26 juli:

Vad skönt det var att sova i tält i natt, jag har sovit jättegott. Tror de flesta har gjort det, med undantag av Kristina som var illröd på främst benen och har haft ont av solbrännan i natt. Hon måste skydda sig från solen idag, för vädret var om möjligt ännu finare än i går. Det märktes att det var första morgonen på vandringen (Aktse undantaget), för allt tog lite längre tid än det brukar göra. Jag hade satt klockan på 0600, och räknade då med att vi skulle vara klara att gå två timmar senare. Men det tog ytterligare drygt 30 minuter. Jag svor lite över mig själv som inte satt klockan en timme tidigare, med tanke på att vi idag ska ge oss i kast med den etappen jag bedömt vara den jobbigaste. Den längsta, den stenigaste, den etapp där det gällde för mig att hålla koll på var vi befann oss höjdmässigt, samt nu skulle vi även stöta på de första vaden. Men alla borde vara medvetna om vad som väntar, i etappbeskrivningen för dagen inleder jag ju med orden: ”Idag blir det en tuff och utmanande etapp…Det är en hel del höjdmetrar uppåt, och ihop med blockterräng och lösa stenar så blir det en liten utmaning som säkert tar på krafterna” .Vid den första planeringen hade jag delat in etappen på två deletapper, men alla som skrivit om den här vandringen har gjort det på en dag. Vi får väl se, med andra ord en spännande dag.

Efter morgonbilden var vi då klara att ge oss iväg. Kristina valde alternativet att linda in benen i elastiska lindor istället för långbyxor. Få se hur det fungerar. Anna hade vid lottdragningen i går dragit nitlotten och fick bära repet idag. Vi började som vi slutade gårdagen, på härligt lättgånget underlag, och satte kurs mot Gierdogisjtjåhkkå som låg framför oss. Fjället såg inte särskilt brant eller besvärligt ut, men jag hade gjort min research och visste att vi hade en jobbig bestigning framför oss, med blockterräng och en del lösa stenar.  Jag hade en klar linje klar för mig, och här gällde det att komma högt upp och inte komma för långt ner på den södra sluttningen.

Avdelning framåt marsch! Mot Lulep Vássjájågåsj, ca 13 km bort! Men först skall vi ta oss över Gierdogisjtjåhkkå.

Hemma hade jag suttit och ritat in rutten på Garmins sida, men jag fick inte upp den inritade rutten på kartan i nödsändaren.  Det visade sig vara synd, hade förmodligen sparat en hel del av ödslad kraft …… Min plan var att gå snett upp mot höger, dvs där det från början var ganska stenigt. Tyvärr föll jag till föga för de andras vilja att gå på så mycket gräs som möjligt. Det resulterade i att vi likt förbaskat hamnade lite för långt ner på södersidan. När jag insåg det var det inte längre läge att leta gröna fläckar, utan nu måste vi jobba oss uppåt, så nu gällde det att hitta den bästa vägen mot hyllan straxt under toppen.. Kristina, som hade mest kraft, fick skutta runt bland klippblocken och hitta bra lösningar åt oss.  För att göra en lång, väldigt lång, historia lite kortare så sammanfattar jag vår fem timmar långa stenklättring i ett par ord men desto fler bilder/filmer. Gierdogisjtjåhkkå sammanfattas i orden, sten, sten och åter sten, lite större stenar, rullande stenar, varmt, soligt, vindstilla, hett, vattenransonering, för den som orkade titta neråt – en härlig utsikt över Rapadalen och Nammásj, peppning och coaching och faktiskt lite glada skratt. Låter nu bilderna tala för sig själv:

    
                                                              FOTO: Lisbeth Larsson                                                                       FOTO: Kristina Järkenstedt Edefell

FILM:   Gierdogisjtjåhkkå 1

  
                                                                                                                                                       ” Här finns det en öppning bland blocken, kom upp hit”

  

FILM:   Gierdogisjtjåhkkå 2

  

