dalen där vi precis gått. Eftersom klockan med god marginal passerat klockslaget för tiokaffet sög det i kaffetarmen så nu fick det bli en fikapaus. Det var riktigt skönt att sträcka ut sig i gräset en stund men när jag låg där fick jag syn på lite polarull i närheten. Det kunde jag ju inte missa så det var bara att ta med kameran dit.

Vy tillbaka i Storådalen.

Eftersom vi nu avverkat drygt fyra kilometer tyckte jag att vi åtminstone kunde kosta på oss en 3o minuter lång rast, vilket blev felbeslut nummer två……  När vi fikade blev vi passerade av en familj med två små barn varav den minsta satt på pappas axlar. De skulle också till Leirvassbu om orken och barnens humör tillät. Bra kämpat!

Leden var nu lite småkuperad men underlaget var lättgånget, så sträckan fram till Semmelån gick hyfsat fort. Det som drog ner farten betydligt var värmen, det var otäckt varmt att gå, och vi längtade efter en svalkande vind. Jag hade räknat med att vi skulle få vada över Semmelå, men till min stora förvåning fanns där en bro. Härligt, då sparar vi lite tid och slipper risken att blöta ner oss!

Katarina och Lisbeth på väg över Semmelå på bron som överrakade oss.

Framför oss hade vi nu den omtalade backen samt den brusande Hellerfossen. OM det varit svettigt innan så var det inget mot vad det blev nu. Inte världens längsta eller brantaste backe, men oj vad jobbigt det var. Drickapauserna blev många, men upp kom vi så småningom. Som fotograf såg jag till att komma upp först så jag kunde få chansen att få några bilder på när de andra släpade sig uppför. Utsikten uppe på krönet var fantastisk åt båda hållen. Bakåt över Storådalen och på andra sidan lyste HellertjØnnen blått och inbjudande. Klart värt slitet uppför backen!

  

HellertjØnnen

Vattnet var inte bara intensivt blått, utan när vi efter en stund vände oss om visade det sig att det var turkos med mörkare blå partier där det var djupare. Klockan var nu näsan ett, så jag tyckte inte att vi skulle stå och beundra utsikten för länge. Ville gärna komma fram till nästa sjö innan vi tog lunch.

Efter någon kilometer hade vi en ny uppförsbacke framför oss, samtidigt som vi stötte på leden till Spiterstulen. Här mötte vi två norska tjejer som sa att vi snart var uppe vid sjön, och sen var det lättvandrat. ”Men stenigt o kuperat är det ju alltid i Jotunheimen” avslutade de med. Efter en ny svettig utmaning kom vi upp och såg Langvattnet framför oss. Oj vad vackert här var, och vad inbjudande vattnet såg ut.

Leden gick hela tiden i närheten av vattnet, och det var lättgånget större delen av sträckan. Efter en liten vattenövergång hittade vi en perfekt lunchplats nere vid vattnet, och nu var det verkligen skönt med en längre rast. Katarina meddelade nu att hon började känna sig förkyld, skav i halsen och allmänt trött. Det förklarade varför hon som alltid brukar gå först med långa älgkliv idag hållit sig längst bak. Hoppas hon klarar sig från feber och riktigt ont i halsen.

  Det var varmt o svettigt och benen började nu bli lite trötta. Jag hade beställt middag till klockan 2030 på Lervassbu, men det borde vi hinna till med god marginal. En timmes lunchpaus kunde vi gott kosta på oss. Misstag nr 3…. Som tur var avstod vi från impulsen att bada, för då hade rasten förmodligen blivit ännu längre.

Utsikten från lunchplatsen över Langvatnet med bakomvarande toppar kan man absolut inte klaga på!

Mätta och belåtna gav vi oss nu i kast med den sista etappen ner mot Leirvassbu. Det skulle väl gå hyfsat snabbt, eller….. (vi passerade snart familjen som även de tagit matpaus här vid sjön)

Nja, så blev det ju inte riktigt. Missbedömning nr 4. Terrängen blev nu betydligt stenigare och marken började nu slutta uppför igen. Nu stötte vi även på årets första snöfält, vilket fick minnena från Nordkalottleden 2004 att komma fram. Samma typ av foto som då skulle nu tas.

  
14 år mellan bilderna…….

När vi tagit oss upp för den första steniga etappen efter Langvatnet vände jag mig om och fick en bra bild över hur vi gått.

