5 JULI: 

Även i natt har det varit svårt att sova pga värmen, men när klockan ringde vid halv femtiden sov jag djupt. Det tog emot att hoppa upp ur sängen, musklerna tyckte att de hade gjort sig förtjänta av en vilodag. Men icke! I dag skulle Galdhöpiggen bestigas! Samma fina väder utanför fönstret, så vid ett misslyckande skulle vi inte kunna skylla på vädret (ja det skulle vara värmen då).  Att dagen skulle innehålla en kraftansträngning visste vi, så det kändes sådär att sitta på rummet och äta frukost bestående av tre knäckemackor med vatten till.
Efter att ha studerat kartan ordentligt insåg jag att det inte var särskilt gott om möjligheter att hitta vatten längs med sträckan. Med vattenbristen från Kebnebestigningen i färskt minne togs en extra vattenflaska med. Nu hade jag åtminstone 2,5 liter vatten med mig.

Prick 0530 var vi alla fall klara och redo för att ge oss i kast med utmaningen – Nordens högsta topp på 2 469 möh. På kartan står det att det skall ta 4 timmar upp och 2,5 timmar ner, så med min nya taktik borde det för oss innebära 8 timmar upp och fem timmar ner…. Avstånd i kilometer? Ingen aning. Försökte flera gånger få ett svar på det i receptionen men det enda jag fick till svars på var att de flesta tar 4 – 7 timmar på sig…….. Suck!

Mot Galdhöpiggens topp! En lite kylig morgon, så Linnéa startade med både mössa, jacka o vantar. Jag avstod klädförstärkningen, eftersom jag räknade med att ganska omgående bli varm o svettig. Men både vantar o mössa låg nedpackat för det borde vara lite småkyligt på toppen.

Att göra en fyllig beskrivning av dagen orkar jag inte göra, dessutom kommer ordet sten, varmt, snö, svettigt, dricka fantastiska vyer att upprepas många gånger. Kanske lite enformig läsning, så jag tänker i huvudsak sammanfatta den här dagen genom att låta fotona tala. Så börjar ni bli trötta på att se en massa bilder hoppa över den här dagens blogg.

Bestigningen började på andra sidan älven med en vältrampad stig som slingrade sig uppför. Och jodå, min gissning om att svetten snart skulle börja rinna visade sig vara sann. Tog dessutom tid att få benen att lyda och börja jobba uppför. Det dröjde inte länge innan Linnéas förstärkningskläder åkte av och shortsen kom fram.

I början blev vi påhejade av fjällets vilda djur, och det blev nästan lite jobbigt med allt bräkande.

Jag tycker att vi höll ett hyfsat tempo uppför den inledande stigen, men när det gröna runtomkring oss byttes ut mot stenar i olika storlekar började det bli betydligt jobbigare. Pauserna blev fler, och den gamla väl beprövade taktiken att gå två röda markeringar på stenarna och sen vila en kort stund, började praktiseras. Jag var verkligen tacksam över min nyhet för året, en Camel Bak i ryggsäcken. Det gjorde drickandet så mycket enklare, och bara att kunna fukta munnen när man vill utan att behöva stanna var guld värt.

 

Nu kändes det bättre, när det inte var så bakhalt längre.

Nu började mina ben att ta slut. Det var fruktansvärt jobbigt att gå på snön, och trots broddarna var det slirigt. Och så var det ju ganska brant uppför… Ny taktik från min sida: Trettio steg och sen en kort paus ... Trettio steg och sen en kort paus .... Trettio steg och sen en kort paus ... osv osv

Till slut avtog den värsta stigningen och vi kom upp på något som kan liknas vid en platå. Men framför oss hade vi en hyfsat brant kam där det syntes att det var vältrampat, så det var bara att ställa in sig på ytterligare en pulshöjare (Om det nu var möjligt att öka pulsen mer)

Väl uppe efter backen visade det sig att vi var uppe på en ny kam och stod inför en ny utmaning. En klättring upp längs med kammen. På ena sidan ett stup ner mot Styggebrean, och på andra sidan brant ner mot platån. Men innan den bergsklättringen fick det bli en fikapaus. Här uppe fläktade det till vår stora glädje lite. Och det började komma in moln över topparna.

