1 augusti:

 

                                                                                                                                                                 FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell

Gårdagen tog verkligen ut sin rätt i natt. Jag har sovit medvetslöst, och när klockan pep kunde jag utan tvekan ha legat kvar ett par timmar till. Det var Kristina som för en gångs skull kom först ut ur tältet, och då bad jag henne gå runt o väcka de andra. Anledningen till att hon var snabbt ute var hennes mage. Funkar tydligen inte lika bra med Imodium för henne. När jag väl hade masat mig ur tältet upptäckte jag att det fortfarande var tyst och stilla i de andra tälten. När jag gick runt i lägret fick jag förklaringen. Anna var trött efter gårdagen, och för en gångs skull hade hon inte studsat upp – trött men var vid gott mod. Värre var det i det andra tältet, där Linnéa under natten drabbats av magproblem. De hade med andra ord inte fått sova så mycket i natt. Stackars Linnéa såg verkligen sliten ut, och det var uppenbart att hon behövde ta det lite lugnt. Vi åt frukost med Anna och lät Linnéa och Lisbeth pyssla i lugn o ro. Eftersom vi inte skulle gå särskilt långt idag, och efter rundandet av Slugga innehöll etappen inga krävande uppförsbackar eller stenblock, sa jag åt dem att inte stressa. Idag kan vi kosta på oss en slow start på dagen.

Givetvis handlade frukostsamtalet om oroliga magar, vilket, med undantag av Lisbeth, nu drabbat oss alla. Anna beskrev ännu en gång sin gamla huskur med en matsked kakao i någon form av vätska (helst vatten). Eftersom kakao alltid ingår i hennes sjukvårdskitt (efter matförgiftningen 2010) så erbjöd hon Kristina att ta en matsked. Även Linnéa fick en dos, och som extra stopp fick de varsin Imodium av mig.

  Anna blev vår räddande ängel ännu en gång, eftersom hon var den enda som tagit med två toarullar. Så nu fick hon bistå oss andra, vars toapapper nu var slut. Efter att ha packat ihop våra tält så gick vi andra ner till Linnéas och Lisbeths tält för att hjälpa Lisbeth att riva lägret. Linnéa blev beordrad till vila. Med tanke på hur trött hon såg ut i gårkväll, så tror jag att det är trötthet/utmattning som ligger bakom magproblemet. Någon magsjuka tror jag inte på. Till slut var allt packat och klart, och vi var klara för dagens bild.

Mot Pietsjaure sameby!

För andra dagen under årets vandring sken inte solen när vi gav oss iväg. Det var mulet och lite blåsigt I går var allt fokus på att vi skulle hitta en plan yta med tillgång till vatten, men nu hade jag tid att titta mig omkring lite mer på sluttningen. Konstaterade då att vi förra gången tältat högre upp och längre åt höger. Jag är otroligt tacksam att vi inte behövde gå ända dit i går.

Det var väldigt lättvandrat och vi tog oss ganska snabbt uppåt mot Sluggas nordsida. Lisbeth och jag förde en lång och djup diskussion om nord- och sydstaterna, slavar och bomullsplantage. Hon berättade en så intressant historia så utan att tänka på hur jag gick var vi uppe vid stenblockspartiet.

 

Här fick det bli en lite längre vattenpaus. Vid förra vandringen här lärde vi oss att det gällde att ta höjd upp mot Slugga för att få en lättare vandring. Men att ta höjd vid Slugga innebar oundvikligen att vi måste ge oss ut ibland blockstenarna och klättra uppåt i en terräng som inte är särskilt populär. Jag var lite orolig där jag gick längst bak när jag såg hur svajiga några i gänget nu var bland stenarna Det tog lite tid, men vi tog oss upp genom blockstenarna utan incidenter. Kristina som fick fortsätta som tätkarl, sökte sig upp på högre höjder för spana och försöka att hitta så mycket gräs som möjligt så vi slapp stenarna.

När vi kom in i passet och de värsta svårigheterna var avklarade, blev det en ryggsäck- av paus. Kristina passade på att testa telefontäckningen, och hon lyckades få kontakt. Det var lille Hugos födelsedag (5år), så det är klart att mamma ville ringa och gratta.  Även vi andra stämde in i ett ordentligt Grattis! Nu passade vi även på att gå in på internet och googla fram Pietsjaure sameby för att kolla om telefonnumret jag hade fortfarande gällde. Och det gjorde det. Det stod även att man kan ringa efter skjuts nere vid sjöändan. Tydligen har det blivit bättre mobiltäckning här uppe. Men det var en uppgift jag inte helt litade på, så jag testade täckningen med jämna mellanrum när vi började gå ner.

