Dagbok SAREK 2019

Har sovit halvbra i natt. Hade svårt att somna, vilket gjorde att tankarna flög hej vilt i går kväll. Är lite bekymrad över att det verkar ha infunnit sig en stress hos några i gruppen, som flera gånger återkommit till att vi ligger en dag efter planen. Visst, vi ligger en bra bit ifrån den planerade tältplatsen, men morgondagens etapp är bara ett par kilometer lång, och sen har vi en hel reservdag att ta till. Jag är inte det minsta orolig över detta, men jag vet inte riktigt hur jag ska få dem att lyssna på vad jag säger. Ett annat bekymmer är den fysiska statusen i gruppen. Värmen har tagit hårt på oss alla. Hinner Anna återhämta sig efter att ha haft en extra jobbig dag med värmen? Dessutom hängde oron över vadet över Alep Vássjájågås över mig. Den här jåkken är större, och dagens vad visade på att det finns en stor rädsla i gruppen över vaden. Och sist men inte minst, har Linnéa hämtat sig efter vurpan i jåkken? En lösning på många av problem är att vi skippar Bástávagge, och tar till reservutgången ur Sarek, via Slugga. Då kommer vi att slippa ett antal vad, och med tanke på att det verkar vara mycket vatten i jåkkarna så kan i alla fall det sista över Skájdasjvagge. Innan jag fattat några avgörande beslut somnade jag, så vi får se vad den här dagen har att ge innan beslutet tas. Ett beslut som jag fattade innan vi la oss var att i morgon blir det väckning tidigt, redan klockan 0400. Det gäller att ta vara på de svala morgontimmarna.

När jag kravlade mig ut ur tältet var det något som inte stämde. Det tog ett par sekunder innan jag insåg att det inte fanns någon sol, utan topparna var gömda bakom låga moln. En liten solstrimma försökte förtvivlat bryta sig igenom, men idag vann molnen. Detta var något vi var jättetacksamma för. Inte bara för att vi nu skulle få vila mot sol och hetta, utan dagens vandring kommer att ske nere i Rapadalen bland mygg och grönska. En liten jobspost för dagen kan bli min mage, den var rejält orolig. Det fick bli IMODIUM som komplement till frukosten. Det är första gången som det här drabbar mig på en vandring!!!!

Dagen inleddes med allmän skönsång för Anna som fyllde år. Av Lisbeth fick hon den bästa födelsedagspresenten hon kunde få, ett antal Resorb. Anna verkade lite piggare i dag, så nu återstod det bara att se om tejpningen funkade. Tälten kom snabbt ner, medan frukosten tog lite längre tid än normalt. En bidragande orsak kan ha varit sällskapet vi fick, en massa blodtörstiga myggor. Det fick bli till att fixa och äta frukost med myggnät på. Myggnät är bra, men det är inte lätt att titta genom en kamerasökare med det framför ansiktet. Således tog det lite extra tid även att rigga upp för dagens gruppbild.

Klara för Rapadalen och dess djungelvandring. Inga mygg göre sig besvär här inte, vi är redo med både nät och spray!

Tio över sex var vi klara för att ge oss i kast med den första av dagens utmaningar – att hitta stigen. Enligt Calazos karta 1:50 000 ska det finnas två stigar, en nedre och en övre, inne i skogen. Men eftersom det verkar vara mycket vatten känns det som att vi får satsa på den övre, den undre är nog under vatten. Men den stora frågan från i går när vi avbröt är VAR är stigen? Jag valde att ta kön för att på så sätt få en bättre överblick över gruppen, och lät Kristina ta täten och vara stigfinnare. Det gick hyfsat i början, för visst gick vi på något som såg ut som en stig…… i alla fall en djurstig…. Men är man nere och harvar i Rapadalen så blir resultatet förr eller senare att man hamnar i sumpmarker. Här var det ingen idé att gå runt utan bara bita ihop och klafsa rakt över. Enligt min GPS så befann vi oss lite nedanför stigen, så vi försökte ta oss lite norrut. Och DÄR var den! Härligt! Att man kan bli så glad över en stig.

