27 juli: 

Har sovit riktigt skönt i natt och kroppen var inte allt för mör efter gårdagens stenblocksklättring. Visst, det erkännes, hade jag lite träningsvärk i benen och den högra ländmuskeln var lite öm. Men lite stretching fixar det mesta, så efter att ha väckt musklerna var det bara att ta tag i lägerrutinerna. I dag gick det betydligt fortare, och Kristina o jag hade packat ihop vårt tält innan frukosten. Det var en härligt klar luft, och det kändes nästan lite kyligt. Men snart kom solen fram till tälten och värmde riktigt skönt. Med andra ord kommer det att bli en ny varm dag, hoppas bara att det börjar blåsa lite och att några små sommarmoln kommer in över Rapadalen. Vi valde i alla fall att börja med långbyxor, och Kristina som hade rejält ont på huden hade nu fallit till föga och även tagit på sig polon. Jag lovar att jag aldrig mer skall övertala henne att ta ett solskydd med lägre faktor…….Förlåt… Solskyddsfaktor 50 får det bli nästa år!

Förmodligen är vi trots allt lite slitna, för även den här morgonen tog det ca 2,5 timmar innan vi var klara att ge oss av. Förstår inte vad det är som tar tid. Dagens etapp var inte så lång, men den innehöll det första större vadet, över Lulep Vássjájågåsj. Tanken var att vi skulle hålla oss på höjd tills vi passerat jåkken med den efterföljande högplatån. Platsen där vi egentligen skulle ha tältat. Därefter fattar vi beslut om vi ska gå fram till nästa jåkk, Alep Vássjájågåsj och följa den ner till Rapadalen, eller om vi sneddar ner mot dalen innan. En plan som lät bra innan verkligheten gjorde sig påmind…..

Dagens morgonbild, och sen på med packningen. Skönt att känna att varken höfter, rygg eller axlar har tagit stryk av den tunga ryggsäcken. Ett stort TACK till Kristina som fortsatte hjälpa oss alla på med ryggsäckarna, så vi skulle slippa farliga ryck när kroppen vinglade till. Som extra tack var det idag hennes tur att bära repet.

Vi fortsatte på härligt lättgångna fjällhedar, även om det fanns inslag av mindre stenblockspartier. Till vår stora glädje hade vi även skugga i början, eftersom solen inte riktigt nådde upp över alla topparna. Allt kändes bra, så det här skulle nog bli en helt ok dag. Men det skulle snart visa sig att gårdagensövningar i värmen nu tog ut sin rätt. Kroppen blev för några segare och segare och musklerna började protestera. Det var med andra ord läge att slänga in små ”ryggsäck av pauser” betydligt oftare än vi brukar.  Lite stretching, högt benläge och intagande av lite energi i form av nötter, choklad mm och sen var det bara att ta på packningen igen.

  

  
FOTO:  Lisbeth Larsson                                                                         

Nu fick jag återigen en Sound of Music känsla, eftersom fjällheden övergick i en grön äng med massa smörblommor och andra blommor. Nästan lite av Padjelanta feeling. Dessutom höll solen nu på att jobba sig över fjällkanten, så landskapet fick ett härligt ljus. Det kändes nästan som om någon hade photoshopat verkligheten och överdrivet med mättnadsreglaget.

            
FOTO:  Lisbeth Larsson                  

Men finns det stenar, så finns det även Isranunkel på den här höjden      

                 FOTO:  Lisbeth Larsson

Rätt höjd var som sagt viktigt idag, så det blev mycket jobbande med kartan och GPS. Den första orienteringschecken var att vi skulle passera mellan topparna 112 och 1274. Lätt som en plätt och fortfarande på rätt höjd på inmarschen mot nästa lilla jåkk. Att det där med rätt höjd var viktigt insåg jag när vi kom fram till jåkken och lätt kunde ta oss över, men hade vi kommit 50 m längre ner så hade vi fått klara problem. Branta ravinkanter, vattenfall och forsande vatten. Skickade en tacksamhetens tanke till ”fowwe” vars blogg på Utsidan över just den här vandringen, jag läst noga.