                                       ”Ja må han leva…….” Grattis på 5-års dagen Hugo från mamma, mommo och övriga gänget           FOTO:  Lisbeth Larsson

Jag ville inte stanna här för länge, utan ville vidare ner till hyllan där vi ringde efter båtskjuts sist. På vägen dit passerade vi de två små sjöarna, där vi förra gången tagit fina spegelbilder i. Men den här gången var den ena sjön helt uttorkad, och det var verkligen inte mycket vatten i den andra heller.  När vi gick ut ur passet insåg vi att det nu blåst upp. Det blev riktigt kyligt.

Nu skulle vi hitta en bra lunchplats. Linnéa och Kristina drog iväg neråt före oss andra, och sen uppstod lite diskussioner om platsen de valt. Jag ville inte komma ner för långt med tanke på telefontäckningen, men de stod på sig, så det vara bara att ansluta till dem längre ner. Och ja, det erkännes, det var en bra plats med lä från den kalla vinden. Nu passade vi alla på att ringa hem och ge ett livstecken ifrån oss. Vi hoppades att allt skulle funka och att vi ganska snart skulle sitta på andra sidan sjön och mumsa på röding, så det blev en enklare lunch bestående av varma koppen. Det var ett dumt beslut, en klar miss från min sida att inte se till att alla åt ordentligt och fick i sig tillräckligt med energi. Sånt brukar straffa sig…..

                                                                                                                                                                                        Foto:  Linnéa Nybergh


Lisbeth försöker intressera Linnéa för en tidningsartikel hon burit med sig, men det kändes som att hon talade för döva öron.


                                                                                                                                     FOTO:  Anna Hed

Jag försökte få tag i båtföraren ett antal gånger men misslyckades. Till slut tyckte jag inte vi kunde stanna där uppe och vänta längre utan jag pratade in ett meddelande och skickade även ett SMS om att vi ville bli upphämtade, och att vi lämnar Sluggahyllan kl 1306.

                                                                      Sista rycket ner till båtlänningen, var den nu är….                                      FOTO:  Lisbeth Larsson

När vi fortsatte neråt, med sikte på sjön, så kändes det verkligen att vinden nu tilltagit, Jag började bli lite orolig för om det skulle blåsa för mycket för att han skulle komma och hämta oss, Såg verkligen inte fram emot att behöva tälta nere i mygghålet vid sjön. Förra gången spikade vi raka vägen ner till båtplatsen, men nu blev vi mer osäkra. Bakom vilken av uddarna gömde den sig? Väl nere på myrmarken bland videsnåren kom vi i lä samtidigt som solen bröt igenom och det blev varmt – jättevarmt.

Nu borde jag ha varit mer uppmärksam på gruppens fysiska status. Men jag hade mer fokus på att vi skulle gå rätt än på att alla i gruppen mådde bra. Helt fel prioritering! Det tog på krafterna att ta sig igenom videsnåren, och Kristina som gick först fick vänta på oss andra. Plötsligt insåg jag att det var Linnéa och inte Anna jag hade framför mig och som sackade betänkligt. Och det är verkligen inte likt vår krutgumma! Jag försökte prata med henne men fick inga vettiga svar, så nu gällde det att ta oss nerför den sista backen innan vi stannade för vila. Men väl nere på plan mark fick vi syn på de andra som nu stod framme vid båtföraren Akke (Apmut-Erik) Kuoljok. Kristina fick syn på oss och den något vingliga gången, så hon satte full fart tillbaka mot oss och tog Linnéas ryggsäck. Lisbeth mötte upp och hjälpte henne den sista biten till båten.

Klädseln förstärktes, packningen lastades i båten och sen lastade vi oss själva. Det var en otroligt härlig känsla när Akke startade båtmotorn och vi började puttra iväg över sjön. Lisbeth började snart prata om röding, Glödkaka och en kall öl. Men då var jag så där elak igen och talade om för Linnéa att hon inte fick dricka någon alkohol. Alkohol och utmattning hör inte ihop.  Att hon inte protesterade tydde på att hon verkligen var trött.