FILM: Utsikt GALDØPIGGEN

Efter lite vatten, energi Gel och kex var det inte så mycket att be för, utan det var bara att fortsätta. En norrman som vi träffade innan vi gick vidare talade om att kammen som vi nu skulle gå upp för blev för många platsen där man vänder. Tydligen skulle vi sedan gå nedför innan nästa stigning. Med andra ord Galdhöpiggens Vierrenvárri!

När det inte var mycket kvar av backen upp längs med kammen såg jag toppstugan högt uppe bland topparna till höger om oss. Och just där låg det ett antal moln parkerade.  Idag var en dag när jag inte ville ha moln, och framförallt inte på toppen….

Så här såg Keilhaus topp ut när vi kommit ner till Piggbrean och vände oss om för att titta bakåt. Mäktig syn!

  
   Vyn framåt var kanske inte riktigt lika häftig, men nu skulle det bli kamvandring igen. Med stup på ena sidan och ett halt brant snöfält på den andra (Galdöpiggens ”Vita väggen”).   I början såg stenarna snälla ut, men sen blev det en rejäl klättring bland stora stenblock. Om det var en fördel eller nackdel att ha vandringsstavarna var svårt att säga. Dock gällde det att inte förlita sig på dem och lägga all sin tyngd på.

Så småningom kom vi upp utan några incidenter. Förmodligen var det för att koncentrationen var på topp som tröttheten  inte slog till  med full  styrka förrän vi var uppe.Och då väntade nästa nedförsbacke ner till snöfälten på nästa ”vik” av Piggebrean.

Ett välkänt brummande hördes plötsligt, och en norsk Hercules dök upp. Dock på behörig höjd ovanför topparna.

Det första snöfältet så inte så jobbigt ut, men det var låååångt och trots broddarna smörigt o slirigt. Nu var det bara att räkna steg igen. Linnéa hade det lättare och försvann snabbt uppför snön. Med mjölksyran sprutande ur öronen kom även jag fram till det lilla stenpartiet som skiljde snöfälten åt. Och nu fick det bli en liten andningspaus, och massage av lårmusklerna som var oroväckande nära kramp.  När vi lyfte blicken åt vänster fick vi nästan en chock. Där kryllade det av människor som kom på led upp mot toppstugan. Måste vara minst 100 st….. Kom på att det var de guidade turerna från Juvashytta. Men snälla rara, det här är ju inget kul. Kö upp till själva toppen, eller….. och för att inte tala om kö till korven och den hägrande drickan.

Sista snöbacken upp var brantare och längre, så benmusklerna var inte glada på mig. Tjugo tre, tjugo fyra, tjugo fem, tjugo se… nej, nu blev det inga 30 steg. Måste vila…. Ännu brantare blev det de sista 20 metrarna. Nu var det i klass med själva toppbestigningen av Keb,

Med stapplande steg kom jag över krönet, och kunde se upp mot en snöig platå, där toppstugan sen låg något högre. Onekligen en härlig syn! Men innan vi satte fart mot stugan fick det bli lite fotograferande. Utsikten, som jag nu orkade beundra, var helt enorm.

Men VAR var alla människorna. Visst, det var mycket folk utanför stugan, men hela topplatsen var så stor att det absolut inte blev någon trängsel. Och ingen kö in till toppstugan. Snabbt beställdes det varsin pölse med Lompe och en Solo. Priset för denna måltid, som hemma på maxi kostar 10 kronor, var 100 NOK.  Men just då var det väl värt pengarna. Vi hittade en planka som tjänstgjorde som bänk utanför stugan och där slog vi oss ner för vår lilla lunch. Här var det full täckning även för mig som har Telia så det fick bli ett samtal till var o en i familjen. Både Magnus och Kristina trodde inte sina öron när jag sa att vi köpt korv i kiosken. KIOSK!!!!!!! Var deras reaktion. Fredde verkade mer påläst för han bara skrattade och frågade om det var gott.

