25 juli: 

Tack vare att vi fick tag i fler myggnät till fönstren har det varit helt ok sovtemperatur i natt. Hade planerat in att vi skulle ha en mjukstart på vandringen och inleda med en liten sovmorgon, dvs inte gå upp förrän 0630.  Men att planer nästan aldrig blir verklighet vet väl de flesta, så någon sovmorgon blev det inte. Redan straxt före 0600, började stugan vakna till liv, och då var det lika bra att gå upp.  Vilken fantastisk morgon vi möttes av. Klarblå himmel och vindstilla. En perfekt dag för att gå upp på Skierfe! Men det kommer nog att bli varmt….

Frukostrutiner i stugor har vi fått in en bra rutin på att klara av smidigt, men sen skulle ju den där ryggsäcken packas om, och framförallt så skulle allt få plats i den. I dag brydde jag mig inte om att mana på, vi har dagen på oss och ska inte så långt. Det är bättre att alla får komma igång i egen takt. Dagens stora beslut blev vilken klädsel vi skulle starta med. Risken för anfall från hungriga myggor var stor första etappen uppför backen i skogen. Med tanke på åskovädret som var i förrgår var det nog även stor risk för lera och vatten på stigen upp. Det fick med andra ord bli långbyxor och dammasker från start. När jag blev klar med min ryggsäck och burit ut den, fanns det tid över för lite fotografering i stugområdet.

  

                                                                                                                                                                                                               FOTO: Anna Hed

Klockan 0900 var vi klara för att ge oss av mot dagens första etappmål, Skierfeklippan.  Här uppe var vi på vår vandring på Kungsleden 2005, och jag kommer ihåg den som enkel. En av de absolut lättaste topparna jag bestigit. Men det var ju för fjorton år sedan, och då bara med en lätt dagssäck på ryggen. Men vi tränade ju förra året med att gå upp på Glittertind med full packning…. Skall bli spännande att se hur jag i kväll summerar dagen. Men innan avmarsch, den obligatoriska ”dagens morgongruppbild”.

Trots att det var äckligt varmt och svetten rann i floder, så var det nog ett klokt beslut att ha heltäckande klädsel på benen. Dammaskerna kunde kanske däremot varit kvar i ryggsäcken. Det var fjärde gången jag gick uppför backen från Aktse mot kalfjället, och det här var absolut den jobbigaste. Det var det där med att inte ha kunnat träna ordentligt i vår. Mjölksyra, skenande puls och stor vätskeförlust pga svettning. Med andra ord jobbigt som F-n, men bara att koppla in pannbenet.

 

Till min stora glädje kändes det bra i knät, så de positiva tankarna återvände snart. Vilken härlig känsla det var när träden började ändra karaktär och bli mindre och glesare, och till slut upphörde de helt. Härligt, nu var vi uppe vid stigdelningen där vi skulle vika av mot Skierfeklippan. Nu hade vi gjort oss väl förtjänta av en liten paus, och då åkte långbyxorna av och shortsen kom fram.

                                                                                               Backen avklarad! Lättnad i klädseln!                               FOTO: Linné Nybergh

Efter paus och klädbyte kändes det betydligt lättare att gå, och dessutom hade vi nu en fantastisk utsikt över Rapadalen nedanför oss och Skierfe snett framför oss. Nu visade det sig dock att jag klart förträng hur det såg ut här uppe på fjällkanten. Har absolut inga minnen av att det var så mycket vide och snår samt att stigen gick en hel del i serpentin. Dessutom var det en hel del leriga vattenpassager vi måste forcera.

                                                                                                                                                                                                               FOTO: Anna Hed

                                                                                                                                                                                                     FOTO: Lisbeth Larsson

Det är en mäktig klippformation som reser sig ut över Rapadalen. Obs ej bearbetad med lyster/mättnad

Utsikten över Rapadalen fick oss nästan att glömma att det gick uppför

Men videsnår och lera har vi ju harvat runt i i Sarek förut, så det är vi vana vid. Men ingen av de andra kom heller ihåg just det här partiet. Så småningom kom vi högre upp och vide och övriga snår försvann under oss och ersattes av härlig fjällhed. Lisbeth hade gjort tappra försök att prata lite fint om kaffe, men jag tyckte det var bättre att fortsätta och ta lunch på hyfsat rätt tid. Det blev ju trots allt en hyfsat sen frukost.  Lite mutter från Lisbeth men hon insåg det lönlösa i att vara påstridig. Men vid halv ett tiden började det kurra lite i magen , så efter en liten uppförsbacke kändes det helt rätt med lunch – OCH kaffe.

 
        FOTO: Kristina Järkenstedt Edefell                                                                                  

I dag fick det bli en lite lättare lunch, rensoppa från Real. Riktigt gott!

Inget fel på lunchutsikten!

Efter lunchen, och efter ytterligare några höjdmetrar kom vi in i ett mer stenigt landskap, och härifrån såg Skierfe inte alls särskilt speciell ut. Då var det betydligt mäktigare att lyfta blicken framåt och fästa den på Sarektopparna som vi nu såg.