Med en härlig stig att gå på och inga mer träsk att harva runt i gick det nu fort att förflytta sig. Ja, tom FÖR fort…. Lisbeth och jag travade på längst bak i full diskussion om Vietnamn, och plötsligt fick jag bara en känsla av att något var fel när stigen ledde 90 grader vänster. Vi skulle ju gå åt höger…. En snabb titt på kartan och det vara bara att konstatera att vi kommit för långt ner, nästan enda nere där den nedre stigen borde funnits. Bara att vända om och nu vara lite mer uppmärksamma. Nu hittade vi ganska snabbt rätt stig och den ledde oss rakt fram till Alep Vássjájågås. Nu återstod bara det lilla problemet VAR skulle vi försöka vada jåkken. Det var riktigt mycket vatten som kom i full fart. Hittade så småningom ett ställe som såg bra ut, och vi bytte om till Kalle Anka fötter. Men när jag satt i en fot så ångrade jag mig rask. Alldeles för strömt och djupt. Bara att fortsätta leta längs med fåran, och då gick vi lite uppåt i början. Det var dock helt lönlöst så det vara bara att ta av vadarmunderingen igen, och fortsätta följa jåkken ner mot deltat.

Ett bra beslut, för vi kom snart ner till ett ställe där det såg ut som att vi ”lätt” skulle kunna ta oss över båda fårorna.

Här var det relativt grunt, så det som innan såg ut som en stor utmaning blev ett litet jaså….. Det största problemet blev för oss att ta oss upp från stenön till djungelvegetationen på andra sidan. Det var det där med en machete… Och så var det det där med att hitta stigen igen. Återigen letade vi oss snett uppåt, och där kom den så fint slingrandes. Vi hann dock inte gå på den så länge innan vi stod inför ett nytt vattenhinder. Den här gången bara en liten bäck, men den var bred och relativt djup. Bara att ta på våra Torrskodd igen, och efter några få steg i vattnet var vi över. Här möte vi plötsligt en annan vandrare, en tysk kille som vi givetvis pumpade på hur det såg ut framför oss. Han gjorde mig lite förvirrad när han sa att vi snart kommer till mer vatten, det fanns ju ingen mer bäck i närtid inritad på kartan. Var vi inte där jag trodde att vi var? Kollade GPS kartan och enligt den så befann vi oss nu ovanför stigen….

FOTO: Kristina Järkenstedt Edefell

Förklaringen fick vi ganska snart när stigen försvann ner i mer sumpmarker. Det måste ha varit det här vattnet han pratade om. Kul var det i alla fall inte att på nytt börja klafsa i vattensörja. Nu var det en lång sträcka vi hade framför oss. Tack och lov klarade jag mig från blöta fötter, men jag tror en del av oss nu klafsade runt i blöta kängor. Här gällde det verkligen att försöka ”hoppa” mellan tuvorna och hoppas på att ordspråket ”Liten tuva stjälper stort lass”, inte skulle slå in. För att försöka hitta något positivt började jag fota lite växter som vi passerade.

Att gå i sankmarker är skitjobbigt, mycket värre än att gå uppför. Och nu hände det som jag varit orolig för, mitt knä började protestera. Nu fanns det ju inget att göra åt det mer än att låta vänsterbenet jobba lite extra. Men en liten oroande känsla hade nu kommit smygande. Så småningom tog sankmarken slut och vi trampade vidare på en mer normal skogsstig. En skogsstig som absolut inte tog den rakaste vägen i dalen. Här var det verkligen serpentin vandring, och det var mycket upp och ner. Men stigningarna var aldrig högre än 20m, så det blev inga avtryck på kartan i form av höjdkurvor.

Nej, den här stigningen fanns inte heller med på kartan….. FOTO: Anna Hed

FOTO: Lisbeth Larsson

Att Rapadalen är otroligt grönskande kan vi verkligen skriva under på. Vi passerade massor av storväxta blommor, och det är lätt att förstå att älgarna är så stora här. Gott om näringsrik föda! Mjölken/Rallarrosen var dubbelt så hög som hemma, och övriga växter var även de höga och kraftiga. Det var mäktigt att vandra genom blomsterhavet, och här låter jag bilderna tala för sig själva.

