30 juli: 

  
       
 

Har vaknat till ett par gånger under natten och lyssnat till hur vinden lekt med tältduken. Det låter alltid värre än det är, men låg ändå och funderade på vad vi gör om vinden tilltagit ordentligt. Riva tälten och vandra vidare eller stanna kvar och vänta ut blåsten?

Nu blev det aldrig någon fråga jag behövde ta ställning till, för vinden hade mojnat betydligt när reveljen gick. Men det blåste tillräckligt mycket för att vi skulle välja frukost inne i tältet. För att tältrivningen skulle gå snabbt och utan bortblåsta prylar, hjälptes vi åt med att ta ett tält i taget. Hela manövern tog dock lite längre tid än det brukar.
I dag vard Kristinas tur att ha besvär med magen, så det fick bli en imodium äve till henne.

  
     
 

Här gällde det att hålla i prylarna.

I dag var det varma jackan, mössa ,luva och handskar som gällde. Termometern visade på 2 grader, och till det kommer kyleffekten av blåsten.
  
     
 
Vinden var kall, så vi beslöt att börja gå i jackor och tom handskarna kom fram. Kom ihåg den här vandringen fram till Guhkesvákkjåhkå som ganska lätt, trots att det är mycket uppför. Killarna vi mötte i går sa att de hade haft svårt att ta sig över Bielevárásj, så medan övriga packade klart stod Kristina och jag och studerade kartan samt tittade bort mot jåkken. Vi beslöt oss för att i princip gå rakt ner mot den. Nu kom vi inte så långt innan vi stötte på den första ”lilla” bäcken, som visade sig vara tillräckligt bred och djup för att vi inte ville chansa utan vadarskorna. Nu hade vi fått in en vältajmad organisation på att ta på oss Kallefötterna stående, och den gyllene regeln var samarbete. Nu börjar den här proceduren gå fort.
  
     
 

  


En gruppbild kan tas på många sätt.
  
     
 

Bäcken gick vi fort över, och sen valde vi att fortsätta gå med vadarskydden på oss, eftersom vi hade en bäck till inom ett kort avstånd. Men den var helt uttorkad så det var bara att ta av fötterna.

Nu såg vi stigen uppe på åsen straxt ovanför oss. En stig vi vandrat både 2012 och 2015, så nu var vi inne på välkända marker. Resten av vandringen kommer nu att bli exakt samma som vi gick 2015, så några större överraskningar hade vi inte att se fram emot.

Nu hade vi fått upp värmen, så det fick bli en liten paus med tillpassning av klädseln. Eftersom vi inte hade några svårigheter framför oss där det krävdes full koncentration, så gav jag klartecken till ta fram lillkåsorna. Nu bröt några försiktiga solstrålar igenom och började värma skönt, vilket bidrog till att rasten blev lite längre. Vi satt lutade mot en stor sten och njöt, och tittade på en stor renhjord långt nere på deltat nedanför Bierikbákte Så styrkta med plommonlikör och energikakor vandrade vi sen vidare längs med Bierikjávrre.
  
     
 

Det har blivit många knäböjningar för Kristina den här vandringen när hon hjälpt oss på med ryggsäckarna. TACK!!
  
     
 

Nu hade vi en lättvandrad sträcka framför oss, så idag fick det bli paus för förmiddagskaffe. Ett populärt beslut! Har en känsla av att det var på precis samma ställe som förra gången. Jag tänkte att vi skulle hinna fram till den första bäckfåran i slutet på sjön innan vi tog lunch. Men när vi passerade en liten håla där det var helt vindstilla så ändrades beslutet till att det var en perfekt lunchpaus. Var otroligt skönt att komma i lä från vinden, och köttsoppan smakade jättegott. Givetvis efterrätt och en liten skål för Bierikjávrre.

  
 
 

   
                                                                                                                                  Foto Linnéa Nybergh                                                     Foto Anna Hed


                                                                    En panoramabild över Bierikjávrre med Bierikbákte i bakgrunden.                        FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell


En liten bäck , som jag inte hade minsta minne av, men den var det inga problem att ta sig över.
 

När vi passerade jåkkfåran där jag planerat in lunchen, var vi verkligen glada för att vi inte stannade där. Här blåste det rejält kallt, till skillnad från i vår lilla grop. Förra gången kunde vi ta oss över fåran genom att hoppa på stenar, men nu var det mer vatten. Den största tidsvinsten blev att ta på vadarskorna och bara plöja igenom vattnet.

Nu gällde det att hitta den perfekta linjen för resten av vandringsdagen. Jag ville inte att vi skulle hamna på den nedre stigen och behöva runda Vuojnesskájdde.  Förra gången tog vi höjd, och höll den hela vägen. En liten diskussion mellan Kristina och mig utbröt om HUR vi gick då. Jag var nästan helt säker på att vi höll högt vänster och kom fram till vänster om toppen Vuojnesvárásj, medan Kristina menade att vi gick mer åt höger. Vi fortsatte att följa en av de övre stigarna, och när jag ville lämna den och hålla upp vänster mötte vi ett gäng med killar. Kristina skuttade glatt ner till dem för att fråga om de gått över berget och i så fall följt någon stig. Svaret var ja på båda frågorna, så då valde vi att fortsätta på stigen de kom på.

