6 juni. Valdalsbygget 

Vaknade till ett grått o tråkigt fjällväder. Framme vid Bozz och min morgonplats (ja, idag var det stövlar på) var utsikten mot Gränsfjällen borta, och det var bara mörkt o blött. Men lite dåligt väder skrämmer inte Fjällgänget och får oss att sitta inne. Nej tvärtom så var det en perfekt dag för en tur till Valdalsbygget. Med lite tur skulle jag kunna locka fram de utlovade lavskrikorna till Birgitta.

Morgonbild med låga moln över Sjöhöjden och Salsfjället

 

Eftersom Marit mer o mer började likna en panda beslöt vi att hon måste åka ner till läkarstationen i Särna. Katarina ställde upp som chaufför, så vi var sex st som skulle gå till fäboden.

"Vira Blåtira"

Efter frukosten försökte jag få tag i skepparen på M/S Sylöra för att boka in oss på en morgontur över till Sylen på torsdag. När jag äntligen fick svar, fick jag besked om att det var fullt. –”I dessa Coronatider….. Men nu finns det ju Sjöstugans Båt-Taxi också, så det får bli ett försök att boka in oss där. Fick med andra ord bli ett litet stopp nere vid Sjöstugan först. Inga problem, det blir två turer med första start kl 0830

Med tanke på hur mycket folk det är i Grövelsjön i år förväntade jag mig nästan en full parkering vid Valdalen. Men det var tvärtom, kanske var vädret avskräckande om man inte är van fjällvandrare?

Dagens tur:

Efter dagens groupie på parkeringen väntade en lätt o behaglig vandring på 3 km in till fäboden. Regnet hängde i luften, men mer lev det inte. Jag beväpnade mig med korvbitar och gick till de andras munterhet o hojtade om att middagen var serverad, kom hit ska ni få korv osv. men tji pippifåglar. Verkar som om löftet till Birgitta blir svårt att hålla, men skam den som ger sig…. ”Korv, korv… kom ska ni få korv”.  Bozz gick o blängde på mig och erbjöd sig glatt att käka upp korven.

Leden in till fäboden är verkligen speciell. Lite ”risig” skog med mycket mossar och lavar som hänger från träden, blandat med stora höga förvridna urskogsträdstammar. Det gäller att lyfta på fötterna, för här är både stenigt och gott om rötter. Men den läxan har vi lärt oss nu. Inget ,mer snubblande!

                       

Framme vid Valdalsbygget gick vi och tittade en stund och läste lite om fäbodens historik, och vad som utspelats där under andra världskriget. Blev även en tur till gränsen, som ligger ett stenkast bort. I dag var vi garanterat på rätt sida skylten, eller inte… beror nog på hur man svänger den…. (Lugn Norge, vi var INTE över gränsen.)

Bordet och bänkarna framför fäboden blev sen en perfekt lunchplats. Det smakade bra med lite kaffe och mat, men Bozz surade och blängde på korvpåsen. Tyckte väl att han gott kunde få korvbitarna, men jag hade inte gett upp hoppet om Lavskrikor ännu. Så tji korv till vovven!

Tyvärr kunde vi inte gå den vanliga rundan tillbaka till parkeringen, vilket innebär att även den norska fäboden några hundra meter längre bort passeras. Det var bara att snällt gå samma väg tillbaka. Fortsatte mitt lockande på lavskrikorna, men inga fåglar nu heller. Kändes surt att inte lyckas med att locka fram dem så jag beslöt j mig för att köra lite närmare gränsen för att pröva lyckan där.
Här stod jag och höll upp min korv men det var alldeles dött i skogen. Efter ett tag gav vi upp och Lisbeth gjorde sig klar för att köra första gänget till Fjällbua. DÅ kände jag mig iakttagen, och fick syn på lavskrikorna. Anna lyckades få stopp på de andra, och sen hade vi en fin stund i skogen tillsammans med korvar och fåglar. Den enda som inte var nöjd var Bozz som från bilen såg sin korv försvinna in i fåglarnas näbbar. Lavskrikan är en härlig fågel. Den är stor, så det är lite tyngd som kommer o sätter sig i handen. Och har man inte full koll på var fåglarna är blir överraskningen stor när de plötsligt ”anfaller” korven bakifrån. Eller hur Åse….

Låter bilderna tala sitt tydliga språk på att det här var en uppskattad händelse, och det kändes jätteskönt att löftet till Birgitta blev infriat.

FILM:    Hungrig Lavskrika

    

Synd att jag inte fick den här sekvensen på film.
Fågeln anflyger bakom Åse, som skriker till så den stackarn blir rädd och flyger iväg i panik och tappar korven….

            

Efter lite shopping i Fjällbua och Renbiten bjöd Birgitta på gofika i annexet. Kladdkaka och blåbärspaj smakade jättegott, särskilt som det nu regnade ganska bra utomhus. Nu hade även de andra två kommit tillbaka, så nu var gänget fulltaligt. Efter läkarbesöket var det bara att konstatera att Marit haft tur. En liten hjärnskakning, kanske en liten spricka i pannbenet en blödning inne i näsan samt tjusiga blåmärken på armen. Kunde onekligen gått mycket värre.

Kvällen gick i lugnets tecken, och Birgitta och jag hann tom med att spela lite pingis. Kul, för det var länge sedan jag höll i ett pingisracket!