  Här blev det inget vad i ordets rätta bemärkelse, utan jag väljer att kalla det en vattenövergång. Men det var tillräckligt mycket vatten för att gå över kängkanterna på dem som hade låga kängskaft, så det fick bli Kalle Anka fötter på.

 

Snabbt och enkelt kom vi över, och nu tyckte jag att jag kunde göra Lisbeth glad. Kaffepaus! Dessutom hävde jag alkoholförbudet, om än tillfälligt, så nu åkte lillkåsorna fram. Trettio minuters rast, fyll på vatten i flaskorna och tanka upp kroppen och framförallt fika lite! Det gällde även att hålla huvudet kallt, och ett bra sätt är att blöta ner kepsarna. Jag valde dock alternativet att stoppa ner huvudet i vattnet.

FILM:   Rådnikjåkk

  
                         Kaffepaus med diverse tillbehör!                         

                                                 




Inget fel på utsikten från kaffebordet


                                                         Vatten, vatten bara vanligt vatten….. Full tank innan vi går vidare                                          Foto Anna Hed

Här var riktigt skönt, så vi hade kunnat stanna här länge. Men det fanns inte på kartan, utan när kaffet slunkit ner blev det dags att förbered för avmarsch. Här var det viktigaste av allt att tanka upp ordentligt med vatten, både invärtes och i flaskorna. Det kommer att gå åt mycket vatten idag.

Nu hade solen vunnit kampen över fjällen och strålade över oss. VAR var vinden och de beställda molnen? Ja inte var de här….. det började snart bli olidligt varmt, och det märktes att värmen påverkade oss. Farten dämpades och det blev många vätskepauser. Det sista märktes även på att vattennivån snabbt sjönk i vattenflaskorna och jag började bli lite orolig för att vi plötsligt skulle gå oss torra på vätska. Detta trots att alla hade extra flaskor med sig. Jag kände av att nivån sjönk oroande fort i lungan, så det var verkligen skönt när vi började höra dånet från Lulep Vássjájågåsj.

Om det var dånet från jåkken eller om det helt enkelt var krafterna som höll på att sina vet jag inte, men det kändes som en hel evighet innan vi äntligen såg något som såg ut som en jåkkravin långt framför oss.  Här var det verkligen tydligt på hur lätt man blir lurad på avståndet på ett ljud. Det lät så nära, men var så långt borta. En sista koll på höjdinfon på min GPS, och jodå, vi låg rätt i höjd, 950 m.öh.

Äntligen framme vid den dånande  LulepVássjájågåsj


Vy över jåkkfåran uppåt mot Vássjábáktje


Vy nerår mot Rapadalen

Det är jobbigt att gå uppför, men det är baske mig värre att gå ner. Det var en riktigt brant grässluttning ner till jåkken som for fram med ordentlig fart långt under oss. Nu fick lårmusklerna jobba så det inte blev en okontrollerad nedstigning. Försökte få en överblick över vattenmassorna och letade efter ett bra vadställe. Såg två vandrare på andra sidan en bit uppströms, och de fortsatte uppåt för att hitta ett bra vadställe.  Men då såg vi två vandrare som just höll på att vada över mot oss, och ytterligare en kille som satt och torkade fötterna på vår sida. Vi tog sikte på honom, och hoppades få tips om var han gått över och hur det var.  Platsen han visade på såg helt ok ut, även om det forsade ordentligt. Tvekade lite om jag istället skulle välja en plats lite längre upp. Där forsade det inte så mycket, men vattnet var betydligt djupare. Med tanke på att majoriteten av oss inte är så långa, bedömde jag risken för att det skulle bli för djupt, som stor. Det fick bli alternativ ett. Nu var det full utrustning som gällde – Torrskodd på fötterna, regnbyxor utanför och givetvis livlina. Det sluttade brant hela vägen ner till vattnet, så det var inte den enklaste manövern att ta på sig Kalle Anka fötterna. Under den här manövern tappade jag plötsligt min klocka som med full fart rullade ner mot, och i, jåkken. Kristina var dock snabb och lyckades fiska upp den innan den försvann iväg. Nu återstod det bara att se hur vattentät den var….För att få en säkrare övergång valde jag att ta av kameran och stoppa ner den i ryggsäcken.  Och det är inte ofta jag gör…. Men nu var det fullt fokus på att få över alla i ett stycke och helst torra.

