31 juli: 

Kan inte säga att jag sovit speciellt gott eller mycket i natt. Det hade nog varit bättre att riva och flytta tältet, i stället för att kämpa mot tyngdlagen. Men efterklok kan man ju alltid vara. En värmande morgonsol lyste på tälten när vi vaknade, och det verkade bli en ny solig och varm dag. I dag hade vi frukostsällskap av ett antal hungriga myggor, så några av oss valde att ta på myggnätet. I dag var det Annas tur att muttra över sin mage som det var full fart på, dock körde hon med sin mammas gamla knep, kakao. Nu börjar morgonrutinerna gå som en dans, så när klockan var 0830 var vi färdiga att gå.

Vägen ner till bron var lättvandrad, men i år var det betydligt mer vatten i den lilla bäcken. Det kändes onödigt att blöta ner oss nu när vi fått in tempot på att ta på Kalle fötterna. Så det fick bli en ny samarbetsövning i att ta på dem utan att ta av ryggsäckarna. Efter bäcken var det bara ca 100m till nästa bäckfåra så valde att behålla dem på, men det visade sig vara helt onödigt. Här hade vi kommit torrskodda över även utan skydden.

       
                                                                                                                                                                           FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell

Nu hörde vi dånandet från Guhkesvákkjåhkå, och det kändes verkligen skönt att veta att jag inte behövde leta upp ett vadställe. Vilken härlig känsla att efter sista kullen mötas av anblicken av en stålbro över den forsande jåkken. En härlig bro, men jag kommer ihåg att vi även förra gången muttrade över det höga avslutet, ett jättekliv ner från bron. Jag tyckte det var jobbigt och då måste ju övriga i gruppen med kortare ben ha haft det ännu värre. Förra gången så satt det en lapp vid bron där det fanns uppgifter om telefonnummer mm till båtföraren i Pietsjaure sameby. Lappen satt kvar men var helt trasig och solblekt, det vill säga OLÄSLIG. Vad innebär då detta? Går det ingen båt längre? Har de bara inte koll på att lappen är oläslig? F-n, det här borde jag också ha kollat ordentligt hemma……. Men då kom snilleblixten. Jag borde ha fotat den lappen för fyra år sedan…. Bara att sätta igång och leta i telefonen. Tack o lov att jag inte är så duktig så jag tömmer ut foton i telefonen, för nu hittade jag det! Hoppas bara att det är samma telefonnummer.

                                                                                                                                                                           FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell


Skönt att vi slipper vada!


                                           Här krävs det långa ben för att lätt ta sig upp och ner. Tur det finns stöttande kamrater.            Foto:  Lisbeth Larsson.

Nu började det bli så där äckligt varmt igen, så hade det inte varit för videsnåren så hade shortsen kommit på. Inga större videsnårshinder, men det river så hemskt på benen.  Lättvandrat var det i alla fall. Efter att ha passerat en liten bäck, sög det i fikatarmen, så nu fick det bli en lite längre paus, precis lagom för att fixa kaffe. Blev kanske en onödigt lång rast. Men värmen började bli jobbig.

                                                                                                                                                                           FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell


Härifrån ser vi en perfekt lunchplats!

Efter många vätskepauser, jag är SÅ glad över att ha vattenlungan, kom vi fram till en perfekt lunchplats. Vi hade gått ett par kilometer sedan kaffepausen, men de hade tagit på krafterna. Fram med köken och på med vattnet. Medan det kokade upp tog vi av kängor och strumpor, som minst sagt var lite svettiga. Det här var något som myggen uppskattade, de anföll våra fötter med full styrka. Med myggnät på huvudet och jackan på fötterna vore det väl själva den om vi inte skulle vinna kriget. Men det var lite för varmt för att det skulle kännas behagligt med tät klädsel.

 

                                                                                                                                                                           FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell


Till min, men framförallt Annas stora glädje har fottejpningen funkat.

                      
Lisbet, som är den av oss som är mest blom-/växtintreserad passde på att botanisera med kameran vid bäcken.

Nu började det oundvikligen bli dags att fatta ett beslut om hur vi ska gå. Bara att ta fram kartan, men blev inte mycket klokare. Stenblock syns tyvärr inte på kartor…. Det blev inte bättre när alla skulle titta på kartan samtidigt och peka ut var vi var just nu. Och DET hade jag faktiskt järnkoll på!

                                                                                                               Är det här vi är??????                                                                    Foto Anna Hed

Det var några fler höjdkurvor mellan stigen och Slugga om vi valde att fortsätta förbi videsnåren, så valet blev att vi skulle vika av innan videsnåren. Rätt eller fel återstår att se….

Så här efteråt vet jag fortfarande inte om det var rätt val. Vi slapp de värsta videsnåren och det blöta, men det känns som om vi har gått i stenblocksterräng i flera mil. Det såg väldigt bra ut i början, men sen blev det jobbigt. Det här är inte favoritunderlaget för flera i gänget, och det märktes efter ett par timmar ibland stenarna att tröttheten var påtaglig. Inte nog med att terrängen var bökig, solen strålade nu från en klarblå himmel, och alla tendenser till vindpustar var nu borta. Med andra ord gick vi omkring i en stenig bastu. Eftersom det fanns sumpiga/blöta partier på marken, så fanns där även gott om mygg. Jag valde att förlita mig på myggsprayen, men några av oss valde långärmad vindjacka. Den här terrängen är som sagt ingen favorit för gänget, där risken för att ramla hänger som ett rött skynke framför ögonen. Detta gör att viljorna att gå på de gröna områdena är stark, väldigt stark. Den raka linje jag tänkt mig blev snabbt krokig, men vi undvek stenarna. Fågelvägen har vi gått fem kilometer, och det har tagit över sex timmar….. För att göra denna långa vandring kort så får det bli med bilder:

Det här ser ju inte så farligt ut. Var nog rätt val…..


