4 juli: 

Dagen går lätt att beskriva i två ord – olidligt varmt!
Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg utan börja nästan där jag slutade gårdagen. Somnade gjorde jag snabbt, men det blev ingen långvarig sömn. Trots ett öppet fönster (som jag slagits med övriga boende i rummet, som var tre helt främmande tjejer, om att det SKALL vara öppet) har det varit kvavt och äckligt varmt i rummet. Har legat ovanpå sängkläderna men det har inte hjälpt. När det börjat ljusna, vilket inträffade vid fyra-tiden, vaknade alla lammen och det blev ett jäkla bräkande utanför fönstret. Så det var riktigt skönt när klockan blev sex och jag kunde få gå upp. Inte många timmars sömn i natt, och kroppen var inte glad över att få börja röra på sig. Aj mina muskler!
Här i Leirvassbu hade vi kostat på oss helpension och det var riktigt skönt att gå till matsalen för att äta en riktig frukost. Inte för att muttra för mycket, men en norsk frukost på hytte motsvarar inte en svensk på en STF fjällstation….. Men yoghurten var god o läskande. Vi fixade även till lunchpaket, norskt nistepakke, bestående av endast mackor med pålägg.

Efter frukosten var jag snabbast med att få packat ihop mina grejor, mycket beroende på att jag aldrig fick packat upp dem i går, så jag hann med en liten fotosejour i hyttens direkta närområde.

Det kändes direkt att det skulle bli en varm dag. Värmen var redan så här tidigt på dagen tryckande och svetten rann redan från pannan, efter att jag bara rört på mig i fem minuter. Att fler tyckte det var varmt märktes när jag kom fram till bussen som stod parkerad utanför och såg lammen som förtvivlat försökte hitta lite skugga under den.

När jag checkade ut blev vi varnade för att dricka vattnet som kom från glaciärerna. Fick inget direkt svar varför det inte var drickbart, men bäst att lyda, för magsjuka ville vi inte bli. Fick rådet att ta med en extra vattenflaska, och att de hade flaskvatten att sälja….

Dagens etapp var inte så lång, 16 km enl min fantastiska norska hemsida, så jag tyckte vi kunde kosta på oss en lugn morgon och satsa på att komma iväg först klockan 0900. Gårdagen hade tagit ut sitt pris, och det var ett trött gäng med ont i kroppen som ställde upp för morgonens gruppbild.

 

Ännu en skylt utan avståndsangivelse….

Trots värmen var det en helt underbar morgon. Leirvatnet låg som en spegel och topparna speglade sig fint i sjön. På andra sidan sjön kunde vi se dalen som vi snart skulle gå i. Jämfört med gårdagen såg den riktigt inbjudande ut!

Kjyrkje speglar sig fint i Leirvatnet

Trots allt så kändes det ganska OK med ryggsäcken och att röra sig framåt. Nu var det väldigt lättvandrat i början, och i dag hade vi sällskap av en flock lamm som följde oss en bit. Vi kom snart fram till de andra två små sjöarna, Troget och Panna, och då var det skönt med en kortare ”ryggsäck av rast” Vi såg att vi nu hade ett stenigt parti framför oss så det kändes bra att få vila benen lite, och sträcka ut sig.

Från det här hållet såg Kjyrkje mycket mer magnifikt ut än när vi såg det i går. Den spetsiga toppen reste sig mäktigt mot den blåa himlen och med det ännu blåare vattnet under sig.

Visst blev det nu lite stenigare när vi gick längs med sjökanten, men jämfört med igår så var det här ingenting. Vattnet var klarblått och såg verkligen inbjudande ut, men med tranke på gårdagen och avståndet så vågade jag inte lägga någon tid för bad här. Verkligen synd, men det visade sig vara ett smart val. Efter sjöarna fortsatte det vara lättgånget, och vi lämnade snart Kjyrkje bakom oss.

Men nu började hettan ta på krafterna, och tempot mattades avsevärt. Vid en rast tittade jag på GPSn och såg då att temperaturen var 31 grader (givaren satt bak på min ryggsäck och befann sig i skugga). När det då inte finns antydan till något moln på himlen då är det inte roligt, bara olidligt. Spelar ingen roll hur mycket man försöker dricka, huvudet och kroppen vill INTE anstränga sig. Försökte läsa kartan ordentligt för att få reda på vilka bäckar och vilket vatten som kunde ha sin upprinnelse från en glaciär. Inte alltid det lättaste, så lite vattenransonering fick det trots allt bli. Pauserna fick däremot bli många. Nu var det tom dags för mig att ta på kepsen för att skydda huvudet mot direkt solstrålning och värme.