I går generalrepeterade vi med livlina, och nu var det dags för examen. Jag knöt fast repet om midjan (tänk att jag fortfarande kommer ihåg hur man slår en livräddarknop, som jag lärde mig som 10-åring på seglarskolan) och instruerade de andra i hur de skulle hålla och agera. Kroppen fick påfyllning av vatten, och sen fick jag hjälp av Kristina att få på ryggan. En sista koll på att ryggsäcken satt löst på ryggen och spännena öppna.  Det känns alltid lite kymigt att ta de första stegen ut i en jåkk, när jag inte har koll på djup eller hur strömt det är. Steget ner i vattnet blev ganska högt, så det var tur att det inte var så strömt precis vid fotisättningen. Ett steg gick bra, två steg… och sen kom strömmen. Det sög ordentligt i underbenen och här gällde det verkligen att stå stadigt och dra fram fötterna. Hade jag fått någon fot ovanför vattenytan så hade jag aldrig fått i den igen, utan chans att stå emot vattenmassorna. Samma sak med stavarna. Tryck ner dem och lyft dem absolut inte! Vid något tillfälle fick de ta emot nästan hela min tyngd, och då var jag glad över att jag inte hade de smidigare vikstavarna utan rejäla, om än lite tyngre, stavar. Värst var det mitt i fåran, men sen hittade jag stenar att ta spjärn mot med fötterna så då gick det lättare. Väl över på andra sidan uppstod nästa problem. Här var det lika branta kanter och inget naturligt ställe att slänga ryggsäcken på. Det fick helt enkelt bli på en lite ö nära kanten. Därefter av med linan och försöka hitta en stabil sten att fästa den i. Det lyckades jag med riktigt bra, och hittade även ett ställe att sitta på där jag kunde ta spjärn med fötterna. Nu var det dags för nästa tappra vadare som var Linnéa.  Hon hade det betydligt kämpigare och fick verkligen jobba. Vet inte om hon inte hörde mina instruktioner eller inte, men hon valde i slutet att hålla krampaktigt i linan istället för att använda båda stavarna, vilket inte är bra. Det blev instabilt och det slutade även med en vurpa. Som tur var hände det när hon nästan var över så jag fick snabbt tag i hennes ryggsäck och försökte hjälpa henne upp genom att dra. Inte så lätt så det slutade med att även jag blev blöt om fötterna. Men oerhört skönt att allt gick bra, bortsett från blöta kläder och ett skrapsår på axeln. Sakta men säkert tog sig även de övriga över jåkken, och det var lite oroligt att titta på och försöka styra dem.  Det var inte de mest stabila vaden…Kom på mig  med att fundera på  hur jag skulle berätta för nära o kära hemma hur det gick till när X ramlade och skadade sig i en jåkk i Sarek. Till slut var det bara Kristina kvar, och även hon fick knyta fast linan om livet, men här blev det kärringknutar (måste lära henne livräddarknopen). Gick stabilt och säkert i början, men mitt i fåran fick hon bakvikt och höll på att ramla bakåt. Tur att mina reflexer är snabba, för jag hann spänna linan så hon fick ett litet ryck framåt, och sen var hon åter i balans.