FILM:   Gierdogisjtjåhkkå 3

När klockan var 14.15 hade vi äntligen klarat av den värsta delen och vi kunde nu se framåt, och få en liten överblick om vad som väntade. Men högst prioritet nu var att lugnt o försiktigt ta oss, med våra ganska stumma ben, ner till jåkken som kom uppifrån Niehter. Nu blev det relativt lätt att gå/hoppa på de mindre stenarna, och plötsligt var vi framme vid grönt gräs. En bra bit under oss i en ravin hörde vi jåkken. Härligt, för nu hade några i gänget slut på vatten och magarna kurrade. Kristina och jag var jättenöjda med valet att satsa på att gå med vattenlunga, och den var fylld med två liter i morse. I och för sig två extra kilon, men idag var det värt det!

  
Nu lämnar vi snart Gierdogisjtjåhkkå

   
 En sista blick tillbaka mot Skierfe                                                                                                                   Vatten!!!!!         

Det var SÅÅÅÅ skönt attfå sätta sig ner och ta av kängorna, och kroppen blev överlycklig över att få i sig lite energi. Idag blev det ingen soppa utan här lastades in kalorier i form av Reals Pasta Boulognes och sen en söt soppa till efterrätt. Alla njöt verkligen av att få vila, och det mesta i klädväg åkte av.  För alla utom stackars Kristina, som nu även hade ont på armarna och nacken. Nu fick det bli byxor på, och lindorna hamnade nu på armarna samtidigt som hon fixade till handdukar på hals och nacke. Nöden har ingen lag, men hon tyckte att polon hade varit för varm. Nu började det bli olidligt hett, min termometer, som hängt på skuggsidan av ryggsäcken visade på 32 grader…….

                                                                                                                                                                                                    Foto:  Lisbeth Larsson

Jag hann med ett snabbt, kallt men härligt dopp i jåkken, och sen måste jag givetvis fota den lilla forsen. Här hade vi kunnat stanna hur länge som helst, men som den slavdrivare jag är så fick det räcka med en timmes rast. Konstigt nog har Lisbeth inte yppat ordet kaffe under dagen, men NU hann hon få sitt kaffe!

   

Enligt alla beskrivningar ska det nu vara väldigt lättgånget fram till Lulep Vássjágåsj, så kanske, kanske skulle vi hinna fram dit i kväll. Nu återstod det bara att se hur mycket dagens vandring tagit på krafterna.  Det första hindret på vägen, vår lunchjåkk, forcerades utan några större problem.

På andra sidan jåkken var det slut på det gröna gräset, och stenarna kom tillbaka.
Men nu i betydligt snällare form och storlek, och de sinkade oss inte nämnvärt.

Efter jåkken gick vi i en sänka mellan Niehter och Suorkitjåhkkå, och här var det lite blött så vi sökte oss upp på Niehters sluttning. Valet gjorde att vi nu fick en liten brantare uppförsbacke som slutade i ett snöfält. Det var först där som det började bli lite jobbigt. Snön var smörig och hal så även om fältet inte var stort så kändes det i våra trötta lårmuskler. Precis efter fältet blev det lite spännande när jag upptäckte att jag gick omkring i kvicksand. Marken var så blöt efter snön så jag sjönk ner nästan hela kängskafter för varje steg. Tur att kängorna var ordentligt snörade för marken sög verkligen fast dem!

Gänget uppe på den lilla ”kullen”. I bakgrunden Gierdogisjtjåhkkå, och längst bort till höger skymtar Skierfeklippan

                                                       Vi fick ett bra kvitto på att vi höll höjd när vi stötte på Isranunkel.                                           Foto:  Anna Hed

Uppifrån höjden hade vi nu en underbar vy, av grönt gräs och blommor blandat med stenskravel framför oss. Det var frestande att sätta full fart framåt, men nu blev det en noggrann inläsning på kartan var exakt vi befann oss. Det fick inte gå för fort framåt, utan vi måste hålla rätt höjd så vi kommer fram till Bouvdajåkka på rätt höjd, inte under 1050 m.öh. Men det var mitt ansvar, så det fick bli mycket tittande på min GPS under vandringen på fjällängarna. Här var det faktiskt lite känsla av Sound of music över landskapet.