Även om det nu sluttade uppför var det en behaglig vandring upp mot Vuojnesvárásj. Men jag erkänner att benen var tunga och kroppen inte precis på topp. Den har fått utstå ett större dränage på energi de senaste dagarna. De övriga såg inte heller helt pigga och fräscha ut, så jag tror de delade min fysiska utvärdering.		  
     
 

                                                                                                                                                                         FOTO:   Kristina Järkenstedt Edefell


                                                                                                                                                                                  FOTO:  Lisbeth Larsson


Men hallå mamma….. Stigen går ju HÄR. Killarna sa ju att stigen gick uppåt…..
  
     
 
Desto högre upp vi kom, desto mer säker blev jag på att vi INTE gick här 2015. Vi höll betydligt mer åt vänster då och var högre.. Nu spelade det ingen roll, för vi undvek att behöva runda Vuojnesskájdde. När vi kommit upp till Vuojnesvárásj och befann oss straxt under toppen på 1006m.öh fortsatte vi in i passet mellan den toppen och Vuojnesskájdde. Här möttes vi av en kanonfin utsikt över Slugga, med inramning av de två topparna. Blev givetvis en rast här, och ett och annat foto togs. Det var en härlig kvällssol som lyste inbjudande över Slugga, som är morgondagens mål. När jag såg på landskapet genom kameralinsen insåg jag att solen gav färgerna en så intensivitet så här kommer jag förmodligen att få dra ner på både lyster och mättnad för att ingen skall tro att jag överdrivit färgsättningen.
  
 
 
 

                                                                                                                                                                                                  FOTO:  Lisbeth Larsson




En sista liten energitankning innan nerfärden.


Ja, jag har fått korrigera nyans/mättnad neråt, men ändå starka färger.
  
 
 
 
Nu återstod det bara att för oss att ta oss ner på andra sidan och ta sikte på bron över Guhkesvákkjåhkå. Här verkade det finnas gott om bra platser att slå upp tälten på. Tyvärr tog tröttheten över och vi valde en av de första hyllorna. Vad jag menar med tyvärr? Det visade sig när vi skulle lägga oss att det INTE var särskilt slätt, utan marken lutade ganska mycket neråt. Men det märkte vi inte av från början, utan var nöjda med platsen och att dagens etapp nu var slut. Dessutom var klockan inte speciellt mycket, så vi kunde ta det lugnt. Ett kallt bad i bäcken, klädtvätt, luftning av sovsäckar, stretching mm fyllde upp den närmaste timmen innan det var dags för mat. Idag vågade vi äta utomhus – ytterst få myggor och vinden hade nu bedarrat ordentligt. Det är onekligen mycket trevligare att kunna sitta ute tillsammans och äta och prata om dagens händelser.
  
     

När vi kom ner bakom Vuojnesskájdde gav skuggan från berget en häftig kontrast till det ljusa landskapet.


En härlig kvällssol lyste och värmde över tältplatsen. Perfekt att torka fuktiga kläder.
Den här gången var vi vaksamma på att sovsäckarna inte hamnade i skuggan.
     
 

Det blev en hel del studerande av kartan när vi krupit in i tältet. Kommer ihåg vår nästa etapp som ett litet helvete av videsnår och stenblock – MYCKET sten. Finns det någon möjlighet att gå så vi slipper det här eländet. Kom fram till att vi hade två möjligheter.

  1. Vika av mot Slugga tidigare än förra gången för att på så sätt gå nedanför videsnåren.
  2.  Fortsätta på stigen lite längre innan vi viker av mot Slugga.
Svor över mig själv som inte ägnat reservalternativet särskilt mycket tid i planerandet. Det här borde jag ha tänkt på hemma. Klantigt! Bestämde att vilket alternativ det blir avgör jag i morgon när vi har närmat oss helvetespartiet Så här kommer jag ihåg större delen av etappen mot Slugga..
  
     
 

Minne från 2015.
  
     
  Som sagt, problem uppstod först när vi hade krupit ner i sovsäckarna och jag insåg att jag obevekligen rullade neråt. Försökte stoppa upp kanten med kläder och kuddar, men lyckades sådär med det. Men det kändes alldeles för jobbigt att gå upp och riva tältet och flytta det. Bara att bita ihop och klamra sig fast. Lisbeth o Linnéa hade samma problem, men de är kortare så det funkade att ligga på tväre i tältet. Tack o lov har magen lugnat sig, och jag misstänker att det var den ordentliga värmen som var boven. Känner däremot av knät nu när jag lagt mig. Det känns lite svullet och värker lite, men det funkade ju bra med liniment och Alvedon sist, så det får bli favorit i repris.  
     
 
Dagens etapp blev något längre än gårdagens nämligen 12,72 Km
  
     
 

Kvällslugnet, liksom skuggan. har lagt sig över lägerplatsen.
  
     
       
       
 

TILL NÄSTA DAG

    
       
 

Till STARTSIDAN