8 juni. Storvätteshågna

Planen för dagen var en långvandring upp till Storvätteshågna, så det kändes skönt att se solen lysa i morse. Blev en tidig morgon eftersom jag ville komma iväg tidigt. Ja tidigt och tidigt…. Men kl 0830 satt vi i bilarna och rullade ut från fjällstationens parkering, med kurs mot Lövåsen. Tycker absolut att bästa hållet att bestiga toppen på är från Lövåsen. Mjukt och fint underlag och en inte så brant sista stigning som det är från Grövelsjöhållet. Dessutom är det inte så många som går från det här hållet, de flesta kommer leden från Övre parkeringen.

Dagens tur:

 

Marit kände sig inte riktigt redo för en långvandring, och Katarina o Åse bestämde sig för att hålla henne sällskap, så vi var fem som ställde upp för dagens gruppbild innan vi gav oss iväg. Men samtliga hängde med bort till Lövåsen, här håller vi ihop gänget!

Mot Storvätteshågna! Lisbeth, Birgitta, Ulrika, Anna, Eva och Bozz är klara för bestigning av Svealands högsta punkt.

Att starta vid Lövåsen är enligt mig det absolut bästa sättet att ta sig upp på toppen. Nackdelen är att det kräver att man lyckas få skjuts dit om man bor vid Grövelsjön. Ett annat alternativ, som dock är ngt längre, är att gå hem via Oskarstugan o sen tillbaka till Lövåsen. Som sagt härliga fjällhedar ända fram till bron över Foskån. När vi såg Oskarsstugan snett nedanför oss blev det en rolig aha upplevelse, för plötsligt hade alla lite kontroll på var vi befann oss. Enda stället att gå fel på är när sommarleden lämnar vinterledens sträckning. Lätt hänt när man går o pratar, men vi klarade oss från felnavigering. Framför oss hade vi hela tiden dagens mål. Jämfört med fjälltopparna vi skulle sett uppe vid Kebnekaise så är Storvätteshågna en ”liten snäll kulle” . Men det är Svealands högsta punkt, och toppröset ligger på 1204möh, så det där med kulle är orättvist. Vandringsvädret var perfekt, lagom varmt och soligt. Ska man klaga på något så är det i så fall blåsten. Återigen en dag med mycket vind.

Låter några bilder beskriva hur vi hade det fram till bron.

”Porten” in mot fjällvärlden o Storvätteshågna

På leden med Lillvätteshågna i bakgrunden

 

FILM:    Mot Storvätteshågna

Vad synd, den gamla träbron över Foskån, som jag trampat på så många gånger, hade mer eller mindre rasat och var nu ersatt av en nyare. På andra sidan bron var det hög tid för en liten kaffepaus, och här satt vi verkligen fint. Var i och för sig en hel del folk som passerade över bron, men annars var det en perfekt fikaplats. Innan vi gick passade vi på att fylla upp vattenflaskorna så vi hade gott om vätska inför stigningen som så sakta började nu.

Vi passerade några vattenhål men det såg väldigt sumpigt ut. Bozz var tvungen att testa och det slutade med att jag fick dra upp honom i selen.

Som sagt bästa hållet att bestiga Storvätteshågna. Men blev ändå några pauser i de sista brantare partierna, och när vi vände oss om var det ett fint väderskådespel där regnmolnen jagade fram på himlen en bit ifrån oss. Som tur var såg det inte ut som om de skulle komma mot oss. Var riktigt varmt när solen gassade på oss i backen, och just här blåste det inte så mycket. Blev nästan sugen på ett bad i sjön uppe på toppen.

FILM:    Snart uppe

Efter att tagit sista lilla kullen såg vi äntligen sjön framför oss, men nu kändes det hur mycket det blåste, så alla tankar på bad blåste bort. I alla fall för oss på två ben. När jag släppte Bozz satte han full fart mot sjön, och snart plaskade han runt för fullt. Han tyckte förmodligen att matte var en fegis, men det bjuder jag på.

Nja…… du får nog bada själv grabben.

Ett svalkande dopp för Bozz med Storvätteshågnas topp med toppröse, i bakgrunden.