Och nu kom videsnåren… Inte så farligt som sist, men med dem kom myggen.




Här går det bra, det är gott om gröna partier. I alla fall till nästa höjd, men den kan jag inte se över…


Det verkar bli lite stenigare, men det kan ju vara slut på andra sidan….

                      
                                      Foto Kristina Järkenstedt Edefell                                                                                                          Foto Lisbeth Larsson
…… Eller så är det MER sten.

FILM:   Stenar

           
                                                                                                                                                   Foto:  Kristina Järkenstedt Edefell
Vid den här stenen var det bara att välja mellan pest eller kolera, dvs skugga och massor av mygg eller strålande sol och lite mindre mygg.
Skuggalternativet vann hos de flesta av oss.

Nu har vi tillbringat fyra timmar i det här eländet. Solen börjar dippa bakom några toppar och det känns som att det räcker nu.

När det kändes som att vi verkligen borde vara framme vid platsen där vi tältade förra gången kom nästa lilla överraskning. Vi hade navigerat och hoppat på stenar fram till en liten sjö, eller rättare sagt djup pöl, som inte fanns på kartan, och nu stod vi där och stirrade dumt. Kristina hoppade/klev upp via några större block, men hennes ben är ju som sagt längre än Lisbeths, Annas och Linnéas. Det blev många hopplösa suckar, över att vi måste vända och gå en annan väg. Men det ville jag absolut inte, så jag letade oss fram på en stenhoppartur i sjö (lite vanskligt kanske men det gick bra) och så småningom stod vi bredvid Kristina. Efter den här lilla kraftansträngningen insåg jag att gruppen inte hade krafter för att ta sig ända fram till den tänkta tältplatsen. Nu började jag bli lite orolig för Linnéa som började se rejält sliten ut, och inte längre höll sig framme i täten. Med andra ord gällde det att hitta ett ställe bland stenarna där det gick att slå upp tälten. Lättare sagt än gjort så det var bara att kämpa vidare. Det var skönt att ha GPS-kartan så jag hade full koll på var vi var. Måste erkänna att mina ben nu var ganska stumma och knät gjorde sig påminnt.

NU är det nära. Det gällde bara att hitta en plats som är hyfsat jämn, och så måste där finnas vatten

Enligt kartan borde det komma en bäck snart och där måste vi hitta en tältplats. Bäcken, som givetvis rann under en massa stora stenar (vad annars i den här miljön)kom, men där fanns ingen chans att slå upp tälten.  Kristina tog sig över bäcken och fortsatte uppför backen på andra sidan. Man kan lugnt säga att jag bad till högre makter att hon skulle hitta en plats. Och JA!!!!! Det gjorde hon. Hon visade tummen upp och hojtade något om bra platser.

Vi andra valde att stanna till på stenarna vid vattnet för att fylla vattenflaskorna så vi skulle slippa gå ner hit en gång till i kväll. Det visade sig att det var lättare sagt än gjort, så det blev lite balanskonster bland stenarna. Kristina som undrade vart vi tog vägen kom tillbaka ner och hjälpte till att fylla allas flaskor och lungor.

                                                                                                                                                                                                              Foto:  Anna Hed



                                
                                                                                                                       Foto:  Anna Hed                                                                       Foto:  Anna Hed
                                                         En efterlängtad och helt perfekt tältplats.

Från det att tälten var uppe och middagen i magarna, tog det inte lång tid innan John Blund kom till de flesta tälten.  Vi testade om vi hade telefontäckning, och det visade sig att Kristina hade det, i alla fall så det gick att skicka SMS. Trots att vi båda har Telia lyckades jag inte få iväg ngt meddelande. Vi satt sen inne i tältet och pratade lite om huruvida det var rätt vägval eller inte. Det känns som om vi harvade bland stenarna längre tid den här gången. Förmodligen för att vi försökte följa en grön linje istället för att gå rakt fram. Tittade på min Garminsändare och den utritade färdvägen som fanns där, och det känns som att vi gått lite i en båge. OM jag någon gång ska gå här igen så skall jag definitivt satsa på att snedda över mot Slugga i ett senare läge, ravinerna till trots. En rak linje är i alla fall en rak linje. Men det viktigaste av allt är att alla har klarat sig från att ramla och ligger hela i sina sovsäckar. Alltid säkerheten först!

En skärmdump från Garminsändaren. Den röda linjen visar själva stenvandringen. Hela dagens etapp går från andra fyrkanten från vänster fram tills röda strecket slutar.

Trots trötthet och ett ömmande knä hade jag svårt att krypa ner i sovsäcken. Det blev en fantastisk kväll med en gulorange himmel, som givetvis måste förevigas.

Bilderna är inte färgbehandlade, utan himlen var så gulorange.