6 juli: 

I natt har jag sovit som en klubbad säl och konstigt vore det väl annars. Men säg den glädje som varar, ännu en morgon pep klockan tidigt – väldigt tidigt. Min målsättning var att vi skulle komma iväg runt 0615 så här fanns det ingen tid till att ligga o dra sig. Något som mina ben kraftigt protesterade mot. Hur i helsike ska jag kunna gå idag, och dessutom kanske klippa en topp till? Blev till att börja med lite försiktig stretching innan fötterna plåstrades om och tejpades enligt konstens alla regler. Samma fantastiska frukost som igår intogs innan vi lämnade rummet.

NEJ, det var INTE skönt att stoppa ner fötterna i de blöta kängorna. Men är huvudet dumt får kroppen lida. Skulle givetvis snörat kängorna ordentligt och sen dragit ner byxorna utanpå, då hade det inte kommit in någon snö. Ute möttes vi av ett helt annat väder än i går. Det var mulet och kallt, så det fick bli jacka på trots allt. Tanken, att det kanske var så mulet så vi skulle välja bort toppen, slog mig och just där o då kändes det alternativet väldigt lockande. Bara en kvart efter plan var vi färdiga att ge oss iväg. Hur lång dagens etapp blir står skrivet i stjärnorna, men enligt kartan skall det ta 9,5 timmar om vi väljer att gå över Glittertind. Med andra ord bör det innebära 18 timmars vandring…..oj oj oj….

Etappen inleddes med ca 1 kilometers vandring på vägen innan en skylt äntligen visade på att vi skulle vika av och börja klättra uppför den första av dagens backar. Något som slagit mig de här dagarna är hur ofantligt mycket blåklockor det är längs med leden. Det märks att vi inte är så långt norrut som vi vandrat de senaste åren. Backen var inte att leka med, ärligt talat ville jag helst av allt bara sätta mig på en sten och vänta på att bli hämtad av en helikopter. Där och då kändes Glittertind väldigt avlägset.

  

På väg uppför första backen. Nedanför syns landsvägen och i dess slut Spiterstulen.

Välbehövlig paus

Jag tror inte att det bara var jag som tyckte att ryggsäcken var otäckt tung, tycker att vi såg lite slitna ut allihop. Enda skillnaden var att Katarina, Anna och Lisbeth såg betydligt mer sammanbitna och målmedvetna ut än Linnéa och jag. Särskilt fort gick det nu inte, det tog faktiskt nästan tre timmar för oss att komma upp till vägskälet där vi måste bestämma oss. Vägen över toppen eller raka vägen till Glitterheim (nåja, så rak är den inte, men betydligt närmre). Här överlät jag åt de andra att bestämma. En kortare diskussion uppstod där jag höll mig helt passiv. Det enda som vägde emot toppen var de låga molnen, men Lisbeth hittade ett litet ljus som i alla fall inte jag såg, och då var saken avgjord. Glittertind, here we come!

Nu var det riktigt skönt att gå en stund. Leden gick nu mer eller mindre uppe på en stenig platå, men det var inte kuperat. Tyvärr tappade vi höjdmetrar när vi måste ta oss ner en bit för att vada en jokk. Efter vadet skrek det i kaffetarmen, så nu fick det bli en skön paus med lite energiintag. Här var faktiskt riktigt kyligt, så klädseln fick förstärkas med den tunna dunjackan. Sen hade det ju varit ganska smart om jag dragit upp dragkedjan på byxbenen…..

Efter jokken sluttade det hela tiden lätt uppför, och underlaget var lätt att gå på. Molnen låg fortfarande över topparna så det var inte så lätt att peka ut Galdhöpiggen för de andra. Men blickarna drogs obönhörligen åt det hållet. Kändes overkligt att vi var där uppe och knatade i går. Blicken framåt var dock inte lika inspirerande. Den lätt sluttande terrängen slutade vid en brant kam, där de flesta trodde att vi skulle passera i dalen bredvid. Men icke! Ju närmre vi kom desto tydligare syntes den väl upptrampade leden som gick rakt upp på kammen. Välkomna till Stendalen!

  

Är det något som norrmännen är duktiga på så är det att bygga rösen. Finns speciella rösbyggarkurser i DNTs regi. Även andra byggnadskonstruktioner fick vi beundra, och den här kanalen behövs säkert vid vårfloden.