När vi tittade upp mot toppröset syntes det hur mycket folk där var. Vi dröjde oss kvar lite vid skylten nere vid sjön, och väntade på att trängseln skulle minska. När vi kom upp fanns där bara två personer kvar, så vi hann ta några foton vid röset innan nästa invasion kom.

Toppröset, 1204 m.öh

Det var precis vi hann ta gruppbilden innan invasionen av människor och hundar nådde toppröset. Vi flyttade (flydde) en liten bit och hittade lite lä bland några stenar. Nu var det dags för toppchampagne, och då pratar vi riktig skumpa. Ännu en gång TACK Thomas! Givetvis skulle den drickas ur ”riktiga” champagneglas. SKÅL Storvätteshågna!

Blev en riktigt mysig stund, och Lisbeth verkade ändra åsikt till att dricka toppchampagne. Och det ska väl erkännas, det var betydligt godare och varmare än sist, en kall kväll/natt på Glittertind. Tyvärr fick vår sköna lilla stund bland klipporna ett snabbt slut när mörka moln drog in med full fart över Hävlingen. Här behövde man inte vara meteorolog för att gissa vad som komma skulle. Eller så var det precis det man skulle vara. Att de mörka molnen innehöll snö hade jag inte räknat med.

Valde att runda sjön, vilket gjorde att vi slapp möta lämmeltåget som nu var på väg till toppen på andra sidan sjön.  Nu gällde det bara att hitta en lunchplats där det var hyfsat med lä. När vi lämnade sjön började det yra lite snöflingor i luften, så nu var det läge för både handskar och mössa. Precis när vi packat upp allt och satt på vattnet började det regna. Även idag var prognosen 2 mm, och det var nog exakt vad som kom. Kort men intensivt, men tyvärr väl tajmat till vår lunch.

      

Att gå ner från Storvätteshågna är jobbigare än att gå upp. Det är hyfsat brant och stenigt. Kändes verkligen rätt att vi inte gått upp det här hållet! Knän, lår och tår tar stryk, och det går ganska långsamt. Att det är ovanligt mycket folk i området har vi redan märkt, och tyvärr märks det att i ”dessa Coronatider” är det många gröngölingar ute. Alla vandrare har varit nybörjare, men man behöver ju inte bete sig dumt för det……På vägen ner mötte vi bla en familj som såg ut som att de skulle på söndagspromenad i en park. Inga förstärkningskläder och bara jeans och en liten jacka. Var tvungen att gå fram o påpeka det dumma i att fortsätta uppför, men det var verkligen som att tala till döva öron. Med tanke på de mörka molnen som sen samlades över toppen hoppas jag att de senare hade vett att vända. Inte konstigt att fjällräddningen jobbar på högvarv den här sommaren.

Framme vid Foskån visade det sig att även den här bron var trasig. Med andra ord dags för ett litet vad. Saknar verkligen mina stavar, och framförallt vid sådana här tillfällen. Var inget stort vad utan det gick, efter ett litet längre hopp bra att gå på stenar. Den som tyckte det var mest otäckt var nog Bozz, som aldrig varit ute i lite forsande vatten. Här är något vi måste träna på!

Framför oss hade vi nu den tråkigaste etappen med mycket sten. Passerade ”Marits sten” utan att något hände den här gången. Sista biten ner till fjällstationen valde jag att gå i skidbacken, vilket är betydligt skönare än att gå på den steniga stigen som dessutom är full av rötter. Ett uppskattat val!

Efter en snabbdusch samlades vi i Pilgrimsrummet där de andra väntade. Ett av fjällstationens mysigaste ställen, men där vågade vi inte sitta för länge. Var alldeles för skönt och tröttheten kom krypande. Efter en smaskig middag med röding blev det en stunds fotbehandling inne hos Marit. Det där med laserbehandling var riktigt skönt, och det verkade göra nytta på min ömma fot.

Skål för en fin dag!

Ibland är livet rättvist… Efter en lång och härlig dag på fjället smakade det mums med lite röding och romsås.

Det blev en riktigt tjusig solnedgång i kväll så det var bara att njuta över färgerna över Salsfjället. En lång dag med drygt 22 kilometers vandring och blåst tog ut sin rätt, så vi var alla rätt lättvaggade i kväll.