Langvatnet med sina inbjudande stränder

Framför oss hade vi nu ytterligare två små sjöar, Nedre- och övre HØgvagltjØnnen. Den första sjön passerade vi relativt lätt, även om det nu var småkuperat och stenigt. Men vad gjorde det, det var ju så storslaget och vackert runt oss.

Hade vi vetat vad vi hade framför oss så hade vi nog inte kostat på oss att stå och beundra utsikten. Klockan hade nu blivit sju och en liten tanke på att vi nog borde skynda oss lite började dyka upp i mitt huvud. Tanken på att vi nog skulle missa middagen blev allt starkare i takt med att det blev allt stenigare, och stenarna blev större o större. Nu började även kroppen tala om att den var trött. Kändes som att vi gått massor av kilometer och att de där 15 kilometrarna snart måste vara slut. Nu var vi inte lika imponerade av naturen och sjöarna längre, utan önskade bara att de där förbaskade sjöarna snart skulle ta slut.

Vid övre HØgvagltjØnnen..

Klockan skenade, så jag beslöt att skicka iväg en förpatrull till Leirvassbu bestående av Lisbeth och Linnéa. Kanske skulle de hinna till middagen och väl där försöka få restaurangen att hålla lite mat åt oss andra.

Äntligen tog sjöarna slut, och nu var det bara uppför och sen nerför Högvaglen. Men nu var vi verkligen trötta och fötter o ben värkte. För de av oss som orkade vända sig om och titta tillbaka över sjösystemet vi passerat, blev belöningen en ofantligt fin vy.

Fin vy bakåt, men nu orkade vi inte ta in det fina

På vår väg upp på HØgvagltjØnnen gjorde jag ett tappert försök att komma med lite guidetjänster och började berätta om toppen vi hade på vår högra sida – Kjyrkje. Men jag fick inte särskilt stort gensvar från Anna o Katarina, så jag la snart ner guidningen. Väl uppe så fick vi äntligen syn på dagens mål, Leirvassbu, men oj vad långt bort hytten låg!

Enligt turbeskrivningen var det nu bara en kort backe ner, och sen en grusväg fram till hytten. Vad som inte framgick av beskrivningen var hur den här korta backen såg ut. Omväxlande stora klippblock blandat med grus/ lösa små stenar som rullade under fötterna. Backen tog tid, och dessutom tog den de sista krafterna ur oss.

  
”Bara en liten nedförsbacke”

Det var rena himmelriket att efter den pärsen komma ner på grusvägen, som givetvis visade sig vara riktigt dryg. Det kändes som en evighet innan vi kom fram till Leirvatnet och kunde se hytten ordentligt där den låg vid sjökanten.

Det här var en hytte med jättefin service, och middagen väntade på oss.  Lisbeth och Linnéa hade redan hunnit äta varmrätten, men hade sparat förrätten, soppan, till vi kom. Ett par tallrikar kycklingsoppa, följt av lax med efterföljande äpplekaka smakade mums, men frågan är om inte den kalla ölen var bäst av allt. Sakta men säkert började krafterna återkomma.

      

Att vi var trötta och att etappen känts lång var inte så konstigt. När jag kontrollerade på GPSn hur långt vi gått visade den på 23,96 km. Hmmmmm, nästan 9 kilometer mer än jag räknat med…. (även pappan i familjen vi träffade tidigare på dagen hade fått nästan samma siffror på sin GPS klocka). Hade jag vetat det skulle vi gått redan 0530, tagit en senare och kortare kafferast, inte stannat upp och beundrat fjällvärlden vi passerade samt tagit fler små stopp för att stoppa i oss energikakor mm. Dessutom hade hjärnan varit inställd på en tur på över 20km, vilket gör mycket psykologiskt sett.
Efter middagen installerade vi oss på rummen, och här kan vi inte prata om bra standard. Sängarna helt ok, men ingen plats för ryggsäckarna eftersom det inte var tillräckligt högt under sängarna. Det fick bli att ta ur alla värdesaker och sätta ryggsäcken vid en av ingångarna.

Recensionerna på Leirvassbu blir således fin service av personalen, god mat men boendet var ingen höjdare. Visst vi hade valt det billigaste boendet, men….  Trots allt så somnade vi tämligen omgående efter att ha sträckt ut våra trötta kroppar.