Nu är vi på G! Klockan 0900 gav vi oss i väg i morse med kurs på Abisko linbana. Men först skulle ryggsäckarna vägas. Dem som vann (eller om man ska säga förlorade) var Torbjörn.
Blev en jättefin lifttur upp på Njulla, och det var skönt att vi förstärkt klädseln, för snart kom blåsten. Eftersom det blev många stopp vis av- och påstigningar gick det hyfsat bra att få lite filmer från liftturen. Utsikten gick verkligen inte att klaga på! Framme vid linbanestationen på toppen, åkte de varma kläderna snabbt av och sen tog vi sikte på Njullas topp.
En vältrampad men lite småjobbig led upp till toppen, och eftersom ryggsäckarna var fullproppade och kroppen inte riktigt van vid tyngden blev det extra svettigt. .Blev en lite längre andhämtningspaus vid 1000 metershöjd skylten. Uppe på toppen hade vi en fantastisk utsikt över dalarna vi ska in i, samt även ner mot Björkliden. Hade tur att haffa några andra vandrare som kunde ta ett gruppfoto.
Hela All in Nature gänget.
Överst från vänster: Anna, Magnus, Anki, Hasse, Susanne och Diana.
Längst fram från vänster Torbjörn, Tom, Eva och Sten
Efter att ha studerat området vi skulle vandra i bestämde Torbjörn och jag oss för att köra efter ursprungliga planen. Snön hade minskat så det borde gå att gå upp mot passet Alip Cahcenjjoaki, mellan topparna 1194 och 1299. Frågan var bara om vi skulle hålla höjden, eller gå ner till stigen i botten på dalen bredvid jåkken.
Valde att hålla höjd, så det blev en vandring på skrå över fjällhedarna bort mot det första passet, Lulip Cahcenjoaski, över till nästa dal. Det var inte det här passet vi skulle knalla över ,men det blev en perfekt lunchplats. Sämre utsikt vid lunchen kan man ha!
Efter lunchen återstod ”bara” att ta sig fram till Alip Cahcenjjoaki och sen över passet Vandringen kan beskrivas i orden sten, snö, halt, brant, kämpande, blåsigt men helt fantastiskt…..
När vi äntligen kom över krönet möttes vi av en helt annan värld. Stenlandskapet var borta och ersatt av härliga fjällhedar. Nu var ”Frippes fall” några kilometer bort målet. Blev en härlig vandring över fjällhedar, snöfält och lite sten I kvällssolen ner mot fallet. Tyvärr kom vi ca 75 meter nedanför det största fallet, men intresset för att gå upp och titta på det var tämligen svagt. Men vattenflaskorna fylldes med det kalla goda vattnet från nedre fallet. Medan vi vandrade vidare fram mot vadstället sjönk solen alltmer, och det var bara att konstatera att vi med största säkerhet INTE skulle hinna ner till lägerplatsen vid Kårsevaggestugan innan det blev mörkt. Försökte orientera så mycket rakt på vadplatsen som möjligt, men det blev lite gående upp o ner beroende på de branta sidorna ner mot Kårsevagge. Ville åtminstone hinna avverka så mycket som möjligt av Kårsevaggebranten innan det blev för mörkt.
Vadet gick utan problem…..dvs för alla utom mig. En hal sten gjorde att färdledare fick ett avsvalkande kvällsbad. Ett kort ögonblick av okoncentration då jag skulle vända mig om till gruppen och säga att stenarna var hala. Blev ju i och för sig en bra praktisk lektion i hur man INTE ska göra….. Men är man klantig så är man, så det var bara att dyka ner i ryggsäcken och ta fram torra kläder. Tyvärr tog den här incidenten minst 20 min i anspråk.
Liten tuva stjälper stort lass - PLASK Foto Magnus Fagerell
Även Kårsevaggebranten gick bra, trots att det nu började bli mörkt. De tre svårigheterna klarades av utan incidenter bortsett från ett par byxor som inte gillade några av stenarna. Framme vid lägerplatsen blev det tältuppsättning och sen middag, samt givetvis genomgång i hygien och vikten av att tvätta av sig. Något jag, efter mitt bad inte behövde göra…..
Var riktigt mysigt att se alla upplysta tält vid Kårsevagge. Jag lyckades hänga upp mina våta kläder på tork i stugan innan jag kröp in i tältet
Gissar att de flesta somnade gott efter 18.6 km jobbig vandring med många höjdmeter både uppåt och ner.