  

Efter en kortare rast där det smaskades på energikakor, jägarsnus mm fanns det inget att be för. Det var bara att ge sig i kast med kammen. Så farligt jobbig kan den väl inte vara…..

JO, det var precis vad den kunde vara. I början var det relativt lätt, men sen blev stenarna jobbigare och jobbigare. Stenblock avlöstes av rullande småstenar, och lutningen var betydligt större än vad vi upplevt den som nerifrån. Nu blev det till att ta fram de sista reservkrafterna i benen, men det var verkligen svårt att hitta dem.

Suck, pust stön, det kändes som om vi inte kom någonstans, men vända man sig om så syntes det att vi faktiskt klättrat på riktigt duktigt. Som vanligt hade backen inget riktigt slut, utan den ena backen avlöste den andra. Enda skillnaden var att ju högre upp vi kom, desto mindre klippblock blev det, och stigen blev bitvis hyfsat lättvandrad.

Nu lättade molnen över Galdhöpiggen, så äntligen fick de andra se Nordens högsta topp. Verkade även som om Lisbeth skulle få rätt, molnen höjde sig även åt det håll vi nu var på väg. Kanske skulle vi ändå få lite utsikt från toppen.

Galdöpiggen

Den "lättvandrade" leden

Här mötte vi en pappa som var på väg ner från toppen med sin 10-åriga dotter. Vi hade blivit omgångna av dem när vi satt nere vid jåkken och fikade, så det kändes lite jobbigt att veta att vi låg så långt efter. Han sa att mutan för att få med tjejen var att hon skulle få åka stjärtlapp ner från toppen på glaciärsnön. Lät lite vanskligt, men säkert jättekul för henne. Efter lite prat passade vi på att utbyta fototjänster.

 

Jag valde att hoppa över maten. Kändes som att risken för att den skulle komma upp igen var stor. Det fick helt enkelt bli fem knäckemackor med mycket pålägg och som efterrätt en energi Gel. Jag siktade på varm mat efter toppen. Nu upptäckte vi även att vi hade full telefontäckning, vilket givetvis måste utnyttjas.

Nu väntade en sträcka som påminde lite om Jakobshöjden i Grövelsjön. En inte alltför brant men stenig ”kullle” låg framför oss. Till min stora glädje visade det sig att vi inte skulle över den utan snedda snett upp och förbi den.  Och när vi rundade krönet så såg vi den äntligen -toppen av Glittertind!  Och i dag borde Linnéa vara glad, för här var det en topp i hennes smak, som verkligen påminde om Kebnekaise. Det enda som nu återstod av bestigningen var glaciärvandringen upp på toppen. Nu borde väl alla vara glada, eller….

Hallå, tjejer! Vi är snart framme nu. Se lite glada ut!!!!!

Men innan vi gav oss i kast med glaciären måste klädseln förstärkas. Tyckte dock att det borde räcka med jacka handskar och pannband även om termometern nu visade på endast någon plusgrad. I år har alla investerat i broddar, så jag var inte orolig för snövandringen upp mot toppen.

   

Nu är vi klara för sista etappen

I dag var det inga som helst problem att gå på snön. Det var inte så brant lutning som igår, och dessutom gick vi på skrå upp. Men den största vinsten var att snön var kallare och inte smörig. Broddarna bet perfekt och alla tyckte det kändes tryggt o bra. Ännu en bra investering.

We did it!!!!!!!!!!!!

Till skillnad mot Sydtoppen var det väldigt lätt att stå på toppen. Den var betydligt större och sluttade inte särskilt mycket. Dessutom var den inte hal, men utan broddar hade det nog känts lite vanskligare. Det enda som var lite otryggt var att veta var hängdrivan började, så vi vågade inte gå för långt fram mot kanten. Måste erkänna att det kändes helt overkligt att ha klarat det och nu vara uppe på toppen. Jag och min kropp med de onda och trötta musklerna. Med tanke på hur trött i kroppen jag varit tidigare efter toppbestigningar av Keb så fattar jag inte att jag nu var här uppe på den andra toppen på över 2400 m på två dagar. Tur att pannbenet är tjockt…. Men det här var nog ett kraftprov för oss allihop, och jag är verkligen imponerad över bedriften att med fulla ryggsäckar ta sig upp hit. Bra jobbat Lisbeth, Katarina, Anna och Linnéa!! Alla väl värda en slurk ur skumpaflaskan. I dag höll innehållet rätt temperatur, men jag hörde lite muttrande om att det var för kallt.

