| |
29 juli:
|
|
| |
|
|
|
| |
I natt har det inte varit några problem med att sova, men Kristina och jag har vaknat ett antal gånger då min klocka fått spader. Första gången den började pipa var klockan bara 2300, och vi tyckte nog båda två att natten varit ovanligt kort. Men efter att Kristina slängt ett öga på sin klocka insåg vi att något var fel och natten fortfarande var lång. Sen höll klockeländet på och pep med ojämna mellanrum hela natten, och det gick inte att stänga av larmet. Uppenbarligen var den inte vattentät och badet I Lulep-jåkken var mer än den tålde. Löste problemet genom att lägga den under sovsäcken så ljudet dämpades, och sen sov vi sött. Tur att vi snabbt somnade om efter varje pipandall.
Det blev ännu en morgon när vi inte vaknade i ett soluppvärmt tält, så frågan var om det trots den fina kvällen i går blivit ett nytt väderomslag. Men när dragkedjan dragits upp på tältet möttes vi av ett varmt solsken över Rapaselet, men det skulle dröja ytterligare några timmar innan den nådde vår lilla hylla. Det var nästan ett overkligt gult och varmt ljus över dalen. |
|
| |
|
|
| |
Det fick bli den varma jackan på när vi åt frukosten i skuggan.
|
|
| |
|
|
| |
Var lite orolig för mitt knä när jag började röra på mig, men det verkade som om en natts sömn och liniment gjort susen för knät. Jag kände ingen ömhet eller värk, så det var med ny energi och tillförsikt inför dagen som jag packade ihop prylarna. Det här kommer nog att gå bra, trots att dagens etapp innehåller både en brant uppförsbacke till Snávávagge och sen en ännu värre nedförsbacke ut från den. Vi valde att inte gå nerför branten till jåkken för att fylla på vattenflaskorna. Det var enda nackdelen med den här tältplatsen, den branta och långa vägen ner till jåkken. Enl kartan skulle vi ganska snart passera över den, och vi tyckte att det kostade mer än det smakade att gå ner till Jilájåhkå. Trots alla Imodium i går var jag fortfarande orolig i magen. Men det här var helt fel dag att ta det lugnt med mat, så bara att knapra fler Imodium….. hoppas det lugnar sig under dagen. |
|
| |
|
|
| |
Nu är vi klara för en dag i Snávvávágge!
|
|
| |
|
|
| |
Att börja dagen uppför är aldrig skönt, i alla fall behöver jag en liten uppvärmning innan kroppen är villig att jobba som jag vill. Men nu fick den bekänna färg direkt. Stigen slingrade sig uppför med mer eller mindre branta stigningar. Efter en stund hördes ett brusande från Jilájåhkå som vi nu hade rakt framför oss. En kort men brant nedförsbacke och sen var det dags att kliva i vattnet och vada över till andra sidan. Jämfört med tidigare vad var det här nästan löjligt. |
|
| |
|
|
| |
FILM: Dagens lilla vad
Finns ingen bättre dryck än kallt vatten från en fjällbäck. Foto: Kristina Järkenstedt Edefell
|
|
| |
|
|
| |
Efter att ha fyllt på med vatten både i flaskor och magar, fortsatte vi uppåt. Även om det var svettigt (ja, solen strålade nu över oss) så var det lätt att gå på en hyfsat vältrampad stig genom fjällhedarna. |
|
| |
|
|
| |
Sista backen innan rast! Foto: Anna Hed
.jpg)
Rast? FOTO: Linnéa Nybergh
|
|
| |
|
|
| |
Lekte lite med tanken att erbjuda kafferast, men med tanke på vad som väntade oss så gav jag bara order om en vanlig rast när vi passerade en perfekt liten avsats, som gjord att sitta och njuta på. En kaffepaus tar för lång tid, och jag var lite orolig förvandringstiden i dag. Inget kaffe, men vatten och lite energikakor att tugga på dög bra (förlåt för kaffet Lisbeth). Här satt vi och bara njöt av den fantastiska utsikten över rapaselet. Magiskt, magnifikt, Wow,,,,, |
|
| |
|
|
|
| |
|
|
| |
Nu såg vi slutet på uppförsbacken, som slutade vid ett fint vattenfall. Givetvis var det en rejäl stigning vid fallet, men det var dagens sista stora backe uppför. Men innan vi kom upp dit njöt vi av att vandra på gröna fina ängar med smörblommor. Jag, som gick sist, gick och njöt av de fina och intensiva färgerna jag hade framför, och runt mig. Gräset var verkligen grönt, och våra färgglada kläder gjorde färgupplevelsen desto intensivare. Som extra bonus kunde vi njuta av en liten bäck som porlade fint bredvid oss. Här mötte vi ett par andra vandrare, som även de pratade om högt vatten i jåkkarna. Känns väldigt bra att vi skippat Bástávagge, även om jag gärna hade återsett denna spännande dal.