                                                                                                                                                                                                     FOTO:   Lisbeth Larsson

                       FOTO:   Lisbeth Larsson

                                                                                                                                                   Foto:  Linnéa Nybergh

Vi tog ön i besittning, och snart var matlagningen i full gång. Måste erkänna att jag absolut inte var sugen på mat, utan helst ville skippa lunchen. Men det var tankar som jag slog bort, för mat behövdes för att orka resten av dagen. Det var faktiskt första gången som jag tyckte att maten inte var god. Kristina kämpade tappert med att bygga upp ett solskydd och fick väl lite skugga.

                    
Foto:  Linnéa Nybergh                                                                                

Kände mig varm och olustig i kroppen, och dessutom började mina urinvägar att krångla, vilket är ett tydligt tecken på vätskebrist i min kropp. Resultatet är som en ordentlig urinvägsinfektion där jag konstant är kissenödig och får kramp i urinblåsan varje gång jag kissar.

Till slut stod jag inte ut i värmen utan det fick bli ett bad i jåkken. Det gällde bara att hitta ett ställe där det var ofarligt, och lyckades hitta en liten pool med ganska stillastående vatten. Gud vad skönt det var att få kyla ner hela kroppen! Utan det här badet hade det nog slutat med värmeslag.

Det blev en ganska lång rast, men det kändes som att varje minut behövdes. När vi väl fått på oss ryggsäckarna väntade en lika brant grässluttning på oss som innan, men nu var det uppför. Det var inte skönt med en sådan pulshöjare direkt efter en paus. Som tur var, var det väldigt vackert, och gräset var verkligen grönt med inslag av knallgula smörblommor. Nu var vi framme på högplatån där det var meningen att vi skulle ha tältat. Men nu började min tankeverksamhet att gå trögt, så jag blandade ihop Vássjájågåsj jåkkarna, och började prata om att vi skulle ha tältat vid nästa jåkk, Alep Vássjájågåsj. Förstår att det här är en populär tältplats. Fint underlag, nära till jåkken(fast backen gör nog att antalet vattenhämtningar blir begränsade) och med en fin utsikt över Rapaselet. Här hade vi fått en kanon fin lägerplats, men jag ångrade inte mitt beslut på att stanna tidigare ni går.

                                                                                                                                                                    FOTO:   Kritina Järkenstedt Edefell


På väg upp på högplatån. Ravinkanterna ner till jåkken var verkligen branta på båda sidor,
men ska tydligen vara ännu värre om vi hållit lägre höjd. Än en gång tack ”fowwe”

När vi tittade framåt var det en härlig syn som mötte oss. Gräs, och ett behagligt nedförslut. Hur jobbigt kunde det nu vara att snabbt ta sig ner till Rapadalen? Ja, det var inte så lätt som det såg ut. Något fel på terrängen var det absolut inte, men nu hade min lilla grupp börjat få nog av värmen. Jag kände mig långt ifrån bra, och Anna började muttra om att vara dåligt tränad och inte orka mer. Dessutom hade hon nu rejält ont i fötterna. Hur kan någon som jobbar i en friluftsbutik påstå att de lätta trailkängorna hon köpte lätt skulle klara en Sarekvandring med tung packning?  Inte en chans att de sulorna klarar att bära upp Annas vikt + 20 kg packning. Även Linnéa såg lite tagen ut, så det kändes som att vi borde komma ner till dalen och få upp tälten ganska snart. Och det var då jag fattade ett klart dåligt beslut. Enligt grundplanen skulle vi efter en stund börja snedda snett neråt dalen, med sikte på renvaktarstugan.  Men under vandringens gång hade jag börjat luta alltmer åt vi skulle gå fram till Alep-jåkken och sen följa den neråt tills stigen korsade den. Ställde frågan vilket av alternativen gruppen ville vi skulle välja, och det blev ett klart röstande för alternativ ett, dvs renvaktarstugan. DÄR och DÅ kändes det helt rätt med en tillsynes lätt nedstigning, men det andra alternativet hade med facit i hand varit betydligt smartare. Men lätt var det var det till att börja med. Vi fick en härlig vandring i snällt medlut och Rapaselet som bredde ut sig framför oss.