Efter att ha styrkt oss med korv o dricka gick vi till andra sidan stugan där själva toppen låg.

Till Linnéas stora besvikelse var det bara en stenhög, utan någon egentlig topp. Långt ifrån utseendet av glaciärtoppen Kebnekaise.  Jag var lite mer påläst så det såg ut precis som förväntat, med andra ord en normal bergstopp. Visst var här en hel del människor, men det var inga problem med att komma fram till toppstenarna.

Fram med champagnen, som nu var väl uppvärmd, och sen var det dags för de klassiska toppbilderna. Där fanns en perfekt fotosten. Gällde bara att ha full koll på fötterna, för stenen var inte jättestor och bakom den fanns det ingenting mer än ett stup med måååånga meters fallhöjd.

FILM:  På TOPPEN

Hur lång tid vi tog på oss upp? Helt enligt mina gissningar – 8 timmar. Det var så fantastiskt fint på toppen så det var svårt att slita sig. Men innan nerfärden fick det bli en korv till, den här gången dock utan dricka….

Med tanke på att vi hade broddar och på att snön var så smörig beslöt vi oss för att ta den snabba vägen ner, rakt över snöfälten intill kammen där vi tidigare kämpat oss uppför. En bra taktik som gick både snabbt och kändes säkert. Enda nackdelen var all snö som hamnade i kängorna och blötte ner sulor o strumpor mm

V i beslöt oss även för att skippa Keilhaus topp och gena i de spår som fanns i snön. Om det har funkat för
alla andra under dagen så bör det funka även för oss. Alternativet med bergsklättring var inte lockande.

Det var faktiskt så att vi saknade snön när vi kom på fast mark igen. Framför oss hade vi nu bergskammen ner mot platsen där vi fikade för ett par timmar sedan. Men med trötta o stumma ben var det ingen rolig nedgång bland de stora klippblocken. Här gällde det verkligen att ha koll på fötter o stavar. Ja stavarna använde i alla fall jag knappt. Det bästa var att använda händerna.

Nere vid fikaplatsen stannade vi och tryckte i oss diverse energirika produkter. När vi höjde blickarna från stenarna på marken såg vi Glittertind med sin glaciärtopp, framför oss. Hur ska vi orka ge oss i kast med den toppen i morgon? Men de andra kanske inte vill, utan vi kan gå direkt till Glitterheim…….

När vi så småningom kom ner till lite grönare underlag möttes vi avv ett unisont bräkande igen. Lika irriterande som det var på uppvägen, lika härligt var det att höra det nu. Med andra ord vi närmar oss Spiterstulen.  När vi kom ner så långt att vi såg hytten nedanför oss kändes det som att det nu verkligen var hög tid att stoppa i oss lite riktig mat. Kroppen skrek efter energi och hade för länge sedan förbrukat den som korvarna gav.  Att en påse pasta Bolognese kan smaka så gott!

Blommor på matbordet hade vi också

Den sista biten ned på den vältrampade stigen som syns från hytten var inte rolig. Hade vi inte haft drygt fyra mils tung vandring innan dagen, så hade det förmodligen känts bättre. Men nu var det bara en hastighet som gällde för benen – sakta. De blöta kängorna o strumporna hade nu legat o skavt mot skinnet, så jag började känna av skavproblem på båda fötterna samt under högerfoten.