  

  

Ännu en topp på min ”Toppar att bestiga lista” avklarad! Och Plupp ville följa med hit upp…

Det var dock värt allt slit, för utsikten var mäktig. Ett helt annat landskap än det vi upplevde igår. Nu gav molnen på himlen landskapet ett mer dramatiskt utseende.

Jag hade gärna stannat längre på toppen och njutit av utsikten, men Linnéa hojtade om att hon frös så då var det bara att ge landskapet en sista blick och bege sig av ner mot Gjendesheim.. Visst var det lite kyligt men med en merinoullspolo, tunn fleecetröja och ytterst en lite tjockare jacka så höll jag värmen. Det enda jag verkligen frös om var fötterna. Nu fick jag betala priset för att ha gått omkring hela dagen och varit genomblöt om fötterna.

Även nerfarten bjöd på härliga vyer, och jag hoppas verkligen att alla gav sig tid till att titta sig omkring, inkl tillbaka mot toppen. Nu visade sig även solen en kort stund så vi fick uppleva lite fina färger bland molnen. Ett tag kändes det nästan som att det var vinter och ”Blå timmen”. Bilden nedan är inte behandlad mer än uppljusad, så det var verkligen de färgerna.

När glaciären tog slut och broddarna skulle av, kändes det att det nu verkligen var hög tid till att byta om till torra stumpor.
Ohhh, vad skönt det var och vad glada min kalla fötter blev.

Nedfärden var otroligt stenig, även om det inte rörde sig om några större klippblock. Men det var jobbigt för trötta fötter och ben att parera rätt. Det blev några vurpor, men som tur var utan skador. Efter ett tag tyckte jag att det var dags för middag, men det fick jag inget gehör för.  Klockan var ju över tio på kvällen och nu ville alla ner. Visst, jag kunde ha beordrat halt och mat, men kände inte för att ta till stora befälsrösten. Fick bli lite mer knäckemackor och energikakor. Var i alla fall noga med att ta pauser regelbundet, vilket annars är lätt att glömma när man går nedför.

Det började så småningom kännas tröstlöst, för stenarna tog aldrig slut, och sjön, där Glitterheim skulle ligga kom inte närmare. Klockan tickade på och nu började det bli mörkt. Nåja mörkt är väl att överdriva, snarare stark skymning, men det gjorde hela vandringen jobbigare. Mina tankar gick även till hur det skulle lösa sig med boendet. På Glitterheim hade jag inte fått boka något boende i förväg om jag inte valde helpension, och det var aldrig något alternativ för mig. På svenska fjällstationer finns det alltid extra nycklar och en lapp som talar om vart sent ankomna gäster kan hitta någonstans att sova. Räknade med att det även var så på Glitterheim, som ju är en DNT hytte.

Måste vara någon som går och flyttar på den där sjön…..

Sent om sider, närmare bestämt klockan 0100 kom vi äntligen fram till DNT hytten. Linnéa och Lisbeth som kom ner något före oss andra meddelade att några nycklar hade de inte hittat. Jag gick in huvudbyggnaden, och när jag lyste mig fram för att leta efter någon form av information kände jag mig verkligen som en inbrottstjuv. Men tji information, så nu fick det bli till att improvisera. Det fanns en stor stue (samlingsrum) i huset, och den var tack o lov utrustad med långa soffor utmed väggen. Perfekt för ett improviserat läger, så stuen intogs raskt.  Nu kom jag med förslaget att vi skulle skippa nästa etapp och ta bussen mot bebyggda trakter, för att sen hitta en annan buss tillbaka till Gjendesheim. Konstigt nog var det ingen som protesterade. Snart hade vi sträckt ut oss på sofforna och små snarkningar hördes. Men det här blev en jobbig natt för mig. Mina ben tokvärkte så jag fick ta ett par värktabletter som dock inte hjälpte. Sen låg jag och frös o skakadederresten av natten. Med andra ord var kroppen helt tömd på energi.
Tankarna snurrade i huvudet över dagens vedermödor.