Resultatet av bilden ovan. Foto Lisbeth Larsson

FOTO: Lisbeth Larsson

Ett litet avbrott i det gröna blev det när vi kom fram till Skoarkkijávrátja. Nu blev det åter lite fotbad. Här var det dock lite svårare att hitta ett bra ställe att sätta sig och ta på Kalle fötterna, men det löste vi genom att Kristina fick hjälpa oss andra på med vadarskyddden. Sen fick hon hålla i oss när hon tog på sina egna.

När vi tagit oss över båda fårorna började det kurra i magarna. Med andra ord hög tid för lunch!

FOTO: Lisbeth Larsson

Förmiddagens vandring hade nu fått mig att fatta beslutet om att vi ska skippa Bástávagge. Det känns inte rätt att dra in gänget i den dalen, när de är trötta och lite ”smårädda för vaden” Jag provtryckte den idén på Kristina, och hon tyckte att det lät helt rätt. Något som alla de andra också gjorde när jag samlade dem framför min karta för att berätta att jag fattat ett beslut. Faktum är att de såg riktigt lättade ut när de förstod att det nu inta väntade några större vad. Känns som ett helt rätt beslut! Nu stod jag inte ut längre med myggnätet. Även om jag för länge sedan lyft bort det från ansiktet och bara haft det runt huvud och nacke, så var det obekvämt. Dessutom verkade myggorna inte vara lika aggressiva längre.

Lunchen gav ny energi, så nu travade vi på hyfsat raskt ett tag. Men säg den glädje som varar. När vi kom fram till lite rasmassor tog stigen plötsligt slut. Fanns inte minsta antydan till stig någonstans. Gpsn var inte heller till någon hjälp, för den visade fortfarande att vi befann oss norr om stigen. Jag tog av ryggsäcken och gav mig upp i fåran för att se om det fanns något stigaktigt lite högre upp. Men det gjorde det inte. Det enda jag hittade var fina Blåklockor.

Stod och klia mig lite i huvudet och svor inombords över situationen. Bestämde mig för att gå över till den andra stenfåran (oj, vad det måste forsa här vid snösmältningen) och följa den neråt. Men tji stig här också! Men tyckte jag såg en öppning nere vid vattnet på en liten kulle som skulle vara en perfekt lägerplats. Där nere borde stigen passera….Lisbeth mötte upp mig och vi beslöt oss för att forcera fram en egen stig bland videsnåren. Ja jag vet att vi är i en nationalpark, och måste erkänna att ett och annat större videsnår nog blev av med lite grenar, men ändamålet helgar medlen som det så vackert heter.

Och VAR är stigen….

FOTO: Lisbeth Larsson

FOTO: Anna Hed

Ska vi verkligen gå HÄR????? Hoppas verkligen att du har rätt och att vi kommer på leden lägerplats MED stig…..

Ett tränat spanaröga tar sällan fel, så givetvis stötte vi på stigen precis innan den lilla kullen, som visade sig vara just vad jag trodde, en perfekt lägerplats för ett tält. Den resterande sträckan av vår vandring nere i Rapadalen var ganska tröstlös. Straxt efteråt stötte vi på en ensamvandrande kille. Den här vandringen var det alltid lika roligt att stöta på någon, och utbyta erfarenheter från våra respektive vandringar. Han berättade om sitt vad över Skájdásjvágge i Basstavágge. Här hade vattnet gått honom nästan ända upp till midjan. Med andra ord HELT rätt att skippa Basstavágge.

Stigen , som nu mer liknade en hinderbana slingrade sig uppåt, nedåt, uppåt nedåt, uppåt…. Vi var verkligen glada över att vi inte gick här igår i värmen, för då hade det nog varit olidligt. En positiv sak var att myggen blev färre i antal för varje steg, så nu vågade alla ta av myggnäten. Nu började i alla fall mina ben att protestera och var ganska tunga. Det hade varit jätteskönt att slå upp tälten och stanna för dagen. Men det var bara att bita ihop, vi skulle ta oss fram så vi började ta oss uppåt mot Snávávagge i kväll. Det fanns en del fina tältplatser längs med stigen, men tror bara att vi fått plats med ett, max två tält där. Även min högerfot började nu protestera och en av tårna talade om att nu började det skava lite. Bara att göra paus och ta fram förbandspåsen. Bestämde mig för att det fick räcka med Mabs tåskydd. Ett vadderat litet rör som träs på tån. Suveränt.

