2 augusti: 

Sovmorgon… det var något som kroppens inre klocka inte alls köpte. ”Har hon nu vaknat innan kl 0600 varje morgon så är det DET som gäller” resonerade den. Med andra ord var jag klarvaken vid den tiden. Men det var verkligen skönt att kunna ligga kvar i sovsäcken och bara ligga o dra sig. Det var i alla fall skönt i två timmar, men sen började jag bli rastlös och det kändes att nu var det dags att gå upp. Utanför tältet var det favorit i repris på vädret, och landskapet badade i en värmande sol. Vinden hade mojnat, så vi skulle få en fin vandring ner till Saltoluokta. I de andra tälten var det fortfarande tyst, så det var med stor glädje jag gick runt och sa god morgon.

Det blev en riktigt skön morgon, helt utan tidskrav och stress. Glädjande nog såg Linnéa betydligt piggare ut i dag, och alla magar verkade må bättre.  Idag åt vi frukost innan tälten revs, och det blev en ovanligt lång måltid. Lisbeth köpte en renkorv i går som hon bjöd på. MMMM den var jättegod, så vi måste gå förbi cafét igen, så jag får köpt med mig en korv hem.

                                                                                                                                                                                            FOTO:  Linnéa Nybergh




Vänskap över generationer när den är som bäst. En bild som är talande för det här gänget. Sida vid sida – äldst och yngst, det skiljer 37 år mellan Linnéa och Kristina.

Tälten revs snabbt, och det var faktiskt lite vemodigt. Sista tältmorgonen på den här turen, och jag kommer absolut att sakna det här tältlivet. En sista överblick över området så det ser rent o fint ut och sen hägrade en förmiddagsfika inne på cafét. Det var trevligt och sitta där och prata med Siv, och vi hade absolut ingen brådska därifrån. Jag hade en väldigt givande diskussion om renar, rennäringen och traditioner med henne medan de övriga besökte den lyxiga inrättningen som heter dass. Stor lyx! Till slut var det dags att säga hej då till Siw, och hit kommer jag gärna igen. Kan bli ett lagom äventyr att gå hit och bo här med barnbarnen, en idé jag får jobba vidare på….

Fiskrökeriet..

   
                                                                                                                                                                                                Eva och Siw
                                                                                                                                                                                                FOTO:  Lisbeth Larsson

Det blev några stopp redan i den första backen upp, utsikten över samebyn och Pietsjaure måste ju förevigas . Sen tog det inte lång tid innan det fick bli ett stopp för att justera klädseln. Det var varmt och svettigt i uppförsbacken, men jag kommer ihåg den som betydligt jobbigare. Nu märktes det att vi närmade oss civilisationens. Vi mötte en hel del människor som var på väg ner till cafét, och en sak är säker, och det är att lugnet i Sarek är att föredra framför lämmeltågen i närheten av en fjällstation.

En sista blick tillbaka över Pietsjaure och Sarek med Slugga, innan vi går över krönet.

Uppåt, uppåt och så över det sista krönet. Belöningen är den fantastiska utsikten över Akkajaure. Nu hade vi tur för vi mötte två tyska tjejer som fick agera fotografer för ett gruppfoto. Ibland är det bra att möte människor! Efter fotandet vek vi av en bit från stigen och satte oss för att fika . Satt och roade mig md att räkna på hur många gånger jag suttit i backen ner mot Salto och fikat (både här och Kungsledenbacken) och kom fram till att det måste vara sex vandringar som har avslutats med den här utsikten.

Saltos husberg Kierkau. Här var Freddde och jag uppe på toppen en morgon år 2000. Nitton år sedan, så det får nog bli ett besök på toppen snart.

                                                                                                                Panorama över den fina utsikten.                               FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell

Efter pausen fortsatte vi neråt, och i början går det lätt, mycket tack vare utsikten. Men när man kommer ner i till trädgränsen är det inte roligt längre. De resterande kilometrarna ner till Salto är verkligen inte kul. Att åka upp till Salto och ha det som bas är något jag aldrig kommer att göra. Varje dagstur startar med det här tröstlösa harvandet i skogen, och sen den långa backen upp. Nej Salto får förbli ett avslut på vandringarna, undantaget då om man vandrar bort till Pietsjaure.

Lisbeth slänger en sista blick över sjön innan vi går ner i skogen.

FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell
Framme! Så var då årets Sarekvandring slut. En jobbig men helt fantastisk vandring . En tur som har bjudit på ett väder som var helt osannolikt,
och absolut FÖR fint.  När vi nu kom fram till Salto hade vi sammanlagt avverkat 109,1 km.

Till vår stora glädje var det ledigt vid borden utanför fjällstationen, så där slängde vi av oss ryggsäckaran. Då gällde det bara att hitta en fotograf för det traditionella fotot på trappan.

Här har vi stått ett antal gånger efter avslutade vandringar. Det är den sjunde vandringen som vi avslutar här på Saltoluokta, och fler lär det säkert bli.

Efter fotot gick jag in för att checka in oss. Eftersom jag är så imponerad av det här gänget och dess kämpande bjöd jag på varsin öl/cider som belöning. Det blev sedan en skön stund ute på gårdsplanen, och ölen smakade helt underbart.

SKÅL, det här har vi gjort bra! Och SKÅL för fint Team work!

Tyvärr hade vi inte tid att sitta där ute för länge, eftersom en varm dusch och bastu hägrade innan middagen. Vi trodde att det var mat kl 1900, men det visade sig att det var redan kl 1800. Nu kom vandringens största besvikelse. Ännu en gång möttes vi av iskalla duschar. Det är inte roligt att efter 10 dagar ute i Sarek inte kunna duscha varmt! Visst bastun var varm, men absolut inte duschvattnet. Tom jåkkarna har haft varmare vatten. Skärpning STF Saltoluokta!

 Avkylda men rena satte vi oss till bords för att äntligen få njuta av riktig mat. Lisbeth överraskade oss genom att bjuda på en flaska skumpa som tack för födelsedagshyllningen i Aktse. Tack Lisbeth, det smakade himmelskt gott!

  

Vi slutade vandringen på samma sätt vi startade den!

                                                                                                                                                                     FOTO:  Kristina Järkenstedt Edefell
Ett STORT tack för den härliga gåvan. Mina fötter ser verkligen fram emot att få en härlig behandling när jag kommer hem.

Maten smakade utmärkt gott, och sen var det dags att slå klackarna i taket och göra Saltoluokta osäkert, eller…… Nej, absolut inte den här gången. Vandringen och maten tog snabbt ut sin rätt så vi valde att gå upp och lägga oss. Och vi som gått runt Sarek och pratat om hur skönt det skulle bli att sätta sig framför brasan en stund på kvällen. Kanske tom beställa in en drink, en Mojito som vi alla gillar. Nu har vi i och för sig döpt om drinken till Mosquito, ett namn som kom till när vi vandrade nere i Rapadalen. Nej varken brasa eller Mosquito blev det, men det var underbart att få sträcka ut sig i en säng. Men jag kunde absolut inte krypa ner med en gång, det var ju ett mäktigt färgskådespel på himlen utanför. Bilderna här under är inte bildbehandlade, utan det var så här fint.

En studie av solnedgången under 20 minuter från vårt sovrumsfönster.

,

Nu ska vi sova gott i natt!!!!!