FILM:   Rapaselet

                                                                                            En perfekt sten att sätta upp kameran på.                                               FOTO:  Anna Hed


Utsikten är bättre att titta på än kameran


Det var underbart, mäktigt fint här uppe, men nu ville vi ner till skuggan

Snabbt kom vi ner till en hylla, en riktigt fin utsiktsplats, och där blev det en fotopaus. Jag behövde allt fler kisspauser, och även de andra mådde klart dåligt i värmen. Tror att Lisbeth var den som mådde bäst av oss. Nu fick Kristina syn på en lite större björk som gav lite skugga. "DIT vill jag, behöver skugga NU", sa hon och satte full fart mot skuggan. Anna, som nu mådde allt sämre och var helt slut, och Lisbeth följde efter, medan Linnéa och jag satte oss i solen. Här gjorde Lisbeth ett jättejobb med att peppa Anna.

                                                                                           Skugga!!!!!     Kristina njuter.                                                             Foto:  Linnéa Nybergh

Själv ägnade jag större delen av rasten med att springa och kissa stup i kvarten, innan jag anslöt till Lisbeth och Anna. Lisbeth lovade Anna fotbehandling/massage på kvällen och jag lovade fixa till en ordentlig tejpning av fötterna. Kristina i sina långbyxor och polo såg inte heller helt lycklig ut, men tog ett djupt andetag och gick ut i solen för att hjälpa oss på med ryggsäckarna.

Men det skulle ta tid innan vi kom ner i dalen.  Jag tappade tidsbegreppet, men det kändes som väldigt länge som vi sakta tog oss nedåt. Vad som sinkade oss? Videsnår och annan tät vegetation. En machete hade inte varit fel å haft med sig. Och någon stig, som fanns utritad på kartan hittade vi inte.  Men plötsligt dök den bara upp och ledde oss längre ner i vegetationen som nu bestod av fjällskog. Härligt, nu gick det lätt att gå, och tur var väl det för nu började vattenförråden att sina.

   

En stig!!!!!!

Det började kännas som en oplanerad nedfärd, så jag försökte ta ut riktningen till renvaktarstugan genom att lägga ut en waypoint på GPSen, men då utslaget blev att stugan låg snett fram – ovanför oss, gav jag upp. Det blev inte bättre av att stigen försvann lika fort som den tidigare bara dök upp. Nu gällde det att hitta en tältplats snabbt. Och plötsligt föll pusselbitarna på plats och vi kom fram till en liten bäck med en grön äng på andra sidan. Bäcken tog vi lätt över men sen fick vi leta lite på ängen innan vi hittade en bra plats en bit ner.

                                                                                                                                                                                               Foto:  Linnéa Nybergh

Tältet kom upp med rekordfart, och sen gällde det att återställa vätskebalansen. Det fick bli två Resorb uppblandat i 5 dl vatten. Och inom en halv timme hade jag fyllt på med ytterligare 3L vatten. Mycket skvalpande i magen, men det gav önskat resultat och en timme efter att vi kommit fram mådde jag bra igen, och även urinvägarna hade lugnade ner sig.
Tyvärr var vi inte ensamma på blomsterängen. Vi hade sällskap av en helsikes massa mygg, så nu kom myggnäten väl till pass. Trots det åt vi middagen utomhus, och därefter dröjde det inte länge innan John Blund kallade. Men först fick det bli ett kallt dopp i bäcken, bara jag och hundratals mygg. Men det var underbart skönt!

Innan vi kröp ner i sovsäckarna blev det fotspa för Anna. Hoppas verkligen tejpningen och uppbyggnaden funkar!