Äntligen var vi framme vid platsen där stigen svängde höger och började stiga. Nu var det dags för ytterligare ett beslut. Orkar vi starta uppstigningen, där jag absolut inte har koll på om det finns någon bra tältplats, eller ska vi fortsätta framåt till Skårkistugan och slå upp tälten där. Valet föll på det första alternativet, och snart var pulsen hög. Jag började tveka på om det var ett smart val, men nu var det försent. Kristina och Linnéa försvann snabbt uppåt och lämnade oss andra på efterkälken. Mina ben var i alla fall slut, och det kändes ordentligt i knät nu. Men jag tror inte jag var ensam om så här tunga ben. Solen hade nu vunnit kampen mot molnen, så för att spä på det jobbiga var det nu även varmt.

Plötsligt fick vi syn på våra förlöpare som satt och hade det skönt på en liten hylla och njöt i solen.

Vilken härlig rastplats! Våra trötta kroppar njöt i fulla drag och som extra belöning hade vi nu en fantastisk utsikt ner över Rapaselet. Synd att det inte fanns plats för några tält här. Lisbeth, som efter att ha knaprat på lite nötter fått extra energi, sa att hon skulle gå upp en bit och se vad som finns ovanför krönet. Snart hörde vi henne hojta och vifta, och visa tummen upp. Härligt, hon hade hittat en bra lägerplats. Det var bara att ta på ryggsäckarna och fortsätta några hundra meter upp.

Här hittade Lisbeth en fin lägerplats åt oss, och när vi kom upp lyste solen värmande över hela platån.

Nu börjar det gå fort att slå upp tälten. Lite bökigt var det dock i kväll eftersom det var ganska mycket stenar under den tunna jordskorpan. När tältet var uppe slängde vi ut sovsäckarna för att lufta dem, vilket vi inte gjorde i morse.

Ta in sovsäckarna!!!!!

Ett drag som visade sig vara mindre smart. Det tog inte lång tid innan solen dippade under fjälltopparna och vår lilla lägerplats hamnade i skugga. DÅ borde min hjärna ha reagerat och tänkt att ingen sol = skugga = fukten kommer. Skyller på tröttheten, för den tanken slog mig inte. Det här blev jag varse en halvtimme senare när jag skulle ta in sovsäckarna, som nu var fuktiga. KLANT! Hojtade till de andra att ta in sina säckar, innan de blev blöta. När solen nu var borta blev det ganska kallt, och dessutom hade myggen hittat oss. Med andra ord fick det bli middag inne i tälten.

Skuggigt och lite kyligt hos oss, men över Rapaselet lyste en värmande kvällssol.

I kväll slog vi på stort, blev en trerätters middag. Förrätt: Resorb, Huvudrätt Kebabgryta och som efterrätt Singoalla
Till detta serverades en fin årgång av Berocca.

Nu hade jag gärna krupit ner i sovsäckarna, men det kändes som att det var läge att ägna lite tid åt benen. Med andra ord rejäl stretching. Kollade med Anna hur hennes fötter mådde, och till min stora glädje verkar det ha fungerat med tejpningen. Skönt! Hade planerat för att bjuda hela gänget på lite chokladpudding i kväll för att fira Anna, men det kändes som att det inte var läge för det. Alla var för trötta och ville bara komma till ro. Insåg att magen fortfarande var orolig, men blir det inte värre, så ska det nog gå bra. Det får bli mer IMODIUM innan natten.

Nu gällde det bara att få sovsäckarna lite torrare….. Med andra ord dags att plocka upp den lilla gasolvärmaren. För säkerhetsskull fick Kristina vänta ute i absiden medan jag värmde upp tält och sovsäckar. Hon satt och frös, och jag badade bastu. Men resultatet blev bra, det mesta av råheten i dunet försvann, och det kändes skönt att krypa ner i säckarna.

Primus härliga värmekälla.

Masserade in lite liniment på knät och ledbandet och avslutade med två Alvedon. Hoppas att smärtan i knät är borta i morgon.

Dagens etapplängd blev 16,4 Km