4 juli. Blåkläppen, Oskarsstugan och Fosksjöarna 

  
       
 

Känns konstigt att vara här i Grövelsjön och inte starta dagen med en morgonpromenad upp mot Norska gränsen, och den traditionella ”morgonbilden” på hundarna med Salsfjället i bakgrunden.  Valde nu istället att följa Trollstigen en bit och sen gå ut på myren, allt för att få lite utsikt mot Salsfjället. Tur att jag var lat och stoppade fötterna i ett par stövlar…… Fick i alla fall min morgonbild med de norska topparna i bakgrunden.

  
 
 
 

Ser ut att bli en fin dag. Ny plats för morgonbilden
  
 

 

  
 

Dagens tur:

Efter frukosten var det bara att snöra på kängorna och packa den lilla ryggsäcken. Känns verkligen konstigt med så liten rygga, och med så lite innehåll. Hela gänget skulle med idag, även om Åse, som tajmat in ett ryggskott, valde att ta bilen upp till övre parkeringen och ansluta ute på leden.

Första biten upp från Fjällstationen genom skogen är inte rolig. Stenigt och massa rötter, men när träden blir lägre och färre kommer utsikten. Blev snart en paus för lättnader i klädseln.
  
     
 

 
 
 
 
Men så fort vi kom ovanför trädgränsen blev det betydligt skönarte för fötterna. Det var verkligen bra tajming med Åse, då vi nästan samtidigt kom till stigskylten på vägen mot Storvätteshågna. Nu när gänget var samlat var det hög tid för dagens gruppbild.
  
 
 
 

Dagens gruppbild med de norska topparna i bakgrunden

  
     
 
Efter groupien lämnade vi leden och gick frigång uppe på och längs med Blåkläppen. Lisbeth och jag försökte peka ut var Drottning Victoria fanns, men molnbasen var låg så det var svårt. Blev i alla fall en berättelse om varför fjället (Rendalssöln) kallas så. Nu blev det justeringar i klädseln igen för vinden var riktigt kall.  För att höja kroppstemperaturen ytterligare togs lillkåsorna fram och fylldes med god dryck.
  
     
 
 
     
 
De i gänget som inte varit här tidigare var förvånade över hur mycket fjäll man såg efter så kort stunds vandring.  Försökte förklara att det är det här som är tjusningen med Grövelsjön, man är mitt ute i fjällvärlden nästan direkt när man lämnat Fjällstationens gårdsplan.
  
     
   
     
 
Vi fick en härlig tur över fjällhedarna innan vi kom fram till den sista stigningen upp till själva toppen. Inte särskilt brant eller stenig så alla tog sig lätt upp till toppen. Ingen topp utan toppröse, och gillar man att hoppa upp på stenar så gör man det.
  
     
 


På toppen med Storvättesahågna i bakgrunden

  
     
 
Efter toppen sa vi hej då till Åse som återvände samma väg, medan vi tog oss fram till ravinen. Det är en lite häftig spricka mellan Blåkläppens toppar, och när man kommer fram öppnar sig ett annat landskap. Men innan vi kom igenom hela ravinen blev det lite pulsande i snön,
(Bozz var överlycklig…) och en liten ”ryggsäck av” paus.
  
     
 

 
     
 
Nu fick vi även dagens lunchställe, Oskarsstugan, i blickfånget. Såg långt ut, men den fria vandringen långt från leder dit är så skön att sträckan inte upplevs som lång. Men oj vad torrt det var. Normalt sett brukar det finnas små pölar med vatten, men nu fanns där till Bozz förtvivlan inget att dricka. Glädjen var desto större när vi kom fram till Foskbäcken. Medan övriga gick fram för att hitta en bra matplats ägnade vi oss åt lite vattenlek ett tag.
  
     
   
     
 
De hade lyckats hitta en plats bredvid vedboden där det inte blåste så mycket. Nu smakade det mums med lite mat, och jag testade pasta, lax o spenat som jag torkat själv. Jämfört med förra gången hade jag nu hällt i lite gräddpulver, och det blev betydligt godare och såsigare än sist.
  
     

     
 
Styrkta av lunchen tog vi oss över bäcken och tog sikte på Fosksjökläppen.  De härliga fjällhedarna fortsatte, och efter bara en liten bit lämnade vi stigen och gick oledat, vilket innebar att vi gick närmare sjön. Har under alla mina år här uppe inte varit uppe på Fosksjökläppen, men valde att inte ta vägen över toppen, utan hålla mer ner mot Fosksjöarna. Efter lite hojtande i gruppen om att det hade varit gott med lite eftermiddagskaffe blev det en längre paus med både kaffe, lillkåsa och stretching. Nu satt vi så vi såg vägen upp till Storvätteshågna, och det var en hel del folk på väg ner.
  
     
 

    
Fika vid Fosksjöarna

  
     
 
ittills hade allt gått som smort och inte minsta lilla incident hade inträffat. Men nu kom tokigheterna slag i slag. Jag hade kanske inte varit helt tydlig i vad som gäller när man vandrar i grupp, och det är förmodligen en yrkesskada det där med att det är självklart att gruppen håller ihop.  Men när vi kom fram till autobahn , dvs Storvätteshågnleden, splittrades gruppen hastigt upp. Här var jag inte helt vaken, utan trodde att utbrytarna skulle vänta in resten. Men de försvann i fjärran. Vi andra tog det mer med ro, och kostade på oss några foto- och vilopauser.
  
     
 
 
     
 
Lisbeth o jag försökte få Marit att bli vän med sina stavar, men det lyckades vi inte så bra med. Precis när vi kom fram till det mest steniga partiet tog hon upp dem , tog fyra steg och sen sa det pang. Jag såg vurpan som i slow motion, och såg hur hon lyckads vrida kroppen lite. Så när hon sa NEJ, Aj, AJ, NEJ var jag helt övertygad om att armen var bruten. Men det visade sig att hon landat med pannan i en sten.
  
     
 


Marits sten, där hon landade med pannan först….

  
     
 

Det var bara att plocka fram, sjukvårdsväskan och börja praktisera lite akut sjukvård. Som tur var hade hon inte förlorat medvetandet. Hon var även talbar och visste vad hon hette, så det blev främst att tejpa ihop och kyla ner pannan. Det här var första gången som en allvarligare olycka inträffat, och det kändes skönt att allt funkade. Ännu skönare var det att se Marit stå på benen igen, om än lite yr i knoppen.  Hade det här inträffat mitt ute i Lapplands fjälltrakter så vete tusan om jag inte tryckt på nödsändaren för att få hjälp. Huvudskador är inte att leka med. Just här var det dessutom ingen mobiltäckning, så det gick inte att få stopp på bergsgetterna framför oss.

Jag tog Marits ryggsäck på ryggen och min egna på magen så fick hon koncentrera sig på att bara gå under Lisbeths vakande öga. Nu såg man tydligt Drottning Victoria som tronade framför oss, en mäktig syn.		  
     

     
 

Lisbeth o Marit fick order om att fortsätta den lättvandrade, och nu stenfria, leden ner till övre parkeringen, så skulle jag hämta dem efter att först ha gått ner till fjällstationen och hämta bilen.
Gissa om Annas middag på viltsvinsgryta smakade mums på kvällen!
Blev en fin första dag, där vi alla lärde oss några läxor.

  
     
                           
       
 

TILL NÄSTA DAG

    
       
 

Till STARTSIDAN