  

Till min stora besvikelse mötte vi flera vandrare med lösa hundar.  De var i och för sig snabba med att koppla dem, men DET ÄR FÖRBJUDET MED HUND I SAREK! Är upprörande att så många skiter i reglerna, för att Skierfe ligger i Sarek kan väl ingen undgå! Skärpning!!!!

Jag hade förbrett gänget på att det var ont om vatten på vandringen upp mot Skierfe, så vi hade alla extra vattenflaskor med oss. Men vi hade inte räknat med den här värmen, så när vi äntligen kom till en bäck blev det stopp för vattentankning. Och nu skall vattnet räcka ända tills kvällslägret. Helst av allt hade jag velat klä av mig och hoppa ner i bäcken, men det fick räcka med att tvätta av ansiktet och blöta huvudet.

Rosenrot. Växten som säljs som kosttillskott för att ge extra energi till kroppen. Man kanske skulle tugga i sig en blomma?

Efter den efterlängtade vattenpausen kom vi fram till vandringens första snöfält. Inte särskilt stort, men ganska slirigt.

Precis när vi svängde av mot söder och stigningen upp på själva Skierfe började, lämnade vi stigen en liten bit och tog av oss ryggsäckarna. Ingen idé att ta med dem upp på toppen! Kristina och jag hade varsin liten lätt packsäck i vår packning. De fyllde vi med gruppens behov av tröjor och värdesaker, och sen fick Kristina och Linnéa äran att vara bärare. 

Nu blev det löjligt lätt att gå. Ska inte överdriva och säga att vi sprang upp, men det var nästan lite av den känslan.  Och här stämde mina minnen. Väldigt lätt bestigning, och det är nästan överraskande när man kommer upp och där inte väntar en ny stigning.

På lätta ben mot Toppen!

Trots att vi har varit på toppen innan, så slogs vi av den mäktiga utsikten. Wow! Häftigt! Att se Rapadalen med Rapaselet breda ut sig under oss med sin härligt gröna färg, går inte med ord att beskriva, det måste upplevas. Någon gång måste jag få åka båt i Rapadalen fram till Nammásj. Det måste vara en fantastisk känsla att åka i serpentinerna i den gröna omgivningen.

                                                                                                                   Panoramabild över Rapadalen.                                   FOTO: Kristina Järkenstedt Edefell

Trots att vi nådde toppen relativt sent på eftermiddagen var vi inte ensamma på den. Perfekt tyckte jag, som såg blivande fotografer hos de övriga toppbesökarna, för vårt gruppfoto på toppen. Och det ställde en tjej från Luleå glatt upp på.

Fjällgänget på Skirfetoppen

Det märks att vandrarna i mitt lilla gäng har blivit luttrade med åren. Nu fick vi tom Anna att sitta och dingla med benen ut över kanten. Förra gången höll hon sig på betryggande avstånd från stupet. Heja Anna!  Vi blev snart ensamma där uppe och kunde ta klippan i besittning ordentligt ,och kamerorna gick varma. Och givetvis skickades det MMS hem till nära och kära.  En liten bildkavalkad från toppen:

Mor och dotter på toppen – Eva och Kristina


Anna med fötterna dinglandes i luften


Lisbeth och Linnéa




Deltalandskapet som bredde ut sig under oss, och som vi ska följa de närmaste dagarna, både på höjd och sen traska nere i.


Och som avslutning på fotokavalkaden den klassiska ”dingla med kängorna i luften” bilden.

Vi gjorde oss ingen större brådska med att lämna Skierfetoppen eftersom vi bara hade någon dryg kilometer kvar att vandra i dag. Men efter en dryg timme på toppen började vi gå ner mot våra ryggsäckar som lydigt stod kvar och väntade på oss. Nu såg vi även det sista av dagens etapp framför oss, liksom inledningen av hur vi ska gå i morgon.  Det såg ju inte så farligt ut…..

Vilket det inte heller var, i alla fall inte resten av dagens etapp. Härligt nedförslut mot bäcken som låg mitt i sänkan. Lite blött men lättgånget.

Vi avverkade sträckan till tältplatsen relativt snabbt, och nu skulle det bli skönt att få upp tälten och börja med middagen. Lite ringrostigt med tältuppsättningen är det alltid första kvällen, men efter en helt godkänd tid så stod alla tre tälten på plats. Nytt för i år var att vi fixat hemmagjorda footprint för att slippa få det så fuktigt i absiden. Skall bli spännande att utvärdera det experimentet när vandringen är slut.

  

Med tälten på plats och övrig materielvård gjord (ja jag vet att jag är yrkesskadad- materiel först, personvård sen,) avklarad var det skönt att ta ett litet avsvalkande kvällsdopp i bäcken.  Och nu kändes det att kroppen fått jobba i värmen. John Blund knackade försiktigt på axeln. Men först mat. En god middag från Real och sen en ännu bättre avslutning, varm choklad med marshmallows (lite lyx måste man unna sig, och vikten på marshmallowsen var obetydlig), och sen var vi klara för att krypa ner i sovsäckarna.

                                                                                                                                                                                                              FOTO: Lisbeth Larsson

En välförtjänt avslutning på dagen.