Till slut så var vi nere och kunde stappla över bron. Framme vid hytten såg vi två välkända personer, Katarina och Lisbeth. Hmmmm, var har ni varit,,,, vi har varit jätteoroliga….. Tycker mig ha hört de orden förut Lisbeth.  Men ölen som stod och väntade på oss vid ett bord smakade helt underbart. Tack snälla! Efter några klunkar kom orden som jag fasat för:

”Nu har vi gått o laddat hela dagen för Glittertind i morgon. När skall vi ge oss av i morgon bitti?....” 
Suck….. Bara att bita i det sura äpplet och inse att det väntar en ny topp i morgon som även den är 400 m högre än Kebnekaise.. Med andra ord försöka få lite vila för kroppen tills i morgon samt att få in de dyblöta kängorna i ett torkrum. Det sista var lättare sagt än gjort, Frågade i receptionen och det var inga problem med att ställa dem i torkrummet, men jag kunde inte få ut dem förrän de låste upp klockan 0700 i morgon bitti. Hjälpte inte att jag försökte förklara att då har vi redan gått. Med andra ord ingen torkmöjlighet för kängorna.  Höll inte heller på att få checka ut, för det måste man göra på morgonen.  Här slutade det i alla fall med att killen bakom disken fick ringa chefen som kom och checkade ut mig. Nej, Spiterstulen är inget ställe där service står högt upp. Här lever man på Galdhöpiggen och alla som vill upp till toppen, och då behövs det ingen service… Stort minustecken för den här hytten trots bra rum! Väl tillbaka uppe på rummet återstod det bara att stretcha, packa om ryggsäcken, för nu skulle den bli tung igen, och sen en efterlängtad dusch.

Skål, det här gjorde vi bra. Tog bara 13 timmar allt som allt!

Hur ska jag då summera den här toppbestigningen….. Det var jobbigt, betydligt jobbigare än Kebnekaise. Om det sen var för att vi var trötta redan när vi startade dagen låter jag vara osagt. Det var i alla fall jobbigt med all blockterräng där det verkligen gällde att ha fokus på var man satte fötterna. Snöfält… På både gott och ont. Det är jobbigt att gå uppför i snö, men det underlättase nedfärden. Och så var det ju värmen. Den tog ordentligt på krafterna. Sen var det en obeskrivlig känsla att stå på toppen endast iklädd ett linne och uppkavlade byxor. Det har jag aldrig gjort på Keb, där har både mössa o vantar följt med upp på själva toppen. Jag låter bilden nedan summera dagen i korthet:

Kommer jag att göra om det? Mitt första spontana svar var NEJ, men med lite distans till det hela så är svaret JA, jag vill upp på toppen åtminstone två gånger till. En gång från Juvashytta, och då gärna med barn och barnbarn. En lättare tur där man redan från start har tjänat flera hundra höjdmeter. Från Spiterstulen startar man på 1100möh och från Juvashytta på 1841 möh. Dessutom lite spännande för barnen med glaciärvandring inbundna i rep. Sen vill jag nog göra om dagens tur, men då i lite lugnare tempo. Inte så att jag vill röra mig saktare utan helt enkelt ta mig tid till att ta in och njuta även av vägen upp till toppen. Alla är vi olika och Linnéa är mer ”stressad”/målfixerad än vad jag är och har toppen som målet med transportsträcka dit. Jag vill göra fler pauser, ta mig tid att titta på vyerna och sist men inte minst fotografera. Att det blev mer stressigt upp i år visar om inget annat det faktum att jag vid förra årets Kebnekaisebestigning tog över 400 bilder, medan facit för den här turen endast blev 133.

Vad gjorde då resten av gänget medan vi roade oss på högre höjder? De hade en härlig vilodag i hyttens närområde där det främst stod blomfotografering på schemat. En liten tur upp i backen måste det ju också bli, så att toppchampagnen som var avsedd för Galdhöpiggen, kunde avnjutas från lite höjd. Katarinas förkylning började nu bli bättre och krafterna återvända. Med andra ord, de var fulladdade inför morgondagens topptur.