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Plötsligt kommenterade Kristina att hon tyckte att det luktade ren. Skrattade år henne och frågade om hon hade ett extremt luktsinne, men hon stod på sig. Och det visade sig snart att hon hade rätt. När vi påbörjade stigningen bredvid vattenfallet dök det plötsligt upp en större renhjord på minst 100 renar, som korsade vår väg. Även om jag sett många, många renar så är det alltid lika mäktigt och häftigt att stöta på en så här stor hjord. |
|
| |
|
|
 
En fixeringsbild : Hur många renar ser du?
.jpg)
En sista bild/blick tillbaka över Rapadalen. FOTO: Lisbeth Larsson
När vi kom över krönet och hade studerat renar tillräckligt länge, såg vi in i Snávávagge och passerade nu de första små sjöarna.
|
| |
|
|
| |
Det fick bli en liten paus när vi kommit ner till den första sjön. Vi hittade en sten som perfekt att lägga upp fötterna på. Var otroligt skönt att få bort lite blod från fötterna! Att ligga där på rygg och titta ut över dalen och sjön Snávvájávrre, var en mycket trevlig upplevelse. Längst bort vid sjöändan, på en liten kulle, låg två stora stenblock som påminde om de kyssande stenarna i sjön Bajit Sorjosjávri i Sulitelma (Midnattssolsvandring 2014). |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Nu var landskapet ett annat. Snávvájávrre var det som dominerade mest med sitt blå vatten. Gräset och smörblommorna hade bytts mot sten, så nu blev det lite vandring över små blockstensfält igen. Till vänster om oss hade vi Låddepaktes mörka silhuett. Om vi hade legat enligt tidsplanen så hade jag definitivt gett mig på en bestigning. Delvis brant och en massa rasstenar, men längst bort mot väster såg det ganska lätt ut att ta sig upp mot toppen. Men att stanna här och lägga reservdagen på en toppbestigning kändes inte helt rätt. Vad som däremot kändes helt rätt var att gå ner till sjökanten och käka lunch. |
|
| |
|
|
| |
FOTO: Kristina Järkenstedt Edefell
Polarull fanns det gott om. I bakgrunden syns kammen på Låddepakts, där jag skulle ha startat toppbestigningen om den blivit av.
|
|
| |
|
|
| |
När vi ätit klart och reste oss från vår lilla grop upptäckte vi att det nu hade börjat blåsa ordentlig. Ingen tvekan om att det nu var vindjacka på som gällde. Trots blåsten var det en väldigt fin vandring längs med Snávvájávrre. När vi kom fram till de två stenblocken visade det sig att de egentligen inte var så stora, och på nära håll var det bara två stenar. |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Uppför den sista lilla kullen, och sen sluttade det sakta ner mot passet. Men nu blåste det riktigt ordentligt. Jag visste vad som väntade oss efter passet, men övriga, som nog inte hade kunnat föreställa sig branten vi skulle ta oss ner på, traskade raskt på och tyckte att livet lekte. Utsikten som mötte oss var nästan bedövande. Att stå här uppe och titta ut över Sareks hjärta var maffigt. Extra kul var det när jag pekade ut Skarja och Tjågnåris och hur vi kommit vandrandes vid de föregående Sarekturerna. |
|
| |
|
|
| |
FOTO: Kristina Järkenstedt Edefell
Rakt fram i bilden ser vi konturerna av Tjågnårisjåhkå, som rinner ut i Ráhpajåhkå, med sin gudomliga snöbrygga,
lite längre bort Skarja och så Ruohtesvágge
som kommer från höger och Guohpervágge som ansluter från vänster.