Vi hade inte kommit långt ut på sjön innan vågorna slog in över relingen och jag var snart dyblöt på mitt vänstra byxben.

                                                                                                                                                                            FOTO:  Lisbeth Larsson


                                                                                                                                                                                FOTO:  Anna Hed

FILM:   Pietsjaure

 
FOTO:  Lisbeth Larsson                                                                                      

Efter halva sjön började det gå vita gäss på vågorna och det syntes på Akke att han började bli orolig. Vi fick direktiv om att skynda oss ur båten när han la till, men varför förstod vi inte. Dvs inte förrän det var för sent. När han stannade och la upp bredsidan mot vågorna slog de med full kraft in över relingen. Kristina och jag som var närmast fick en ordentlig dusch i baken. Men vad gjorde det, vi hade klarat av sista stora hindret på vandringen.

Enda gången på hela vandringen vi blev blöta, så kom vattnet underifrån.


                                                                                                                                                                                                                      FOTO:  Anna Hed
Då var vi här igen! Det skulle vi inte varit enl ursprungsplanen, men nu kändes det jätteskönt att kliva in i Siws och Akkes café.
Skylten är formad enl deras renmärke.

Nu tog vi sikte på cafét. Snart hade vi beställt röding, Glödkaka och varsin kall öl. Ja inte alla, äldst och yngst fick nöja sig med Festis. Gud vad gott! Röding är alltid gott, och när den är så här färsk smakar den gudomligt. Vi satt bara och njöt av maten, och så mycket samtal, blev det inte. Mätta och belåtna satt vi sen och bara hade det skönt och småpratade med Siw och Akke. De berättade lite om sina renar, och att byn tillhörde Sveriges största sameby, Sirkas. De såg lite stolta ut när vi berättade om alla deras renar vi sett, och hur mäktigt o roligt det är att stöta på dem. Siw sa nu att vi hade haft tur, för hade det blåst lika mycke när Acke åkte för att hämta oss som det gör nu, så hade han inte fått åka.

                                                                                                                                                                                                       FOTO:  Anna Hed
Det här är nog min absoluta favoritmat, och framförallt när den är så här färsk.

Lite shopping fick det också bli. Passade på att köpa ett nytt armband, eftersom spännet gått sönder på det som jag köpte här för fyra år sedan. Och så var det ju det där med färsk fisk. Det gäller ju att passa på när tillfälle ges. Kristina och jag köpte med två fiskar till middagen, medan övriga nöjde sig med att köpa brödet.

Tanken var att vi skulle gå upp en bit på stigen mot Saltoluokta, och slå upp tälten. Men nu ville jag inte att Linnéa skulle gå mer i dag, så jag frågade Siw om det fanns något ställe där nere i närheten som vi kunde tälta på. Hon rekommenderade att vi skulle gå bort till Ávtsusjjåhkå och följa den en lite bit.

Ett riktigt bra tips, för här fanns jättebra tältplatser, precis vid jåkken. Tälten kom snabbt upp, och sen fick det bli en kall avtvättning i jåkken, följt av lite klädtvätt.  Sen unnade vi oss något vi inte haft tid med under hela vandringen, bara ligga o slappa i tältet med öppen absid. Solen lyste in så skönt genom tältöppningen, så det blev en liten kort tupplur. Kvalitetstid!

Det här blev en ypperlig kväll att bjuda på chokladpuddingen som jag burit med mig. Tanken var att vi skulle ätit den på Annas födelsedag, men då blev det aldrig aktuellt efter Snavvávaggevandringen i blåsten på kvällen.  Men nu skulle det bli en perfekt förrätt att sitta o prata över. Vispade snabbt ihop den och meddelade de andra att de var välkomna in till oss om en halvtimme.

Vad mysigt det blev! Chokladpudding, lillkåsor med Bailys och Limotiello, kan man få en bättre avslutning på dagen?

Gårdagens vandring satt i kroppen så det blev en tidig kväll, och för första gången skippade vi att ställa någon klocka för revelj. I morgon ska vi ju bara gå 6 km, så vi kunde lätt kosta på oss en sovmorgon.

Att ligga i ett tält och lyssna på blåsten utanför är onekligen jättemysigt. Just nu känns livet rättvist.

FILM:   Tältinteriör