När klockan var lite över sju kom vi fram till Bouvdajåkka, och möttes av åsynen av en enorm snöbrygga och en flera meter hög snökant. Även om den var tjock, såg den inte frisk ut, den hade dessutom flera sprickor och insjunkna partier. Att gå ut på den snön var det inte tal om. En titt på min GPS visade att vi befann oss på 1060m.öh, så vi var ju onekligen på rätt ställe för att vada.  Då återstod frågan om vi skulle gå uppåt eller nedåt för att komma över. Sunda förnuftet sa uppåt men blicken sökte sig nedåt, och tur var väl det.  En liten bit nedåt såg vi en liten sträng med öppet vatten och stenar mellan två snöfält.

  

Även om vattnet inte var särskilt djupt eller enormt strömmande så sög det ändå tag ordentligt i benen. Jag bestämde då att det här var ett gyllene tillfälle att träna på att vada med lina. Och lite säkerhets tänk var det också. Skulle olyckan vara framme så var risken stor att dras med in under nästa snöfält. Bättre att ta det säkra före det osäkra!

Att träna på att gå med lina visade sig vara bra. Det var ett tag sedan och kunskaper glöms. Repetition är som sagt kunskapens moder!

Nu var det även läge att ta på ”Kalle Anka fötterna” dvs våra Torrskodd. Här sparade vi mycket tid i stället för om vi skulle ha tagit av oss våra kängor, torkat fötter mm. En investering som klart är värt vartenda gram de väger! Även jag har bytt upp mig till de här mer moderna vadaröverdragen, och de är verkligen suveräna. Rekommenderas varmt!

Det märktes under vadet att det var trötta ben och huvuden, så det var ett enkelt beslut att fatta, att göra halt för dagen.  Vi behövde helt enkelt vila och komma till ro för natten. Konstigt nog var det ingen som protesterade….. Vi hittade en bra tältplats hyfsat nära jåkken, så tälten var snart uppsatta och vatten till middagen hämtades och sattes i kok. Någon panik för att vi inte nått målet för dagen kände jag inte, vi var ju bara ca tre km fel.

  
                                                                                          FOTO:  Anna Hed                               Det var lite stenigt, så vi fick jobba med tältspikarna

                                                                                                                                                                                                FOTO:  Linnea Nybergh

Middagen var verkligen välbehövlig, och det märktes att alla var trötta, det var ovanligt tyst runt matpåsarna. Det blev en härlig kväll, med en värmande sol som förgyllde landskapet. Och inte en enda mygga våldgästade oss!  Men när solen försvann bakom några toppar så blev det genast kyligare. Ett säkert tecken på att det var hög tid att krypa ner i sovsäckarna.

Ännu en dag avklarad där knät håller, och idag var det helt ok med konditionen. Kroppen kanske börjar inse att det är lika bra att samarbeta, för annars tar hon bara fram pannbenet, och då kommer det att göra ont. Nu ligger jag och funderar på hur mycket snedorienterat det blev i förhållande till den planerade linjen över Gierdogisjtjåhkkå, och kom fram till att det nog inte var så mycket. Men det var en etapp som klart påverkat gruppens fysiska status, och då tillskriver jag den olidliga hettan, som det som knäckt oss.  Hoppas alla har druckit ordentligt i kväll och fyllt på med Resorb, så återhämtningen i natt blir bra.

Röd linje är den planerade rutten.  Meddelanderutorna är från exakt plats där vi var när jag skickade meddelandet ”Allt OK”..
Den blå linjen är dataritad av systemet, och är alldeles för rak. Har lagt till tunnare blå linjer som visar hur vi gick ner mot vår lunchjåkk.
Det blev inte så mycket fel i alla fall. Men ordspråket om att ”gräset inte är grönare på andra sidan ”stämmer nog….