Vy över en av glaciärerna, som tydligen skall vara extra förorenade i år

Nu hade vi inget val, det var bara att bita ihop och vandra vidare mot dagens mål. Kanske, kanske bakom nästa sväng att där kunde finnas antydan till lite vind…. Trots att det inte var lockande med mat märktes det vid 12-tiden att tempot nu sjunkit markant så behovet av lite energipåfyllning började bli akut.  Dessutom var platsen perfekt, uppe på en liten kulle, innan vi skulle ge oss av ner i Visdalen. Att sätta sig och ta fram de kladdiga o varma ostmackorna var ingen höjdare. Lisbeth började fråga sig om hennes leverpastejmackor var ätbara eller om pastejen hunnit bli dålig. Det blev lite olika lunchintag, och de flesta valde att laga en påse. Jag fick i mig två av fyra mackor, och det var verkligen inte gott. Fick bli en energikaka som extra energipåfyllning.

När vi började vandra igen såg vi den långa dalen nedanför oss, och det kändes riktigt härligt att se att det, efter en brantare nedförsbacke, sluttade sakta utför så långt vi kunde se. Fick av killen i receptionen veta att vi skulle ta oss ner 300 höjdmeter under dagen, och nu började de! Ett litet enkelt vad nedanför backen över Urdalsbekken och sen väntade härliga, lättrampade stigar.

Men även idag kändes kilometrarna väldigt långa, och hettan gjorde att vi inte precis rusade fram. Att det ska vara så jobbigt att veta att man närmar sig en stuga, men aldrig får syn på den. Äntligen kom vi så fram till Hellstuguåe och den norska bron. Det visade sig att det inte var någon ”typisk” norsk bro, utan en vanlig träbro, dock med ganska branta upp/nedgångar. Och ja, det var en trasig bräda mitt uppe på bron…..

Enligt kartan borde det nu bara vara någon kilometer kvar, och med tanke på att klockan redan var 1900 tyckte jag det var bäst att vi stannade för att fixa till middagen. Skönt att ha det avklarat innan vi kom fram till hytten. Det är ju det där problemet med att fixa egen mat i anslutning till de norska turisthytterna…. Sagt o gjort, jag tog sikte på en liten höjd en bit från stigen, och när vi kom upp dit såg vi dagens mål en bit bort. En underbar syn!

Efter lite pasta Bolognese och ett glas rött (det gällde ju att minska på vikten i ryggsäcken) gick den sista biten fram till hytten som en dans. När vi på andra sidan Urdalsbekken såg stigen som ledde upp till Galdhöpiggen  konstaterade först Katarina och sedan Anna att det där med toppen nog fick vara. Två varma och långa vandringsdagar hade tagit ut sitt pris. Lisbeth hade redan innan starten pga sin knäskada beslutat sig för att avstå toppen. Nu blev det även lite svalare eftersom en helt underbar skugga bredde ut sig framför oss. Solens strålar försvann bakom Galdhöpiggmassivet, men lyste fint på fjällsidan ovanför oss.

Framme!!!!!!  Efter incheckningen fördelade vi oss på de två rummen, och eftersom Linnéa och jag var de enda som planerade att gå upp i ottan i morgon för ett toppförsök delade vi på ett av rummen. När Anna såg skylten med Galdhöpiggen började hon tveka lite, dragningskraften mot toppen var stor. Men efter att ha kommit ihåg förra årets Kebnebestigning bestämde hon sig. Det blir en vilodag!
Efter att ha packat upp gick vi ner till huvudbyggnaden för att sätta oss och summera dagen. En lätt irriterande känsla uppstod när det visade sig att den enda som hade telefontäckning var Linnéa. Tydligen var det endast Telenord som funkade här.
Summeringen av dagen var lätt, och det var de orden jag inledde dagens text med – olidligt varmt. En titt på min GPS visade att även dagens etapp var längre än beräknat, 19,26 km istället för 15. Däremot hade dagen inte slitit på kroppen på samma sätt som gårdagen. Om det inte varit för värmen hade vi kommit fram betydligt tidigare. Dagens etapp skulle enligt norska mått ha tagit 5 timmar, och vi hade hållit på i drygt 10 timmar, med två matpauser inräknat. Nu bestämde jag mig för att sluta titta på de angivna kilometrarana och istället fördubbla den norska tidsberäkningen. Det är uppenbart att när en norrman går på tur så har han en liten 18L ryggsäck, fylld med nistepakke och en extra tröja, och sen sätter han full fart…

Kvällen avslutade vi med en kall öl och lite läsning om området. Det blev ingen sen kväll med tanke på att Linnéa och jag skulle upp tidigt. Jag ville att vi ska starta toppförsöket senast kl 0600 i morgon. Så det var bara att gå upp och slänga ut det mesta ur ryggsäcken och packa ner lite ”bra å ha” utrustning för en topptur.