|
|
| |
|
|
| |
Givetvis måste vi ha en gruppbild här uppe. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det blåste nu så mycket så vinden tog tag i kameran när jag stöttat upp den på ryggsäcken. Första bilden blev ett foto taget rakt upp i luften när kameran ramlade baklänges. Tur jag köpt stötskydd till den! Ett foto lyckades jag få till, så hoppas det blev bra. När vi höll på att fota kom det ett par ungdomar som gått samma väg som vi, och nu passade vi på att utväxla fototjänster. Valde att låta honom plåta oss med mobilen så det inte skulle vara någon risk att inställningar mm skulle ställa till det och resultatet bli suddigt. |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Här kunde jag ha stannat hela dagen, men verkligheten kallade obarmhärtigt, så nu gällde det att samla energi och koncentrera oss på nedfärden. Här uppifrån verkade det omöjligt att det skulle finnas en stig i den nästan lodräta branten framför oss. Vi såg hur ungdomarna gav sig iväg ner i stenbranten, och de försvann snart ur vårt blickfång. En viss oro började sprida sig i gänget, och framförallt Anna, som inte gillar att hoppa på stenar som rullar, började se orolig ut. Men ärligt talat, hur svårt kan det vara att ta sig de 700m till nästa berg, Bielavárásj. Det ser ju bara ut som ett stenkast dit……Det märktes på gänget att pulsen steg och adrenalinet ökade, och jag blev plötsligt orolig för att min mage skulle ge sig till känna under nerstigningen. Inte rätt plats att ha byxorna nere vid anklarna på. Så här fick det bli lite åtgärder innan. Med andra ord lite förberedelser som inför strid – TBT (Töm Blåsa och Tarm). Miljöskadad efter 35 år i försvaret? Nej, absolut inte…..
Jag valde att låta Kristina fortsätta gå först, och tog kön för att kunna hålla ett öga på de som gick framför mig. |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Jag fick ganska snart svar på min fråga om hur svårt det kunde vara – det VAR jobbigt och det var BRANT. Och dessutom rullade det under fötterna, bland stenar och grus. Ibland krävdes det t.om att vi satte oss på baken för att klara ett högt steg neråt Här var det inte tal om att vi skulle gå i samlad trupp, utan alla skulle få gå i sitt tempo. Det innebar att Kristina och Linnéa låg en bit framför oss andra. Bortsett från mig och Kristina, så var det ingen som hade sina kameror framme, så det kryllar inte av bilder från den här passagen. Men några bilder finns, och jag låter dem beskriva hur det var. |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Kände ganska snart att det inte varit så smart att ha vindjackan på sig här. Det blev ordentligt varmt, trots blåsten. Solen lyste rakt på bergskanten, men det var inte rätt plats att börja jonglera med ryggsäck och kläder.Efter något som kändes som en hel evighet slutade det att slutta utför. Skönt. Men säg den glädje som varar. Det var bara att lyfta blicken från backen lite så såg vi att nu skulle vi gå uppför genom videsnåren. Suck…. Men nu såg vi slutet på äventyret, Bielavárásj, och där uppe såg det platt och skönt ut. Linnéa och Kristina var snart framme, och kunde sätta sig o vila medan de studerade vår fortsatta färd dit upp. |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Jag är full av beundran för det här gänget. INGEN protesterade tjurade eller blev förbannade (i alla fall inte högt) på mig som dragit ut dem på det här äventyret. Alla köpte läget och litade på att jag visste vad jag gjorde. Inte dåligt gjort av ett gäng ”tanter” (förlåt Kristina, men du är undantaget) där de flesta passerat 65-årssträcket. Hatten av för er!!
|
|
| |
|
|
| |
.jpg)
Behövlig vila för fötterna Foto: Lisbeth Larsson
 
Foto Anna Hed Resultatet av fotot bredvid. Energiuppladdning på hög nivå
|
|
| |
|
|
| |
Det blev riktigt kallt när vi satt och vilade, så nu gällde det att snabbt börja röra på oss innan vi började frysa för mycket. Men det var inte skönt att resa sig upp, för nu möttes vi av en rejäl motvind, så vindjackor mm behöll vi på oss. Det såg så flackt och fint ut framför oss, men det visade sig vara en chimär. Återigen fick vi slingra oss fram bland videsnår innan det äntligen blev lättgånget. |
|
| |
|
|
| |
Nu får det vara sista bilden… Här är kallt o blåsigt och NU vill vi komma ner…
|
|
| |
|
|
| |
Mitt mål var att vi trots att tröttheten nu var påtaglig, skulle ta oss ut på Bielavallda och ner till jåkken Bielevárásj. Det var mycket blöta partier vi passerade, så till slut blev beslutet att första bästa torra, hyfsat platta, plats vi ser, där stannar vi för natten. Nu kom vi faktiskt ganska nära mitt mål Bielevárásj, och platån vi hittade rymde lätt tre tält. |
|
| |
|
|
| |
Vy in mot Básstavágge. Här skulle vi ha svängt in mot den dalen.
Vy fram mot Bielavallda och Bierikjávrre som lyste turkosblått framför oss.
|
|
| |
|
|
| |
Nu stod vi inför en helt ny utmaning – att resa tält i kraftig blåst. Det har vi aldrig gjort förut. Jag påtalade den gyllene regeln att lägga tälten längs med blåsten och inte fronta upp hela långsidan mot vinden, och sen satte vi igång. Kristina och jag fick snabbt upp vårt tält, och det gick extra fort nu när vinden hjälpte till att resa det. In med packningen i tältet, och sen fördelade vi oss på de övriga för att hjälpa dem. Jag tror inte att Lisbeth o Linnéa tänkte så snälla saker om mig när de fick bakläxa och var tvungna att avbryta sin tältslagning och lägga tältet rätt, dvs inte fronta det. Här hade tröttheten tagit befälet över hjärnorna. |
|
| |
|
|
| |
.jpg)
Varifrån blåser det nu?
|
|
| |
|
|
| |
Anna hade det värst eftersom hon var själv, men vet inte om jag bidrog med någon hjälp eftersom resultatet blev väldigt konstigt. SÅ kan ju inte ett tält se ut….. Jo ett billigt campingtält från Biltema, men absolut inte ett riktigt tält från Fjällräven. En orsak kan ha varit att alla spännen fortfarande var spända. Till slut fixade Anna till det, så hon kunde lasta in sina saker. Men till slut så såg det riktigt bra ut, och nu stod mat högst på listan. Det var riktigt mysigt att sitta i absiden och känna hur vinden slet i tältduken. Hittade nu en ny funktion på min nödsändare. ” VÄDER” Här kunde jag få aktuellt väder på den exakta plats jag befann mig på för de kommande två dygnen. Smart funktion, och bra att jag hittade den ( ja, det borde jag ha tagit reda på hemma…) Vädret för i morgon visade på en positiv utveckling. Lite mindre blåst och sol.
Trots blåsten blev det en ny fin kväll med en magisk solnedgång över Skarja. Jag var den enda som valde att gå en liten fotorunda bland tälten, övriga föredrog att snabbt krypa ner i sina sovsäckar. Här gick de verkligen miste om något fint. Innan jag kröp ner tände vi värmaren en kort stund, och sen skickade jag iväg meddelandet om att vi framöver skulle gå en annan rutt. Nu skulle familjemedlemmarna i alla fall inte behöva bli så förvånade när vi inte vek av mot Bástávagge. Blev även tid för lite kartrekande över morgondagens etapp. |
|
| |
|
|
|
| |
|
|
| |
Att få lägga sig på rygg och sträcka ut sig i sovsäcken var helt underbart! Och bäst av allt var att jag klarat av hela dagen utan minsta känning av knät (eller magen) En jobbig men spännande dag kunde nu summeras. |
|
| |
|
|
| |
Dagens etapplängd blev 12,55 Km
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
.jpg)
.jpg)
.jpg)
